Latinamerika - Utveckling eller avveckling?

 Stefan Strömberg, författare, föreläsare och projektledare

 

 

LIVET, SKOGEN... UNIVERSUM

Här publicerar jag texter som inte har direkt med Latinamerika att göra utan mer allmänt om livet, skogen, kärleken och universum. Det kan vara politiska funderingar och naturbetraktelser. Jag kommer att skriva om sökande efter mening, ro och glädje. Ja, just det. Om livet...

Tanken är - till att börja med - att jag väljer ut en text lite då och då av det jag skrivit på Facebook. Och vem vet... Kanske står jag där med ännu en hel bok till slut. Eller kanske...  Det gör jag! Frågan är bara i vilken form.
Under Mina böcker -författaren hittar ni bland annat information om min senaste bok "Dalarna - Påskön, tur utan retur". 


Där vägen tar slut....................................... Nr 46

Vad finns där vägen slutar?
Ja, slutar den ens.
Och om den slutar...
Vill vi då veta hur den slutar?
Och om...
Jag säger om.
Om den slutar på ett sätt vi inte 
önskar.
Kan vi?
                                                   Ska vi?
                                                  Vill vi då göra någonting åt det...


Och sedan - När för vi det fördjupade samtalet.......... Nr 45

Vad gör vi här? Har vi kommit till jorden bara för att överleva? Är vi en universums märkliga slump eller har människan ett uppdrag att utföra? Ett uppdrag som det är vår uppgift att ta reda på...
Nu när kvällarna åter blir mörka, är det lätt att hamna i existentiella funderingar här i skogen där natten är på riktigt. Universum vidgar sig på nytt, efter att i någon mån varit dolt för ögat under ljusa sommarmånader. Nu när jag går ut på gårdsplan ser jag dem igen Fler och fler stjärnor för varje kväll. Mellan ett par granntoppar upptäcker jag Jupiter. Oväntat ljusstark möter mig den i rymden svävande himlakropp och ännu en gång hamnar jag i funderingar om tid, avstånd och människans oförmåga att se sin litenhet.
Härom kvällen pratade filosofen Martin Hägglund i sitt sommarprogram om livet och döden. Med stort intresse följde jag hans resonemang, men hans tvärsäkerhet om att själen är dödlig skavde. Inte för att jag på något vis har några belägg för motsatsen, utan för att han naturligtvis inte kan veta.
Mina tankar handlar allt oftare om återgång. Människan är en del av något större. Något som är mer fantastiskt än vad vi någonsin kommer att begripa. Allt det här vi "känner på oss", får föraningar om eller kanske till och med upplever att vi varit med om förut, beror på att vår själ är en del av större själ som återgår till det stora alltet när våra kroppar inte orkar mer.
Det här förstås bara tankelekar som jag varken kan eller önskar bevisa. Men jag finner dem inte orimligare än något annat och definitivt mer meningsfyllda att ägna mig åt den det ständiga dyrkandet av materialism, tillväxt och egoism som föder orättvisor, våld och förstör vår underbara planet. Att det skulle vara mer realistiska tankegångar kan ingen få mig att tro. De är bara uttryck för människans hybris när den är som sämst.
Med fladdermössen cirkulerande kring mitt huvud vänder jag in igen. Jag tycker om de svala augustikvällarna som följer på varma dagar. Gräsmattan är som ett böljande grönt hav och jag vet att jag när det blir morgon kommer att ana nattens lägre temperatur när jag går barfota där skuggan ännu dröjer sig kvar.
När jag till sist släcker sänglampan undrar jag när det fördjupade samtalet kommer att skjuta fart. Det om livets mening och inte bara detta eviga malande om det ekonomiska systemets överlevnad. Jag är trött på det nu. Så fruktansvärt trött...


Redan när jag läser rubriken blir jag på dåligt humör....... Nr 44

Gårdagen var en dag full av tvivel. Hur jag än bar mig åt kom jag inte runt problemet med den mänskliga egoismen, beslutsfattarnas - politikers som näringslivsföreträdares - tunnelseende och journalisternas brist på granskande följdfrågor. När kvällen kom gick jag ut och satte mig högt uppe på ett kalhygge för ett samla tankarna. Som jag suttit där en stund kom en fundering till mig att om jag öppnar mina sinnen för naturen, öppnar den sig också för mig. Det tog någon minut. Sedan dök en tornfalk plötsligt upp och satte sig i en torraka en bit bort. Strax därefter kom storlommen flygande. Den brukar göra så i kvällningen. Flytta sig mellan sjöarna. Kanske var det tecken på att jag var rätt ute i mina tankar...
I morgontidningen (DN 11/7) möts jag av rubriken "17 gröna åtgärder som kan få fart på Sverige efter pandemin".
Det kan ju låta vackert och naturligtvis är jag inte motståndare till gröna åtgärder, men hela texten bygger på att vi ska fortsätta konsumera lika mycket som tidigare, att målet är en ny ekonomisk högkonjunktur och att Sverige är ett land som har rätt till högre levnadsstandard än andra stater. Och att det skulle finnas något värde i ekologisk mångfald är överhuvudtaget inte något som tas upp. När artikel författaren, Carl-Johan von Seth nämner våtmarker är det för att de kan binda koldioxid och för att man ska kunna plantera "bioenergigrödor" där. Allt som ska ske är med andra ord sådant som är till gagn för människan. Ja, i själva verket för de människor som redan har det rimligt gott materiellt ställt.
Inte någonstans i detta uppslag hittar jag något om betydelse av fred, nedrustning, rättvisa och ekologisk ´mångfald eller om behovet av att fundera över människans plats på jorden och de existentiella frågorna.
I mina ögon gör det von Seths text fullständigt värdelös, eftersom den bygger på en världsordning och ett ekonomiskt system som redan visat sig inte fungera.
Det finns de som på allvar menar att vi ska skjuta upp moln av svavel - typ simulerade vulkanutbrott - för att minska instrålningen från solen och sänka temperaturen och det är förstås lika galet som det låter. Nu är jag alldeles för okunnig för att kunna bedöma det rimliga i att i stor skala fånga koldioxid och lagra den under marken, men i mina öron låter det mest som ett desperat försök att bibehålla en konsumtion och en materiell standard som det ekonomiska systemet kräver för att överleva, men inte vår planet.
Det dåliga humöret består också efter att ha skrivit denna text. Jag är trött på tunnelseende, egoism och skribenter som inte är kapabla att vidga vyerna och resonera ur nya perspektiv.
Det viktiga är inte i första hand att "sätta fart på Sverige". Nej, det är att verka för fred, nedrustning, rättvisa, jämställdhet och ekologisk mångfald och balans. Ska det verkligen vara så förtvivlat svårt att förstå?


Klimatpolitik och naturhänsyn - Två oförenliga begrepp?..... Nr 43

I matbutiken i den lilla staden har man bytt ut alla plastpåsar mot dito i papper. Något man stolt förkunnar. med små optimistiska utrop i anslutning till dessa påsar. Nu tar man hänsyn till klimatet. Jag utgår från att det är likadant över hela landet och orkar inte ens tänka tanken på hur många påsar det går på en dag, en månad eller ett år. Och hur många träd denna miljövinst kommer att kräva....
Som vanligt är jag den sökande lekmannen, utan vetenskapliga kunskaper, som tänker det jag ser (och inte får ihop det)
Klimatsmart blir naturdumt.
Måste det verkligen vara så? Finns det inte ett enda sätt att komma runt den förlamande dumhet som detta ekonomiska system hävdar är en naturlag?
Jag tror det ibland. Hoppas. Somliga dagar är det tvivel som fyller mig med ett slags mänskligt vemod. Aldrig uppgivenhet dock. Jag ska försöka tills jag dör med de medel och förmågor jag har till mitt förfogande.
Det börjar med barnen. De måste få uppleva natur för att få en känsla för den. Annars kommer alla framtida generationer att tro att skogsindustrins virkesåkrar är skog och drömma om 6G och 7G istället försöka hitta sammanhangen i tillvaron.
Att ersätta alla bensinbilar med elbilar är bara en lösning för bilindustrin. Naturen och vår planet behöver färre bilar. Också dessa fordon kräver råvaror för att bli till och för att kunna framföras. Någon som koldioxidmätande makthavare helt tycks bortse ifrån.
Rättvisebegreppet och kampen för fred måste också in i den klimatdebatt som i allt större utsträckning måste handla om natur och ekologisk balans. Att vi i Sverige minskar våra koldioxidutsläpp och samtidigt fortsätter att konsumera på ett sätt som kräver 4,2 jordklot är naturligtvis inte hållbart ur någon synpunkt alls.
Vad vi behöver är en folkrörelse som på allvar tar tag i de här frågorna. Människor och grupper av människor gör det redan, men fortfarande är det klimatet och koldioxiden som regerar. Skogen ska användas till allt, men snart finns det ingen skog kvar längre utan att bara långa av rader av träd i hiskeligt fula och för djur och växter värdelösa virkesåkrar.
Klimatpolitik och naturhänsyn. Är det två oförenliga begrepp? Jag tror inte det, men frågan måste diskuteras nu och vårt sätt att leva likaså.

