Latinamerika - Utveckling eller avveckling?

 Stefan Strömberg, författare, föreläsare och projektledare

 

 

                         LIVET, SKOGEN... UNIVERSUM

Här publicerar jag texter som inte har direkt med Latinamerika att göra utan mer allmänt om livet, skogen, kärleken och universum. Det kan vara politiska funderingar och naturbetraktelser. Jag kommer att skriva om sökande efter mening, ro och glädje. Ja, just det. Om livet...
Tanken är - till att börja med - att jag väljer ut en text i veckan av det jag skrivit på Facebook. Och vem vet... Kanske står jag där med en hel bok till slut.


Om den överdrivna tron på rationaliteten............... Nr 7

I en för övrigt tämligen medioker morgontidning (undantaget intervjun med 17-åringen som försökte rädda livet på Olof Palme och Johan Cronemans ilskna OS-krönika) hittar jag en fantastisk liten text av Anna-Lena Laurén om vår överdrivna tro på rationalitet.
Allt går att kontrollera och räkna ut, tycks vi tro. Gud har fått sparken och tron på rationaliteten är närmast religiös, skriver hon. Och jag håller med!!!
Det är därför som vi, bland annat, ständigt pratar miljö och klimatutsläpp istället för om levande natur. Vi diskuterar hellre det mätbara än det fantastiska. Vi räknar steg under träningspasset istället för att njuta av - och lita på - känslan efter joggingrundan. Vi vill ha mer i lönekuvertet, istället för en tillvaro vi trivs med. Hellre ordning och reda än passion inför livet och kärlek. Antalet partiklar i luften går före fungerande ekosystem. Och så vidare. Och så vidare...
Laurén citerar Too-ticki i Tove Janssons "Trollvinter": "Allting är mycket osäkert och det är just det som gör mig lugn."
Jag känner inte igen formuleringen sedan tidigare, men jag älskar den från första stund och lägger till den till min citatsamling som numera börjar bli ganska så omfattande...

Intellektuell skymning över Sverige (1).................. Nr 6

Under läsningen av Pierre Schoris memoarer lär jag mig att ordet intelligens betyder att kunna läsa mellan raderna: Med tanke på ytligheten i många debatter tycks det vara en förmåga på väg att försvinna. Få tar sig tid, man skriker högt och håller med dem man brukar... I dagens DN (7/1) - som jag för övrigt tycker blir allt sämre -  handlar det dock snarast om att försöka förstå vad konsekvensen blir om innehållet i två av dagens texter... båda visar sig stämma... "Årets julfirande har avslutats med att den sinnessvaga tyrann som idag är USA:s president skryter om storleken på den "knapp" med vilken han kan starta ett globalt kärnvapenkrig.", skriver DN:s kulturchef Björn Wiman. "Försvarsminister Hultqvist har slutit samarbetsavtal med flera Nato-länder och Finland. Viktigast är det militära samarbetet med USA, som står för nästan tre fjärdedelar av Natos militära resurser. Den amerikanske försvarsministern, James Mattis har sagt att Sverige skulle få hjälp om vi hamnar i knipa", analyserar sedan i sin tur Ewa Stenberg  på nyhetsplats. Är det ingen som ser motsatsförhållande mellan dessa båda "sanningar"? Varför är det inte någon i tidningen som problematiserar mot dessa motsägelsefulla "fakta". Vår säkerhet ska alltså framledes ligga i händerna på en "sinnessvag tyrann"... Ett skäl kan jag ange direkt... Man utgår från en sanning som inte alls är en sanning. Nämligen att USA står för det goda och Ryssland det onda, eller - för att uttrycka det annorlunda - att hotet kommer från öst. I DN:s värld är drömmen att trygga befinna sig under USA:s paraply även när det styrs av en galning som Donald Trump. Jag tycker också att det vore på sin plats att fundera över konsekvenserna av att närma sig USA. Ökar verkligen säkerheten? Är det inte snarare så att vi nu blir en möjlig måltavla för Ryssland, till skillnad mot när vi var neutrala? Och kanske kommer terroristerna att rikta in sig på Sverige i större utsträckning, eftersom vi i betraktarens ögon rimligtvis står bakom USA:s utrikespolitik. Eller ta den militära upprustningen som stjäl resurser från vår välfärd. Vi fokuserar på flyktingar och "låtsas" som att det är de som berövar oss på vårdplatser, när det i själva verket är krigen, fattigdomen, orättvisorna... Att Vita Huset och Donald Trump nu vill att kongressen godkänner att det satsas 140 miljarder kronor på en del av den mur som ska byggas för att stoppa flyktingströmmen mellan Mexiko och USA är väl heller inte något problem i sammanhanget. Varken för DN, regering eller opposition, med tanke på de opportunistiska utvisningsbeslut som tas i syfte att jaga väljare . Att saker faktiskt hänger ihop väljer man inte låtsas om. Ja, en intellektuell skymning lägger sig långsamt över vårt land. Snälla, låt den inte övergå i natt...