Tid för broar...................................................... Nr 42


Med all den kunskap vi besitter, borde det inte vara särskilt svårt att inse att det är tid för broar. "Vi och dom" fungerar inte längre (om det nu någonsin gjort det).
Stad och land. Svenskar och flyktingar. Nord och syd. Svarta och vita. Människan och naturen.
Varför?
Vad det gäller människan så vet jag inte hur många gånger jag skrivit det, men alla föds med lika värde och med samma rätt till ett gott liv. Naturen är något vi är en del av och inget vi ska äga
, kontrollera, styra och missbruka. Harmoni är det vi måste söka...
Nu har vår jord hamnat i en ofrivillig limbo. Hemskt, men också något som också allt fler kallar en möjlighet.
I morgontidningen (DN 13/4) läser jag om renare luft, mindre trafik och sjukdomar som inte är lika vanliga för tillfället. Jag ser också att alkoholförsäljningen ökar liksom våldet i hemmet.
Många uttrycker en önskan om att allt ska återgå till det normala, men vad är det???
Att isarna i Arktis smälter snabbare än någonsin? Att fler och fler blir utbrända av stress? Att vi stänger gränser för flyktingar som flyr för sina liv? Att vi säljer vapen till de som bombar civila i Jemen? Att vi svenskar konsumerar så att det krävs 4 jordklot om alla gör likadant? Att skogarna skövlas? Att alltmer av kommunikation och handel sker vi nätet, utan möten? Att vi får fler och fler miljardärer, samtidigt som vi inte tål tiggare på gatorna utan vill förbjuda dem? Att influencers utan något vettigt att säga tjänar mer på en dag, än en sjuksköterska på en månad?
Ja, vad vill vi ha för samhälle och vad är det för något normalt vi eftersträvar?
Det är dags att vi bygger broar och det nu. Mellan människor och mellan allt levande och där inkluderar jag även skogar och sjöar. Använd den tid som nu plötsligt går långsamt till att ta ställning och var inte en av dem som alltid tycker att det är någon annans ansvar.
Bygg broar!
Jag önskar er alla en annandag med fina upplevelser, stora som små.

"You may say I'm a dreamer
But I'm not the only one
I hope someday you'll join us
And the world will be as one"
(John Lennon)


 När människan avsäger sig rätten att vara människa...… Nr 41

På radion igår, på väg mot bokskrivandet ihop med Matilda, hör jag hur så kallad artificiell intelligens nu ska ersätta det mänskliga omdömet om man ringer 112. En "maskin" ska kunna avgöra på uppringarens röstläge om det är allvarligt eller ej. Något som en människa alltså inte anses klara av.
I mitt stilla sinne funderar jag över hur det ska gå med den mänskliga självkänslan när vi ersätts överallt. I butiker ska snälla robotar visa oss varor.
På äldreboende ska andra robotar ständigt finnas till hands och till och med konversera med de gamla eftersom vi (än så länge) riktiga människor inte har tid eftersom vi är upptagna med att, med att, med att... Ja, vad då? Snart återstår ju inget, mer än möjligen då att springa på löpband och kolla på TV-program där kändisar leker, eftersom vi bortrationaliseras från område efter område.
Inte ens kriga ska vi göra. Där ska drönare stå för dödandet, så att det blir effektivt samtidigt som människans moraliska betänkligheter övertas av ettor och nollor i en dator.
För inte länge sedan lyssnade jag på ett program som heter Skolministeriet på radion. Där menade någon att robotar är bättre lärare än människor eftersom de alltid är rättvisa och inte skaffar sig några favoriter...
Snart räcker det inte att vi kämpar för att rädda naturen. Vi måste också stå upp för rätten att vara människa innan vi avskaffas helt.
Och som om det inte vore nog med allt detta robotiserande avhumaniseras våra internationella relationer alltmer. Vi levererar militär utrustning till krigförande diktaturer och det är ju inget nytt, men sedan en tid tillbaka använder vi biståndsbudgeten till flyktingpolitiken i syfte att hjälpa oss själva istället för andra. Nu säger dessutom vår utrikesminister att vi ska prioritera internationell brottsbekämpning i utrikespolitiken. och visst ska den bekämpas, men är det verkligen något som ska stå i vår regerings utrikespolitiska deklaration?
I min framtidskula ser jag, något anfäktad av mörka tankar denna morgon, ett slutet Sverige där robotar och människor bytt plats. Människan har blivit så dålig på det här med känslor att vi blivit tvungna att ersätta oss själva med artificiell intelligens. I tillverkningen har vi inte heller någon plats, eftersom allt vi försöker oss på görs snabbare av maskinerna.
Så vad sysslar människan då med i den dystra framtidsvision mer än med att långsamt dö ut i ett slags omedvetet kollektivt självmord? Jag vet inte, men vad vi en gör så gör vi det förmodligen snabbare än idag, eftersom allting går ut på att spara tid. Och det är ju bra, eller hur?


 Isvakspoesi och löpband........................... Nr 40



Att döma ut andra människor och deras aktiviteter vore mig främmande. Shälv tittar jag mycket på ishockey och tillsmammans med rätt personer analyserar jag gärna det jag sett in i minsta detalj. Något som en och annan med milt överseende skakar på huvudet åt.
Det hindrar dock inte att jag med jämna mellanrum blir förundrad över den väg den mänskliga utvecklingen tar. I söndagskväll ryckte jag till när jag på radion, strax innan jag somnade, hörde någon berätta om "isvakspoesi". Man ska alltså ligga i en isvak och läsa en dikt. Varför vet jag inte. Möjligen var jag för trött för att uppfatta finessen, men än så länge länger jag det i den hög där jag förvarar ting som jag inte förstår, men som sannolikt är ofarliga. Ja, om man nu inte väljer en dikt som är för lång förstås och fryser ihjäl...
Löpband har funnits länge och jag kan visst förstå deras existensberättigande i somliga sammanhang. Som i smutsiga, hårt trafikerade, storstäder. Men när jag hamnar utanför ett av alla dessa stora panoramafönster, en vacker vårdag med strålande solsken, och tittar in på svettiga på stället springande människor - givetvis med avskärmande hörlurar - måste jag erkänna att det händer att jag, med August Strindberg, tänker att det är synd om människorna.
Och kanske är det, till skillnad mot isvakspoesin, så att allt detta löpbandsspringande är farligt i längden. De som löper i skogen, som orienterare eller motionärer på elljusspåren, får ju en naturupplevelse och lär sig förhoppnings att se skillnad på kalhyggen, virkesåkrar och skog. För den som bara håller till på gymmet handlar det ju däremot enbart om den egna kroppen och att själv må bra.
Som så ofta när jag funderar i dessa banor, går tankarna till Lars Ahlin och hans fantastiska bok "Din livsfrukt" som jag läst flera gånger. Där beskriver han hur man bestiga berget till fots för att förstå dessa storhet. Man måste möta dess motstånd. Svettas och känna stigningen i benen för att verkligen uppleva vad ett berg är för något.
Inuti bubblan på gymmets löpband missar man allt utom känslan av sin egen existens och sina egna framsteg. Det Ahlin beskriver om berget och naturen får man, vilket givetvis är möjligt, finna på annat sätt. Isvakspoesin och den eventuella nyttan med den får jag dock fundera vidare på...

Allt jag inte vet.............................................. Nr 39




Kanske är den största insikten av alla på senare år, att jag lagt märke till att ju mer min nyfikenhet växer och ju mer jag lär mig om än det ena och än det andra, desto mer förstår jag hur mycket  det är jag inte vet.
Allt oftare noterar jag hur den första reaktionen på en händelse måste modifieras när jag fördjupar mig i det ämne jag trodde mig insatt i.
Något naivt kanske, tror jag att världen skulle bli avsevärt vackrare om vi inte ständigt reagerade som en hemmapublik på en hockeymatch, som utgår från att domaren har fel utan att ha sett själva händelsen.
Igår, just innan jag somnade, lyssnade jag på radion - för att ta ett exempel på sådan jag inte kände till - och fick höra vår utrikesminister Ann Linde berätta att Sveriges 70 militärer i Irak bor på en bas som tillhör USA. Det fick mig att börja fundera över hur djupt vårt militära samarbete med USA egentligen är och vilka risker det innebär att allt mer förknippas med USA:s utrikespolitik och Donald Trump.
Sedan började det snurra snabbt i skallen. I samband med en vapenaffär förra året sa vår försvarsminister att han litade på att president Trump använder de vapen som köps av Sverige på ett "klokt sätt"... Frågan är då vad som är ett "klokt sätt": Att mörda en högt uppsatt iransk general? Att bomba historiska minnen i Iran (som Trump hotat med, men ännu inte gjort)? Jag vet inte, men för att öka min kunskap om Sveriges utrikespolitiska strategi vore det intressant att höra hur Peter Hultqvist ser på det som sker nu i Mellanöstern...
Inom område efter område är det likadant. Sanningen är ibland inte ens sannolik och ändå väljer vi att tro på den.
För sjätte året i rad sätter Volvo Cars globalt säljrekord, läser jag sedan i morgontidningen (DN 8/1). Är det bra eller dåligt? Och om det är bra, vilka tjänar i så fall mest på det... Sverige eller Kina? Bolagets SUV-modeller går väldigt bra, ser jag. Hur ser bränsleförbrukningen ut för dem? Jag har inte en aning, men det vore intressant att veta...
Och så mitt i diskussionen om höghastighetståg och hur viktigt det är att kunna konkurrera med flyget, inviger ovan nämnde försvarsminister en ny flygplats i Sälen dit man inte ens kan ta sig med tåg. Hur är det möjligt? Hur ser den logiken ut? Jag vill veta...
Ja, det är så otroligt mycket jag inte vet och förstår och samtidigt som jag är övertygad om att det är en bra insikt gör den mig också frustrerad. Det som stör mig allra mest är dock de som tror att de vet en massa saker som de egentligen inte har en aning om. Därför tror jag att det vi måste ägna oss åt är att öka insikten om betydelsen av mötet och av att lyssna. Men lätt blir det inte: För hur får man den person som inte fattar att fatta att hen inte fattar...

Människans idé - Existerar den?.................................. Nr 38



Utan tilltro ingen riktning, utan känsla ingen uppfattning om vad som är viktigt, och utan subjektivitet ingen kunskap." (DN 15/12-20219)
Filosofen Jonna Bornemark passar väl in på de tankar jag vaknar med och som förstärks när jag läser om klimatförhandlingarna i Madrid.
- Vad tror vi på? Egentligen...
- Vad är "meningen" med människan?
- Kommer vetenskapens "fakta" att, så småningom döda det mänskliga?
- Vad är det som gör att det mänskliga tenderar att övergå i det omänskliga, trots att det är människan själv som styr?
Lika uppiggande som det var att lyssna på programmet om Thoreau (se förra inlägget) igår kväll, lika sorgligt är det att läsa om det tafatta förhandlingarna om framtiden i Madrid. I ärlighetens namn verkar syftet mer vara att rädda det ekonomiska systemet än det biologiska. Varför skulle annars ett land som lyckats uppnå sina utsläppsmål få sälja de kvantiteter som vunnits till ett land som fortsätter att släppa ut för mycket skadliga ämnen i atmosfären?
För att återvända till inledningen och Bornemarks ord, så upplever jag det som att - nu generaliserar jag förstås - förhandlarna gör det utan känsla och därför inte inser vad som är viktigt. Ja, jag ser samma sak som när jag står på den slingrande grusvägen och blickar ner mot den frusna sjön. En cirkel, utan början utan slut, där inga verkliga lösningar finns eftersom man glömt bort inte bara vad som är människans idé, utan jordklotets, universums, skapelsen eller vad man nu väljer att kalla den tillvaro vi lever i.
Det finns ingen tilltro till själva livet, bara till det av människan skapade och eftersom detta skapande görs utan känsla hänger vi oss åt det oviktiga...
Mitt naiva förslag denna morgon i mitten av december då vi just passerat lucia och med en hisnande hastighet närmar oss julen är att, om inte alla, så i alla fall så många som möjligt lyssnar till radioprogrammet om naturfilosofen Henri David Thoreau (länk i mitt förra inlägg). Inte för att blint ta till sig allt som sägs, utan för att reflektera en stund över livet och låta sig inspireras av andra tankegångar än de vi ständigt matas med. Och allra helst skulle jag förstås önska att de som styr i världen och de som förhandlar i Madrid avsatte 45 minuter åt Thoreau istället för att stånga pannan blodig med det sisyfosarbete som mötena urartat till att bli...


Hur mår vi?........................................................ Nr 37

Jag kliver av nattåget en stund före gryningen efter att ha sovit tämligen gott i den trånga sovvagnskupén. Mitt i natten stod jag en stund med Dan Hylanders fantastiska "Nattåg" i huvudet och mindes den tid då "rälsen dunkade rytmen som känns underligt bekant"....
Kvällen i Umeå blev mycket lyckad och vi pratade "världen" på ett engagerat och hoppfullt sätt.
Med morgontidningen hamnar jag i en annan frågeställning som åtminstone till viss del hänger ihop med tillståndet i världen: "En miljon svenskar äter antidepressiva." (DN 25/11).
Hur har det blivit så? Tankarna som far genom mitt huvud är många. Varför mår vi så dåligt? Skrivs det ut medicin för lättvindigt? Är det ensamheten? Är det stressen? Är det bristen på framtidstro? Har vi för lite kontakt med naturen?  Finns det för få terapeuter och psykiatriker? Har vi under några decennier blivit bortskämda med att allt går så lätt, att vi förlorat förmågan att hantera problem? Blandar vi ihop vardagsbekymmer med att befinna sig i kris? Eller är det ett "gott tecken"? Äntligen har vi nått dithän att man kan prata om att man är deprimerad och får hjälp
Jag pratar givetvis om tendensen, att det är så många som tar medicin och dessutom så många unga, inte om den enskilde individens behov. Men hur man än vrider och vänder på det måste det vara ett gigantiskt misslyckande för vårt samhällsbygge, när fler och fler mår psykiskt dåligt i ett av världens rikaste länder.
Som sagt, jag pratar om det allmänna, inte det enskilda. En miljon svenskar. Det är inte bara jordklotet som mår dåligt. Vi har en mänsklighet som uppenbarligen inte passar in i den utveckling som pågår. Makthavarna pratar höghastighetståg, robotar och IT. Jag tror vi behöver naturupplevelser, fysisk ansträngning, umgänge, långsamhet och hopp. Inte för att varje enskild individ ska slippa medicinen. I många fall är det absolut nödvändigt, utan för att bryta mönstret.
Vi behöver ta ett kliv tillbaka, stanna upp och fundera över vad det är för värld vi vill leva i. Inte bara minska koldioxidutsläppen och fortsätta som förut - med materialismen som rättesnöre - på ett sätt som bevisligen varken människa eller natur klarar av...


Reaktion eller reflektion - När matematiken ersätter bibeln....... Nr 36



Hur många träd ska vi plantera för att nå koldioxidmålet? Hur mycket tillväxt måste vi ha för att ha råd med dessa träd? Hur många vapen måste vi sälja för att nå tillväxtmålet. Hur många döda i andra länder är vår höga levnadsstandard värd? Hur många flyktingar måste vi vägra ta emot för att ha råd med de träd som...
Vi lever i siffrornas diktatur. En  snudd på fanatisk tilltro till att vi med matematikens hjälp ska kunna räkna ut h
ur framtiden ska bli. På partihögkvarteren är det samma sak. Hur många flyktingar måste vi säga nej till för att stoppa vårt ras bland väljarna....
I samma anda, men något mindre kalkylerat, ropar man "Greta" och "Trump". Hopp och förtvivlan kanaliserat till två personer med inflytande av olika slag. Vårt nya sätt att be som fötts i denna kalla tillvaro där fakta - även om de är inbillade - alltid går före känslor. Och fakta... Det är det som gynnar eliterna på bekostnad av de många. Ja, det måste sägas för så är det...
Reaktion eller reflexion? Denna text kan nog sägas vara bådadera. Jag känner en hopplöshet inför att vi hellre räknar än känner. Samtidigt försöker jag reflektera över vad som är det rimliga om vi ska gå en vacker framtid till mötes. Och vilken omväg jag än låter mina tankar ta, kommer jag alltid till samma slutsats. Vi måste börja om från början med en av de få givna sanningar som finns. Alla människor föds med lika värde och med samma rättighet till ett anständigt liv. Det finns inget "vi" och "dom". Vi är alla "vi"...

Universum expanderar....................................... Nr 35


Universum expanderar... Två ord som inte är speciellt svåra att förstå, men tillsammans utgör de något som inte går att begripa.
Expanderar i förhållande till vad? Betyder det att det finns något bortom det som är alltings gräns?
Eller det "faktum" att universum är 13,8 miljarder år gammalt... Och innan dess? Är det så att något, någon gång, skapats ur intet?
Det är mycket jag inte förstår. Och mycket som många andra inte begriper, trots att de låtsas. Tillväxt, miljöbilar, upprustning, livets mening, rättvisa.
Varför inte bara inse att vi ingår i ett större sammanhang och försöka leva i harmoni med denna ordning?

De kallar det skog....................................... Nr 34

Strax efter midnatt går jag ut på farstubron, släcker gårdslampan och borstar tänderna i mörkret. Jag möter en fantastisk stjärnhimmel. Vintergatans myller av solar. Karlavagnen. Satelliter som skickats upp av människan...
Numera går det sällan många sekunder innan jag börjar fundera över hur människan kan tro sig så märkvärdig, att vi styr och ställer och  försöker rubba den harmoni i universum som är perfekt i sin fulländning. Alla dessa män - ja, framförallt män, men naturligtvis också kvinnor - i slips och kostym som tror sig veta saker om det liv de aldrig ens prövat i sina små bubblor av makt och högfärd.
Jag kommer att tänka på det de kallar skog, som egentligen inte är något annat än virkesförråd åt en vinsttörstande skogsindustri, och hur man försöker få invånarna i vårt land att tro att rader av samtidigt planterade träd är skog. Vilket hyckleri!
Så tittar jag upp mot det underbart vackra myllret av stjärnor som formar ett gudomligt kaos igen och tänker att det är tur att alla dessa fantasieggande ljuspunkter är belägna så långt bort som de är. Annars hade väl klåfingriga politiker, forskare och företagare placerat dem i rader så att de bättre skulle passa människans fanatiska materialistiska drömmar och så hade vi fått "stjärnåkrar" istället för den magiska stjärnhimmel som möter mig kring midnatt med tandborsten i mun...