 

 

Om världens miljöhistoria.................................... Nr 5 

Jag läser "Världens miljöhistoria" av J Donald Hughes. En smula omtumlande får jag nog säga. Här några rader om mayaimperiets undergång... "De flesta forskare är överens om att flera sekler av oavbruten tillväxt hade lett till att mayafolket kommit i en riskabel situation där nästan vilken katastrof som helst - torka, erosion eller social oro - kunde utlösa en nedgång." "Forskarna fann att trycket från befolkningstillväxten hade lett till ett allt in...tensivare jordbruk, som i sin tur lett till avskogning och till en katastrofal erosion av jordmånen. När samhället försökte öka produktionen av livsmedel och bränsle uppstod skador på miljön." "Samtidigt ökade byggandet av monumentala byggnadsverk: man uppförde nya tempel, gjorde pyramiderna större och högg ut fler stelar. Eliten, som var medveten om krisen, hade kanske beslutat att satsa på denna verksamhet som en form av offer i förhoppning om att vinna gudarnas hjälp."Verkar det inte bekant. En lång tid av tillväxt. Ett utnyttjandet av naturen på ett skadligt vis. Och så makthavare som satsar på helt fel saker. Min enkla fråga blir: VARFÖR MÅSTE VI GÖRA SAMMA SAK PÅ NYTT? Enda skillnaden är ju att medan det tog sekel för mayafolket att förgöra sig själva, klarar vi samma sak med vår avancerade teknik på några decennier. Varför inte lära av historien?


 Om livet - Min julhälsning till alla och en var.............. Nr 4

Sista morgonen i den stora staden på västkusten, följer jag min sonson till dagis. Jag håller hans hand. Ja, så tänker jag först, men ju närmare dagis vi kommer, desto mer känns det som om han leder mig. Visst, jag vet mer om att "bilar är hårda och barn mjuka" och att man måste vara försiktig. Men själva livet... Det är den lille, underbare mannen vid min sida som fortfarande vet allt, medan jag håller på att lära mig. Eller,... rättare sagt, jag försöker komma ihåg det jag en gång visste... De senaste åren har jag läst många så kallade "sökarböcker" och några insikter är gemensamma för de flesta av dem. Som att man ska ta till vara ögonblicket och leva i nuet. Min sonson behärskar det till 100 procent. Ett annat återkommande råd är att vi som vuxna ska försöka tränga igenom de lager av bör, måsten och föreställningar som tillvaron lagt på oss och som döljer den insikt om livets mening som vi alla bär där inne. Alltså, den kärna som vi föds med och som livet sedan gör vad det kan för att få oss att glömma i en dimma av konsumism, materialism, egoism och stress. Ja, kära vänner. Det får bli min julhälsning i år till er alla. Lär av det lilla barnet för att hitta barnet i dig. God jul!