Långsamt är också på väg...................................... Nr 33



Om kvällen är jag uppfylld av det som varit. Försöker tänja ut det ögonblick jag nyss levde i. Flyr nuet och låter minnet uppfylla mig. Jag blir alldeles varm inombords när jag tänker på lyckan i min lille sonsons ögon när han ryckte upp sin första morot ur landet och sedan fick äta den.
Långsamt är också på väg, skaldade Lisa Nilsson en gång. De orden har sedan följt mig genom livet. Så sanna. Så vackra. Ja, jag har tackat henne också för dess innerlighet.
Vi behöver långsamhet för att förstå sammanhangen, för att inse helheten. Ofta är det tvärtom. Det ska gå fort och för det mesta är inte det nog. Nej, det ska gå än fortare och det gör att eftertanke och reflexion kommer i andra hand. I bästa fall, ska jag kanske tillägga...
I morgontidningen läser jag om hur en professor, som i grunden och botten är för digitalisering, kritiserar hur man utan att först ha tagit reda på konsekvenserna inför allt mer skärmar i skolan. Och, sedan 1 juli, på dagis...
"Företag som säljer datorer och digitala program, liksom läromedelsförlag, driver på utvecklingen för att öka sina inkomster, säger Torkel Klingberg. Och skolorna vill spara pengar, fortsätter han. Samtidigt kommer påbud från skolverk och andra myndigheter om att Sverige ska ligga i frontlinjen när det gäller att digitalisera skolan.
– Men ingen tar ansvar och utvärderar effekten på lärande."
(DN 20/8)
Det är som vanligt med andra ord och professor Klingberg refererar till exempel som bekämpningsmedlet DDT som först var en framgångssaga inom jordbruket, med sedan förbjöds när biverkningarna uppdagades.
Nu ser vi en ogenomtänkt satsning på miljöbilar som, åtminstone till att börja med, snarare gynnar bilindustrin än naturen. Runt hörnet väntar så införandet av 5G vars positiva bidrag till livet få förstår och vars risker och faror ingen hunnit ta reda på, för fort ska det gå...
Kvällen före jag tar del av den kloke professorns funderingar - den kväll som förresten är samma kväll som följer på den helg jag studerat trollsländor, potatisland och resterna efter bävrarnas trädfällning tillsammans med min sonson - ger jag mig ut i skogen. Jag möter det vackraste av vackert i form av småfåglar, undangömda gläntor, rönnbär som återger kvällssolens sken och häpnadsväckande molnformationer på himlen. Men jag ser också skogsbolagens framfart med hastigt anlagda avverkningsvägar, kalhyggen och bortglömda gallringar. Ja, jag ser både konsekvenserna av att ha bråttom och följderna av att ta det lugnt. Jag saknar, jag lever och jag älskar. Och långsamt.... Långsamt är också på väg...


Hoppfull hopplöshet - Ordlek eller "enda" möjligheten.. Nr 32

"Sanningen, påstår Morton, är att våra ”lösningar” ofta utgör en del av problemet. Eller som författaren och kritikern Dan Jönsson formulerar det i radioessän Svart ekologi, det nya gröna från 2017: ”Visst är det bra med solceller, problemet är att de tillåter oss fortsätta skapa tillväxt och förödelse. Plastflaskorna vi pantar blir råvaror i en global kretsloppsindustri, som får katastrofen att rulla vidare.” (DN 16 juli)
Jag har ofta funderat i dessa banor de senaste åren. Hur kan vi påstå, till exempel, att kampen för att rädda klimatet går bra när koldioxidutsläppen ökar i Sverige, som ska vara världsledande i att minska dem? Hur kan vi tro att vi ska kunna fortsätta köra bil lika mycket som nu bara vi hittar alternativa drivmedel? Hur kan vi inbilla oss att fler träd ska kunna ersätta alla de plastprodukter som vi måste sluta använda? Och hur kan vi ens få för oss att svenskens konsumtionsmönster ändras i någon betydande omfattning när julhandeln slog nytt rekord 2018 trots alla larmrapporter efter den torra sommaren?
De allra flesta lösningar som föreslås idag bygger på att vi ska fortsätta med samma ekonomiska system, ha minst lika mycket tillväxt och samma konsumtionsmönster och samma materiella livsstil.
Det är omöjligt om vi nu inte antingen exkluderar större delen av jordklotets befolkning eller tror oss om att, inom kort, kunna börja använda andra planeter för bosättningar, alternativt hämta råvaror därifrån.
Där ryms det som (eventuellt) är pessimismen. Vårt nuvarande sätt att leva är inte bara omöjligt utan ett allt snabbare förflyttande mot avgrunden.
Är man bara åtminstone något lite lagd åt det optimistiska hållet, går det att finna hopp i denna hopplöshet och det hoppet består i en ny livsstil, ett annat sätt att leva. Vill man , kan man säga att det krävs "uppoffringar". Är man, återigen, något mer positiv till sinnes, kan man istället tala om att finna ny mening i livet, närma sig det naturliga och en återgång till en långsammare livsstil med tid för att umgås istället för att jaga materiell status.
Men det krävs stora förändringar och de handlar inte om att ta en plastpåse mindre eller att köpa en bil som drivs ekologiskt. Vi måste hitta ett sätt att leva som inkluderar hela jordens befolkning och inte bara den utan även djur, växter, skogar, sjöar och hav.
Därför är det kanske nödvändigt att ta omvägen via hopplösheten och inse att det inte går att leva som idag. Nej, det håller inte att låtsas som vi är på rätt väg när det, till exempel, krävs fyra jordklot om alla skulle leva som vi gör i Sverige.
Och när vi sedan, på riktigt, insett det hopplösa och meningslösa i att fortsätta med vårt nuvarande ekonomiska system.... Då kan vi börja tänka på hoppet igen och hitta verkliga lösningar som ryms i mindre konsumtion, långsamhet, närhet till naturen, kärlek, solidaritet och rättvisa. Med ord som dessa i minnet kanske vi också kan släppa allt tal om "uppoffringar". Det är ju något fantastiskt som väntar om vi vågar kasta av oss materialismens och den liberala marknadsekonomins kvävande ok...


Feltänkt.......................................................... Nr 31

Om man börjar fel så slutar det också allt som oftast fel. Svänger man höger, fast man borde tagit vänster, kommer man helt enkel inte fram...
Tanken slår mig när jag läser alla storstilade planer om minskade utsläpp och bensin och diesel som ska bli grönare.
"Sverige importerar uppemot 85 procent av alla biodrivmedel, men här finns enligt rader av utredningar stor potential till inhemsk produktion, främst av råvaror från skogen, men också från åkermark." (DN 17/6)
Den där "stora potentialen" från skogen skulle jag vilja veta betydligt mer om. Ska det avverkas ännu mer? Ska det anläggas fler virkesåkrar (plantager)? Ska kalhyggena rensas än mer på spill så att det blir helt omöjligt för smådjur och växter att återerövra landskapet? Och hur mycket av det biodrivmedel vi importerar kommer från arealer som hade gjort bättre nytta som odlingsmark med ett varierat jordbruk för ländernas egna invånare?
Viktiga frågor, enligt min mening som kräver tydliga svar...
Det stora problemet, som jag ser det, är att vi trots allt prat om klimatförändringar och djur och växter som försvinner, i första hand försöker rädda vårt ekonomiska system och den materiella livsstilen. Vi ska fortsätta att köra lika mycket bil. Vi ska fortsätta att handla lika mycket julklappar och bygga vår lycka på att ha flest prylar när vi dör. Ord som "klimatsmart" har mycket lite med jordklotets framtid att göra. Det är marknaden som försöker slå mynt av vår existentiella oro och vill att vi ska handla lika mycket som tidigare.
Dessutom, vilket kanske till slut blir det allvarligaste hotet mot framtiden, struntar de flesta aktörer i att alla människor på vår planet har samma rätt till ett anständigt liv. Något som skulle innebära en gigantisk konsumtionsökning och utarmning av naturtillgångarna om man, till exempel, tog svenskars konsumtionsmönster som måttstock.
En verklig förändring måste därför ta sin början i att vi, på djupet, funderar över vad som är grunden för ett lyckligt liv och vad som krävs för att vi ska få en planet där allt levande samexisterar i rimlig harmoni. Människor, djur, växter, sjöar, skogar och hav. Allt är nödvändigt att ta hänsyn till.
Att tro att marknaden ska leda oss till den bästa av världen är inte bara naivt, utan dessutom direkt dumt och, så småningom, ödesdigert. Vägen mot framtiden hittar vi inte genom att fortsätta att tillbe ökad tillväxt, full sysselsättning och "klimatsmarta" lösningar. Nej, det går via harmoni, samexistens, rättvisa, lägre tempo och solidaritet.
Vi tog fel riktning en gång när vi gav oss av mot  framtiden. Än är det inte försent att vända om, men om vi inte skyndar oss att ta det nödvändiga beslutet är möjligheten borta...

Självklarheter - Som jag ser det......................... Nr 30

- Alla människor (inte bara svenskar alltså) föds lika och med samma rätt till ett anständigt liv.
- Vi måste leva i harmoni med djur, växter, skogar, hav och sjöar. Inte bära oss åt som om vår planet inte är något annat än en massa resurser som finns till bara för oss.
- Livets mening är inte att äga.
- Det går inte att spara tid.
- Ju effektivare vi anser oss vara, desto mer stressade blir vi.
- Vi måste konsumera mindre.
- Vi måste reflektera och se saker ur andra perspektiv än vårt eget.
- Möten och nyfikenhet istället för slutenhet, krockar och rädsla.
- I medlen finns målen.
- Alla kan göra något och att göra lite är oändligt mycket mer än att inte göra någonting alls.
- Vi måste sluta exportera vapen omedelbart.
- Kärlek föder kärlek.


Nässlor, maskrosor  och kalhyggen - Istället för (mer) matematik.......................................... Nr 29

Jag vet inte... Kanske har jag drabbats av storhetsvansinne, men jag tänker att jag skulle kunna köra en ganska spännande halvdag här för skolklasser (eller beslutande politiker för den delen).
Matematik i lagom mängder är nog bra, med att under några timmar studera ekosystem i praktiken (i naturen) vore utan tvekan tämligen nyttigt.
Ta bara maskrosor och nässlor. Som jag fick höra under uppväxten att de är ett otyg. Och så fel det var... Idag åt jag nässelsoppa till lunch efter att, innan dess, ha kokat marmelad på maskrosor...
Maskrosorna skördade jag med omsorg så att fjärilar och humlor ska kunna fortsätta njuta av dem. Jodå, här är mycket fjärilar. Fem arter som jag kan identifiera har jag sett bara idag. Plus flera som jag inte känner igen.
När vi så är klara med maskrosor och brännässlor (och alla förstått vilka nyttoväxter de är), kan vi vandra bort till det närmsta kalhygget ett stenkast bort och prata miljö, natur, skog och virkesåkrar. Blir det sedan någon tid över kan jag ge lite tips på hur man hushåller med vatten när tillgången är begränsad.
Jag bara kom att tänka på allt det här när jag gick på gårdsplan och plockade maskrosor till marmeladen med svalorna farande kring huvudet. Lite praktisk naturkunskap istället för det ständiga tjatet om klimatsmarta lösningar och drömmar om teknik som inte finns. Det vore väl inte så dumt...


Om att tänka flera tankar samtidigt....................... Nr 28


Det är inte förbjudet att tänka flera tankar samtidigt, även om det ibland kan verka så i debatten. Eller, bättre uttryckt, att se saker ur olika perspektiv. Jag tror att världen skulle bli avsevärt vackrare om vi lyckades med det...

Direkt farligt blir det vid tillfällen när, till exempel, pensionärer ställs mot flyktingar och den ena gruppen påstås stjäla resurser av den andra. Man behöver inte backa många steg för att inse att det inte är där problemet ligger. De stora tillgångarna som med lätthet kan finansiera bägge grupperna - ja, i den mån nu flyktingar ens är en kostnad i längden - finns på andra håll.
Jag kommer att tänka på det nu när debatten gått het om Notre Dame contra att hjälpa behövande människor. Det sticker förstås i ögonen när man snabbt får in ett antal miljarder till uppbyggandet av kyrkan när andra insamlingar går på tomgång. Men är det verkligen "kyrkoanhängarna" som är problemet? Är det inte krigen, klassklyftorna, lyxkonsumtionen och så vidare? Det är som om vi hela tiden leds bort från grundproblemen och ägnar oss det som för stunden är det mest iögonenfallande.
I fråga efter fråga är det samma sak. Alla utom jag tycks veta "allt" om Julian Assange. Har han burit sig åt som en skitstövel på Ecuadors ambassad i London är det väl inte konstigt om man vill bli av med honom. Jag vet inte om det stämmer, men omöjligt är det väl inte. Och det sin tur hindrar inte att det han avslöjat om USA:s metoder under Irakkriget är ett fantastiskt journalistiskt arbete och ska hyllas. Dömas för det ska han inte. Däremot borde det väl få vår försvarsminister att tänka efter innan han fördjupar vårt militära samarbete med USA...
Samma sak med den överallt omskrivna Greta Thunberg. Att det hon gör är fantastiskt, vilket jag tycker, behöver inte med nödvändighet innebära att det är en bra idé tävla om vem som använder de mest fantastiska lovorden för att höja henne till skyarna. Och det sista kan man tycka och ända anse att de så kallade "hatarna" är de gamla vanliga idioterna som inte klarar av att en ung människa är bättre än de själva och dessutom har rätt.
Egentligen räcker det att ta sig en titt på vädret ute denna vackra aprilmorgon för att inse att det här med perspektiv är nödvändigt. Medan den ena är ledig och välkomnar solskenet, är andra på väg till jobbet och har en dag med neddragna persienner och avundsjukt längtande att se fram emot. Bonden i sin tur kanske behöver regn till vårsådden, medan ytterligare andra oroar sig för grundvattennivån.
Så, det är inte förbjudet att tänka flera tankar samtidigt. Min önskan - ja, rent av uppmaning - är att man istället för att snabbt tycka, döma och fördöma ska ta ett steg tillbaka, reflektera och fundera över vad det är som sker, vad det är för nyhet man tar del av och i vems intresse del man läst, sett eller hört presenteras...


Läget i landet..................................................... Nr 27

Första morgonen hemma, sätter jag mig som jag brukar i fåtöljen med en termos kaffe och tidningen. Som vanligt har jag låtit bli att ta del av nyhetsrapporteringen medan jag reser. Varför vet jag egentligen inte. Många skulle nog beskriva mig som "nyhetsknarkare". I så fall har jag nu återfallit i missbruk... Inte mycket nytt har hänt vad det verkar... En klimatsatsning som mest känns som lite plåster. Lite av den vanliga rysskräcken. Något om spelberoende. Och så vidare...
Mest intressant, tycker jag att Hanne Kjöllers text om brottsoffer och vittnesmål är. Jag har inte sett dokumentären om Josefin Nilsson än, men jag har förstått att den såväl berört som gjort många upprörda. Jag tvivlar naturligtvis inte på hennes lidande eller på att vittnesmålen om det våld hon utsatts för är riktiga. Det är inte det som bekymrar mig. Nej, jag är orolig för den lynchstämning som gång efter gång piskas upp av människor som tror sig veta allt när de bara känner till en bråkdel.
Lika givet som det är att brott ska beivras och att det är av största betydelse att den struktur som tycks råda på institutioner som Dramaten, Svenska Akademin med mera raseras, är det att vi håller fast vid en rättsstat som dömer skyldiga och låter den vara oskyldig tills hen är bevisad förövare.
Jag pratar inte om det är enskilda fallet. Skådespelaren är ju en gång bevisad skyldig och dömd så där råder inga tvivel. Att han sedan, enligt många, skulle ha dömts för mer är en annan sak.
Det jag menar är den kultur som uppstått där vi tycker utan att veta, dömer innan vi är säkra och sätter oss på de rättfärdigas piedestal innan vi brytt oss om att reflektera och undersöka fakta. Att många av de som hängs ut är skyldiga är uppenbart, men det var det i "Vilda Västern" också när mobben omedelbart begav sig till närmsta träd för att avrätta den gripne. Att en del oskyldiga åkte med av bara farten struntade man i. Ett sådant samhälle vill jag inte ha här. Så låta oss riva de patriarkala strukturer som existerar på arbetsplatser, organisationer och familjer. Låt oss bekämpa det våld som blott alltför länge accepteras i det tysta. Men låt oss göra det på ett anständigt vis och med beviskrav som är rimliga. Inte som det länge har varit där, till exempel, ett våldtäktsoffer förnedrats i rättegångar med integritetskränkande frågor om klädsel, grad av berusning, eventuella inviter med mera. Men inte heller med kunskapsförnekande lynchmobbar som dömer innan händelseförloppet står klart. Det kan väl ändå inte vara omöjligt att hitta en medelväg som skapar rättvisa och ett gott och tryggt samhälle...

 

Stigen - Till minne............................................. Nr 26

"Beträd ej gräsmattan"... Så står det i parkerna ibland. "Håll ordning och plocka upp". Jag tänker på hur det är i staden när jag kommer till min skog. Här är det andra regler som gäller. De enda ord som har någon betydelse här är bråttom och vinst. Vem som helst får "beträda" skogen och det är bra. Men skövla... Jag kommer till stigen en söndag i februari. Ja, det som var stigen. Den stig där jag smugit in i min vackra skog. Fått en aning om vildmarken när jag letat blåbär, lingon och kantareller. Älgar och rådjur. För ett par år sedan skrämde en vän upp ett lodjur. Spår av varg och av björn.
Varsamt har jag klivit på stigen. Förstått att den inte bara är min utan också de vilda djurens. Känt samhörighet och harmoni. Ja, rent av kärlek...
Nu finns stigen inte mer. Min stig som inte var min utan allas. Det stora skogsbolaget avverkar och gallrar i området. Det har jag vetat länge. Ständigt nya kalhyggen. Avverkningsvägar som byggs i all hast. Timmerbilar som för ut det som en gång var delar av fungerande ekosystem.
Nu var det min stigs tur. Min älskade stig som slingrade sig fram genom skogen. Nedanför berget. En bit från den nästan igenvuxna sjön där jag också idag ser ett par sångsvanar.
"Beträd ej min stig" skulle jag kunna ha skrivit, men vem hade brytt sig och den var ju som sagt inte min. Men det stora skogsbolaget kunde väl ha varit lite rädda om den. Den var ju så fin. Så full av kärlek och liv. Min stig...