 

 Om att bli gammal och dö................................... Nr 3

Jag är på väg i kapp. Det är bara att inse. Ännu fattas några år, men i ärlighetens namn är jag och snuddar vid den ålder min mamma var när hon dog... Idag skulle hon ha fyllt 78 år  Jag blickar ut i den gryende lördagsmorgonen och försöker föreställa mig hur hon skulle ha sett ut. Det lyckas inte. Hon förblir den kvinna hon var just innan hon blev sjuk. Skrattandes, envis och väldigt förtjust i min son. Och jag minns vår allra sista promenad. I sjukhuskorridoren på Eksjö lasarett. Det var bara nätt och jämt hon klarade av att sätta den ena foten framför den andra, men hon kämpade. När vi kom tillbaka till hennes rum undrade hon: "Orkar du ett varv till?" Sedan skrattade vi båda två och nu ler jag åt minnet... Häromkvällen var det innebandy. Numera är jag äldst. Ja, det har jag väl varit länge och somliga spelare är åtminstone 25 år yngre. Utanför omklädningsrummet upptäcker jag plötslig en lapp med frågan: "Känner du någon över 55 år?" Först skrattar jag bara och tänker att; ja, de här killarna i innebandygänget känner ju i alla fall en. Sedan börjar jag, i takt med att musklerna sätter i gång att värka, emellertid att fundera. Det är kanske dags att sluta nu. Man blir för gammal för somliga saker. Men på något vis är det samma sak med mig själv som med min mamma. Jag kan inte tänka mig henne som nästan 80 år. Att jag själv redan skulle vara en sådan som man sätter upp lappar om utan för omklädningsrummet för "att få i gång" är omöjligt att förstå. Lätt haltande vandrar jag sedan hem i kvällsmörkret. Jag känner en svettdroppe på min kala hjässa. För mig själv nynnar jag på Dan Hylanders träffsäkra rader: "i själen har vi aldrig klippt vårt hår...."

 

Om kejsarens nya kläder...................................... Nr 2

Just innan jag somnar, på kvällsnyheterna, hör jag en livsmedelsexpert omständligt redogöra för hur Nobelmiddagen smakade. Morgonen efter, i sällskap av ymnigt snöfall, får jag sedan under den sedvanliga tidningsläsningen veta att några japanska journalister brutit mot etiketten genom att smaka på champagnen innan vår konung utbringat en skål. Klädseln - eller möjligen kreationerna - orkar jag knappt kommentera. På andra håll skulle mycket av det ja...g ser gå under beteckningen "förargelseväckande beteende" eller, i bästa fall, "maskeradutstyrsel". Men det finns folk som får lön för att beskriva och bedöma den. Klädseln, alltså... Ja, de är där... Hela samhällseliten och njuter av sin upphöjda status, medan vi vanliga medborgare förväntas tindra med ögonen och vara stolta över våra ansikten utåt. Och, när alltihopa är över, slår vi på våra TV-skärmar och ser kändisar laga mat, leka, leva sina liv i utdragna "hemma-hos-program". Själv vill jag skrika så högt jag kan: Det här kan inte vara livet. Att titta när andra lever. Ser ni inte... KEJSAREN ÄR NAKEN!


Om att läsa kritiskt.............................................. Nr 1

"45 procent av alla män har ont i knät."  Vad säger den nyheten? Ingenting. Absolut ingenting. Någon kanske fick ett skrubbsår när han var ute och sprang, medan det för en annan kanske är så illa att han måste amputera benet... Jag kom att tänka på det när jag såg nyheten "45 procent av alla män tycker Me Too-kampanjen är överdriven". Jag tror det är samma sak där. Bakom siffran döljer sig en mosaik av orsaker. Några är helt enkelt trötta på de s.k. kv...ällstidningarna och deras jakt på löpsedlar, medan andra är just de män som anklagas, de som begår övergreppen. Däremellan... Jag tror helt enkelt det var en undersökning som gjordes för att man skulle skapa en nyhet och fler rubriker. Några djupintervjuer var det ju, så vitt jag vet, inte fråga om. En meningslös nyhet med andra ord. Och jag själv? Jo jag står till 100 procent bakom Me Too-kampanjen och hoppas den kommer att leda till verkliga förändringar som består även när rubriksättarna tröttnat. Och jag hoppas att man inte bara kommer att skrapa på ytan utan försöker komma åt vad i samhällsstrukturen som leder till alla dessa hemskheter som nu uppdagats. Jag fortsätter att leva i den naiva tron att alla föds lika och med en möjlighet att bli "goda". Ingen föds till att bli sexförbrytare, rasist eller mobbare... Till sist: Jag vet inget om hur många procent av alla män som har ont i knät.