 

 

Döden - En hyllning till livet............................... Nr 25

Det är tidig morgon. Lördag, och fortfarande mörkt ute. Jag tänker på livet och hur vackert det kan vara och jag tänker på döden. Ofta onämnbar tills den, till synes utan nåd, drabbar oss. Fruktad. Ja, jag skriver "drabbar", trots att döden egentligen inte är något annat än en dörr tillbaka till det vi en gång föddes ut ur...
Jag tycker det är en vacker tanke, det som jag läste i somras. Att livet är en linje utslängd i evigheten. Det enda som egentligen är begripligt för oss människor ryms mellan de två punkter vi kallar födsel och död. Allt annat är för stort eller, möjligen, för litet. Här faller också Herman Hesses ord om att människan är en bro mellan ande och natur på plats. Människan är helt enkelt inte den oberoende storhet som vi i ett omåttligt och tämligen groteskt anfall av hybris fått för oss. Nej, vi är blott ett gruskorn i rymden. Ett ögonblick i evigheten. En tillfällighet som tar sig själv på för stort allvar.
Jag älskar livet. Alltmer, rent ut av. Och ju mer jag tar för mig av detta underbara liv, desto mindre fruktar jag döden. Visst, den är omgiven av sorg och saknad och det är givetvis begripligt. Men det är också just saknaden som är hemsk, inte själva döden, tror och tänker jag utan att, naturligtvis, veta säkert.
Så mycket gott det finns. Så mycket vackert som existerar bara vi tar oss tid att leva, tid att stanna upp och leva i det ögonblick som är det enda som existerar och som är den blinkning av livet som vi ständigt har att vara rädda om.
Jag tänker på döden och hyllar livet, denna lördagsmorgon i februari som sakta vaknar och väntar på att fyllas med intryck och upplevelser. Förväntan och nyfikenhet. Lust. Det är gott att leva. Riktigt gott och jag är inte rädd längre...


Förlåtelsen, nyfikenheten, accepterandet och kärleken... Nr 24

. Jag tänker på året som gått. Ja, det är svårt att göra något annat nu när ett nytt otåligt år väntar om blott några dagar. Nyheterna har som alltid varit många. Tidningsrubrikerna alarmerande och inte sällan motsägelsefulla. Ena dagen skriver man om hoten mot vår natur. Nästa ger samma tidning tips om hur man bäst fyndar i mellandagsrean. I den morgontidning jag läser mest tar jag del av välskrivna miljöartiklar i kulturbilagan, samtidigt som bilannonserna vissa dagar kan ta upp till 20 sidor i anspråk i samma tidning.
Allt oftare funderar jag över hur vi ska kunna göra världen bättre, rättvisare och vackrare. En djupare förändring som går bortom att ta en plastpåse mindre och den rika människans lyx att kunna klimatkompensera. Jag tänker på beteenden, företeelser och egenskaper som skulle kunna leda till verklig förändring och inte bara en slags feg intellektuell flykt från en tillvaro som krackelerar...
För att visa hur jag tänker har jag valt ut fyra ord, fyra ting som jag tror vi behöver mer av. Ja, rent av oändligt mycket mer...
Förlåtelse är bland det finaste som finns. Och svåraste, men kan vi förlåta blir det så mycket lättare att leva. Vi slipper att plågas av gamla oförrätter som vi ständigt bär med oss. Dessutom, vilket vi kanske inte tänker på, måste vi lära oss att förlåta oss själva....
Acceptera är en annan nyckel och då menar jag ett aktivt accepterande som leder till att vi agerar. Istället för att gräma oss över det som redan hänt, accepterar vi livet som det är just i detta ögonblick och handlar därifrån. Blåmärket på knät försvinner inte för att vi ångrar att vi gick ut när det var halt.
Nyfikenheten behöver jag väl knappt kommentera. Tänk så mycket roligare livet blir om vi är nyfikna och tänk vad mycket rädsla och våld som försvinner om vi tar reda på vad det främmande är - som nya kulturer - istället för att frukta det.
Kärleken nämner jag sist. inte för att den är minst viktigast. Tvärtom! Låt oss bejaka den. Låt oss våga älska. Människor och natur. Ja, själva livet. Låt oss tränga undan hatet med kärlek. Omfamna istället för att stöta bort.
Med dessa enkla rader önskar jag er en fin avslutning på det gamla året och - även  om det kan låta både pretentiöst och krävande - en önskan om lite eftertanke och analys inför det nya. Allt gott, vänner också denna decembertorsdag...

 

 

Värderingar....................................................... Nr 23

En tanke som länge legat och grott i mig, inte minst under årets valrörelse, tycks mig nu bekräftad och det med råge. Att vara "mot" något skapar inga förändringar på djupet (vilket inte innebär att man inte ska protestera). Att vara "mot" betyder i första hand att man lite självgott vill att andra ska förändras. Själv har man ju de "rätta" värderingarna och behöver inte ta i tu med sitt beteende, sina fördomar, sin konsumtion. Självgodheten och liknöjdheten är förlamande. För att inte säga förödande.
Vi är "mot" krig, men inte "för" den rättvisa som skulle kunna förhindra dem. Jo, i tal kanske, men inte i handling. Något som, inte minst, den vanliga köpkarusellen kring jul visar. Och, oj vad många var "mot" sverigedemokraterna, men att fundera över hur vi skapar ett samhälle där sverigedemokrater, rasister och flyktingmotståndare inte finner anhängare det bryr vi oss föga om. Döma centerns agerande i regeringsförhandlingarna var också lätt, men sedan?
Idag kommer riksdagens majoritet att anta en konsumtionsbudget som ger "mer pengar i plånboken" och som tar bort flygskatten. Miljön finns knappt ens med på agendan. Inte heller något som ens liknar internationell solidaritet. Tyvärr kan jag inte påstå att alternativet inneburit något större skillnad med sin syn på flyktingar, tillväxt och vapenexport...
Igår kom en rapport som visar att 14-åringar rör sig 30 procent mindre idag än för 15 år sedan. Är någon förvånad? Vi skapar ju ett samhälle som bygger på att man inte ska behöva röra på sig. Inte ens ta sig till butiken för att konsumera är nödvändigt längre. Men visst... Vi är "mot" att ungdomar rör sig för lite, men varför ska man röra på sig när det inte längre är nödvändigt?
Det här är bara ett axplock hämtat ur de tankar som löper genom mitt huvud och som så har gjort under en längre tid. Är det sociala medier som har gjort att vi förvandlats till en gnällig flock som trycker på "nej-knappen" så snart vi kommer åt och oftast då utan tillstymmelse till faktagranskning eller analys. "Usch och fy" har ersatt "varför och hur". Detta är en utveckling som jag definitivt är "mot"...

 


Jag tänker på materialismen.................................. Nr 22

Så grå är morgonen att jag för ett ögonblick tvivlar på att det ens existerar några färger. Sedan betraktar jag koftan jag fick av min son när han kom från Nepal för några år sedan och minns åter den regnbåge som föds i solregnets tecken.
Jag kommer att tänka på mannen i fören på kanoten som jag mötte när jag besökte embaráfolket i Panama. Luften var varm, ett häftigt regn föll och han bar det, för stunden, mest praktiska av klädesplagg. Ett höftskynke...
Nej, jag vill inte gå omkring i ett sådant, men det får mig att fundera över vad jag behöver för ting för att leva ett lyckligt och drägligt liv. För mig är Nepalkoftan ett bättre alternativ än höftskynket. Då kan jag dessutom hålla en lägre temperatur i bostaden. Ofta återkommer jag till den märkliga föreställningen att vi ska kunna gå nakna inomhus när det är en massa minusgrader utomhus. Jag menar att det är en lyx som vi måste vänja oss av med.
Så här på novembers allra sista dag, när julen står för dörren, kan det vara lämpligt att fundera över vilka saker vi verkligen behöver. Skänk tid istället för meningslösa ting som bara skapar skuld och blir liggande. Jobba mindre och umgås istället. Sätt dig en stund och fundera över vad du verkligen behöver för att må bra. Det är inget fel i att handla det man behöver. "Felet" finns i allt det andra. Överflödet... Och till den jag möter i julhandeln som suckar och utbrister: "Vad ska man köpa till någon som redan har allt", tänker jag skrika så högt jag kan... "INGET, NATURLIGTVIS!"


Den första frosten.......................................... Nr 21


Som barn älskade jag vintern. Den första frosten. Jag åkte till konstisbanan för att se om isen var spolad och klar. Benen längtade skridskor...
Den vuxne mannen i mig föredrar den ljusa årstiden. Ljumma sommarkvällar. Svalornas flykt mellan de gamla husen. Men visst vaknar något i mig när jag tittar ut över gårdsplan och min blick möter den första frosten. Det är vackert... Naturen i en ny skepnad. En skrud som förebådar naturens vila, människans eftertänksamhet.
I staden fortsätter tillvaron som om naturens växlingar inte existerar. Element, glödlampor och gatlyktor avskärmar oss från det verkliga mörkret, den verkliga kylan. Medan bonden i svunnen tid kunde välkomna långsamheten när höet var bärgat och skörden klar, fortsätter det moderna samhällets människa i samma hastighet. Jag tror att vi här har en av orsakerna till mycken depression och månget stressyndrom. Vi försöker som så ofta sätta oss över naturens gång och det straffar oss.
Ibland tänker jag på den japanske regissören Akira Kurosawas film "Drömmar" och stadsbon som kom till byn där man levde utan elektricitet. Stadsbon hamnade i samspråk med en gammal man som satt vid en bäck och undrade om inte natten blir väldigt mörk när man inte har några lampor. Jo, sådan är natten, svarade den gamle mannen och fortsatte med sina sysslor...
I de enkla orden ryms sanningen om livet och tillvaron på jorden. Om vi ska nå lycka och harmoni måste vi acceptera ljus och mörker, liv och död, kyla och mörker. Inte så att vi ständigt måste tycka om allt, men det saknas en tillit till själva existensen. Vi tror att vi måsta skapa och omforma det som redan är.
Jag tittar ut genom köksfönstret. Frosten ligger vacker på gräsmatta och hustak. Jag känner kylan på ett annat sätt än igår, ler inombords och tänker att allt bara är som det ska...



Det är så (för) lätt att kasta sten på andra.................. Nr 20

Halvt på skämt, halvt på allvar, brukar jag säga att enda anledningen till att jag inte är korrumperad är att jag aldrig fått möjligheten. I början var det bara skoj, men nu, med åldrandets, mognad i ränseln, tror jag faktiskt det är en insikt som hjälpt mig att värja mig mot frestelser jag kanske inte ens märkt annars... Skulle just jag fötts vaccinerad mot det andra uppenbarligen faller offer för? Jag tror inte det... Jag tänker på det, och jag har tänkt på det många gånger under valrörelsen, hur många i något slags upphöjt oförstånd upprörs över de som valt att rösta på sd. Som jag ser det är det två olika saker som blandas ihop gång på gång. Det obehagliga i att sd får så många röster och den enskildes val att rösta på dem. I småstaden jag växte upp sa vi, i mitt grabbgäng, att man - väldigt förenklat - hade tre val: Man blev idrottare, frikyrklig eller raggare. Jag valde ishockeyn och drömde om att bli ishockeyproffs. Varför? För att min mamma tittade på VM 1969 när Honken höll nollan två gånger mot tjeckerna? Eller berodde det på att jag tyckte genuint illa om det kyrkliga för att min far tvingade mig till söndagsskolan... Jag vet inte, men nog kunde det ha blivit annorlunda och kanske är det kombinationen av idéerna jag fått från lyssnandet på Ulf Lundell och det The Clash, som fick mig att bli till en slags individualistisk kollektivist, istället för det ena eller det andra... Min djupt grundade övertygelse är i alla fall att vi alla föds med möjligheten att bli goda människor. Av det följer, naturligtvis, också motsatsen. Vi är i ett läge i vårt land nu där det krävs ett uppvaknade och det både av dem som röstat på sd och de som protesterar mot detta. Det är ett uppvaknade som ställer krav på oss att inhämta information, att lyssna, att reflektera och att fatta ett beslut om vad det är för ett samhälle vi vill att våra barn och barnbarn ska ärva... Frågor som planetens framtid, fred och nedrustning, minskad konsumtion och en rättvis värld löser vi inte genom att gräva ner oss i självförhärligande åsiktsmönster och dela in mänskligheten i "vi" och "dom". Vi är alla av ett och samma och med samma rättigheter till ett anständigt liv. Det är inte mycket i världen som jag skulle kalla en absolut sanning, men just detta hävdar jag med bestämdhet är det och vi har alla en möjlighet, en skyldighet, att bidra. Avslutningsvis väljer jag att citera Göran Greider i dagens tidning (DN 17/9). Det känns som vi är eniga och att vi båda förstått att vi måste börja med att ställa frågan "varför" och inte nöja oss med ett "fy"... "Enbart antirasism räcker inte för att besegra rasism. Okej, spontant dömer också jag ut den arbetare eller invandrare som röstar högerextremt som korkad. Men vänstern får inte stanna där. Äntligen, det är känslan hos många som känt sig undanskaffade, äntligen har vi en chans att drämma till allt slags etablissemang – en närmast revolutionär klasskänsla har kapats av extremhögerns ideologer. Så tala med arbetarklassens SD-väljare! Men normalisera inte SD-ledningen."

Perspektiv(5) - Befrielsen i att inte äga................... Nr 19

Somliga uttryck avslöjar det befängda i vår kultur mer än andra. "Vad ska man ge någon som redan har allt?", kan man få höra  någon utbrista inför ett födelsedagskalas och förvänta sig sympati. Ja, vilket problem... Det finns naturligtvis bara ett svar: Inget!!!
Eller... Personen som lägger pannan i djupa veck och säger: "Jag vet inte var jag ska göra av allt." Ge bort, sälj, byt eller släng är mina enkla råd. Jag menar, hur svårt kan det vara?
Funderingarna kommer, eller återvänder ska jag väl säga eftersom det är något jag ofta tänker på, när jag lyssnar till den politiska debatten. Mycket fokuseras, som alltid, på att vi ska få mer pengar i plånboken. Även om annat givetvis också är på agendan är det få saker som slår drömmen om högre lön och lägre skatt. Samma sak är det när ett yrkes status - som lärarens för att ta ett aktuellt exempel - ska höjas. Då mäts det i pengar. Jag tjänar mycket, alltså gör jag något viktigt.
Vilken värdelös måttstock! Inte minst i dessa dagar av klimathot, överkonsumtion och löjeväckande materialism.
Tänk om vi istället kunde vända på samtalet - byta perspektiv - och prata om befrielsen i att inte äga. Tänk så underbart det är att slippa alla ting som ska visas upp, som kräver utrymme och som stjäl en massa tid från själva levandet. Först genom att vi måste lägga en massa tid på att få ihop till saker som vi egentligen inte behöver eller kommer att använda. Sedan alla timmar, dagar som går åt att vårda dessa dammsamlande tingestar som vi inhandlat i missriktade försök att dämpa vår välfärdsångest.
Författaren Ernest Hemingway sa en gång något i stil med att om man är så förtjust i en sak att man inte kan ge bort den, är man ägd av prylen istället för tvärtom. Jag har givetvis saker som jag inte vill skänka bort, med det ligger mycket i det han sa.
Dessutom... Vilken åtgärd skulle vara effektivare i kampen för att rädda klimatet och vår jord än att vi bestämde oss för att ge ägandet mindre plats? Allting, från transporter till överutnyttjande av råvaror, skulle minska och med detta utsläppen och förstörandet av de naturliga ekosystemen.
Ja, tänk vilken befrielse det är att inte äga och tänk vad modig den politiker vore som vågade driva denna fråga som somliga kanske tror skulle drabba den fattige, men det är precis tvärtom. Att plocka ner ägandet från framgångspiedestalen vore en ren rättvise- och jämlikhetsfråga som skulle visa att de alltför rikas illusion om vad lycka är, är just en illusion och inget annat...

På barrikaderna - För naturen............................ NR 18

"Sällan hör man tystnaden så tydligt. Och sällan blir sambandet så brutalt. Klimatförnekelse är ett förakt för själva människolivet." Läser inte Björn Wiman, DN:s kulturchef, Naomi Klein eller Al Gore? Jag funderar på det när han i dagens tidning (DN 8 augusti), berättar om hur företag satsar milrader kronor på att mörklägga den miljöförstörelse som deras företag orsakar. Det är förstås bra att det tas upp och ska så göras. Igen och igen och igen. Men någon nyhet är det inte.
En verklig nyhet vore det däremot om hans tidning granskade sig själv och analyserade varför man varje lördag har 20 sidor med annonser om nybilsförsäljning. Varför det inte kommer några vettiga motfrågor om miljön när Scaniachefen Henrik Henriksson jublar över att lastbilsförsäljningen skjuter fart i Kina (DN 3/8). Eller varför man inte granskar det faktum att en sak som göder den svenska skogsindustrin, är att användningen av engångsförpackningar ökar i Asien och Afrika (DN 2/5)...
Är det glömska? Feghet? Eller är det av hänsyn till de egna annonsörerna? Jag vet inte, men det är frågor som kräver ett svar.
Och så har vi min ständiga undran. Alltid "miljö" och "klimat". Aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, "natur". Enskilda åtgärder i stället för sammanhang. Punktinsatser och inte övergripande förändringar i vår livsmönster. Nya lagar, aldrig visioner.
Kanske blir det allra tydligast i diskussionen om skogen. Träd förvandlas från att vara något levande, en del av ekosystemen, till att bli produkter som suger upp våra utsläpp och material för industrin. Konsekvenserna när man kalhugger den mångfald som skogen utgör och ersätter med virkesåkrar, enkom för människan, nämns knappt ens i bisatser.
Det är fantastiskt att klimatfrågan nu äntligen får de rubriker den förtjänar för det är allvar nu. Ja, riktigt allvarligt till och med. Men om vi slår oss för bröstet och hyllar vår egen duktighet, samtidigt som vi struntar i vad svenska företag åstadkommer utomlands eller blundar för skillnaden mellan riktig, levande natur och det av människan skapade kommer det inte att leda någon vart.
Vi behöver insikt. Vi behöver kunskap. Vi behöver visioner. Det är dags att ställa sig på barrikaderna för naturen, för helheten och för planeten Jorden.  Att vänta är inte något alternativ. Nej, det är dags nu. För mig, för dig och, inte minst, för de som styr vårt samhälle...

 


Strax ska jag plocka krusbär, men först...................... Nr 17

Strax ska jag plocka de krusbär som inte vuxit sig stora denna sommar, men som likväl smakar gott. Jag är märkbart tagen. Berörd av en bok på ett sätt som inte tillhör vanligheterna. Jovisst, jag blir engagerad när jag läser, tar in det nya, lär mig. Men det här... Fatima Bremmers bok "Ett jävla solsken" om journalistpionjären, författaren och äventyraren Ester Blenda Nordström, tar mig igenom ett liv av sorg och glädje. Ett liv som, upptäcker jag när jag läser de sista raderna, slutar när hon är precis lika gammal som jag...
Ebba Blenda Nordström wallraffade långt före Wallraff. Hon var homosexuell på den tid det var straffbart och dör samma år, 1948, som det istället för att vara ett brott klassas som sjukdom.
Hennes flickbokshjälte Ann-Mari anses på goda grunder ha inspirerat Astrid Lindgren att skriva Pippi Långstrump.
Hon skriver en bok om samerna - Kåtornas folk - och när Bremmer redogör för tillblivelsen av denna får vi en inblick i den tidens rasism och fördomar. Ester Blenda Nordström hjälper och räddar nödställda i inbördeskrigets Finland och många är de resor hon företar för sin egen skull och för skrivandets. Hela tiden är det en kamp för jämställdhet, för kvinnans rätt att få skriva, kunna försörja sig och - ja, faktiskt också - få vara bonde.
När jag, med viss sorg, lägger ifrån mig boken har jag också Ernest Hemingways äventyrliga liv i bakhuvudet. Inte bara för de positiva likheterna. Nej, här finns ångesten, alkoholismen, de besvärliga relationerna och ett liv som visserligen inte avslutas för egen hand, men hon har jobbat bra på att inte bli gammal.
Jag kan bara säga: Läs den! En gediget skriven bok som är fantastisk att läsa och som ger en trovärdig kunskap om historien som, enligt min uppfattning, varken förvränger, förtalar eller skönmålar någon...
Och nu.... Nu ska jag plocka krusbär, medan jag avundsjukt tänker på er som har läsningen framför er...

Om orsaker och effekter - En grundkurs......... Nr 16

Denna morgon vaknar jag till liv till ett bedrövligt "Tankar för dagen", där en polis berättar hur jobbigt det är med barnbarn. Jag riktigt känner hur min gamla transistorradio överväger att vägra göra tjänst. Egentligen vet jag inte vad detta har med "orsaker och effekter" att göra, men det kan nog föras in under begreppet "förutsättningar" som är det vi borde diskutera mer istället för att till 99 procent älta effekter. Att den här polisens barnbarn är jobbiga är givetvis en effekt som har en orsak och det kanske är dags att se över de besvärliga barnbarnens förutsättningar i livet...
Nu till saken...
Ibland, jag måste erkänna det, orkar jag inte riktigt med det offentliga samtalet så jag tänkte, i all enkelhet agera "magister" och klargöra några saker för att slippa de baklängesanalyser som ständigt görs.
- Tiggare är en effekt som orsakas av fattigdom. Gör vi något åt fattigdomen får vi färre tiggare. Att förbjuda tiggeri har däremot ingen effekt på världens orättvisor.
- Våldtäkter utförs till alldeles övervägande del av män som av olika anledning inte vet vad ett "nej" betyder eller som på ett sjukligt sätt njuter av våld och makt. Lösningen är inte att kvinnor ska klä sig striktare eller inte "gå genom parker på kvällen" utan att män fattar vad sex, samtycke, "nej" och "ja" samt ett ömsesidigt njutande är för något.
- Det är inte flyktingar som startar krig. Vi får inte fred i världen för att vi stänger våra gränser. Däremot kommer det färre flyktingar om vi verkar för en fredlig och rättvis värld och slutar sälja vapen. Det är flyktingen som är i en utsatt situation inte vi. Eller med andra ord: Det är vi som har ett val, inte flyktingen...
- Och så bränderna... I nyhetsrapporteringen är det lätt att få uppfattningen att bränderna startar för att vi har för få helikoptrar och flygplan. Det stämmer förstås inte. Vi kan rusta upp brandförsvaret hur mycket som helst. Om vi inte gör något åt vår överdådiga konsumtion och alla (onödiga) transporter kommer resurserna ändå inte räcka i takt med att klimatförändringarna blir större och större...
För att sammanfatta: Det är förutsättningarna vi nu, tillsammans över hela världen, måste göra något åt, istället för detta ändlösa malande om effekterna. Vi behöver fred. Vi behöver en rättvis fördelning av jordens resurser. Vi behöver leva i harmoni med vår natur och inte behandla vårt jordklot som en ändlös och livlös butik fylld av godsaker vi utan hänsyn och betalning kan plocka.
Svårare än så är det inte.
Inte lättare heller.
Till polisen som beklagade sig över sina barnbarn på morgonradion vill jag till slut säga: Det är de som vet något om livet och livets kärna. Inte du..

Och så kom till slut vädret...………………………………. Nr 15

"När Sverige har ett dåligt år importerar vi helt enkelt det som fattas. Men det kommer vi inte att kunna på samma sätt i framtiden." Under de senaste åren har jag många gånger funderat över när och varför svenskarna blev ett folk som började leva utanför verkligheten. Som om universum vore ett aggregat att reglera likt vilken som helst av våra moderna bekvämligheter. Den inledande meningen är Lisa Magnussons och jag hämtar den från DN:s ledarsida (10/7). Jag är överens med henne. Vi tror verkligen inte att det som händer i omvärlden är "på riktigt". Allting går att köpa och sälja. Inte ens de vapen vi exporterar till diktaturer för att hålla "välfärden" uppe, verkar vi tro ha något med våldet och krigen att göra. Det är minst sagt naivt...
Även om jag håller med Magnusson i mycket av det hon skriver, hamnar hon fel när hon senare i texten skriver att "naturen är grym". Få påståenden är mer felaktiga. Den enda på vår jord som kan vara grym är människan. Allt annat är som det ska vara. En varg är inte "grym". En varg är en varg på samma sätt som regn, sol, vind, värme och kyla är det vi har att leva i och med.
Däremot är det minst sagt hög tid att inse sambanden mellan vår konsumtion och hur detta påverkar miljö och naturkrafter. För det är klart att naturen kan vara farlig och att denna farlighet förstärks när vi hanterar naturen utan omdöme och utan något annat än den omedelbara behovstillfredsställelsen för ögonen.
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht, säger att han ska vända på alla stenar och hitta pengar i, bland annat, EU:s krisfond för att hantera torkan och det är väl bra. Men det löser inget på lång sikt! Det är vårt mänskliga beteende och vår konsumtion som är problemet...
På 1960-talet var det "rödvinsvänstern" som hånades för att de istället för att agera satt nätterna igenom och diskuterade världens problem. Nu har vi istället fått "plastpåshögern" (i ärlighetens namn dyker den förstås upp hos alla partier och ideologier) som tror att lösningen är att vi fortsätter att konsumera som om ingenting hänt och att detta fungerar bara vi tar en plastpåse mindre när vi handlar...
Denna inställning är förödande för framtiden och det är verkligen inte en "grym" natur som är faran utan den blundande, bortskämda välfärdsmänniskan som tror att vi kan köpa oss fria från alla faror.
Ja, så kom till slut vädret. Och även om jag så smått börjar tröttna på att bära vattenhinkar från sjön hoppas jag att denna torra sommar kan skaka om oss en aning och se verkligheten sådan den är. Ta gärna en plastpåse mindre, men det är inte lösningen. Varken det eller någon hägrande krisfond som kortsiktigt kan rädda våra bönder. Sanningen är att... VI MÅSTE ÄNDRA VÅRT KONUMTIONSBETEENDE och det omgående!

 

Jag skriver för livet...………………………………………………. Nr 14

"Mellan 2014 och 2017 beräknas över tolvtusen personer ha drunknat i Medelhavet. Det är en obegriplig siffra. Att man då från EU:s håll väljer att ytterligare försvåra för människor på flykt, och sabotera för räddningstjänsterna, är vidrigt."
Jag läser om Judith Kiros text i DN (3/7) flera gånger och ändå förstår jag inte. EU saboterar för räddningstjänsterna. Ja man till och med fördömer de räddningsbåtar som plockar upp människor i nöd. Det är Libyens uppgift säger man och lägger sten på sten i den fästning som nu håller på att bli den europeiska motsvarigheten till USA:s mur mot Mexiko...
Jag skriver för livet, tänker jag när jag i den tidiga morgonen tar en snabb vända på gårdsplan och ser en blek halvmåne på julihimlen. Svalorna är förstås vakna och på den torra gräsmattan går sädesärlan sin morgonrunda på jakt efter insekter.
Tolvtusen människor har drunknat på några år... Människor som flyr. Människor som inte har något val. Människor som är beredda att riskera allt. Ett sista hopp. Människor som du och jag...
I politikernas tal är de föga mer än statistik. Vi kan inte ta emot fler, ropas det från alla möjliga håll numera. I takt med att den svenska succén i fotbolls-VM växer, får vi veta att regeringen tycker att en svensk framgång och möjligheten att få sola sig i denna för att värva röster i höstens val, är viktigare än de mänskliga rättigheter som nyss hölls högt (jag var emot bojkotten från början). Vi fortsätter envist att exportera vapen till snart sagt vem som helst för att bibehålla den välfärd som vi inte ens kan tala om vad den ska innehålla och för att skapa arbetstillfällen.
Jag skriver för livet och undrar samtidigt vad en människa är för något. Egentligen är det enda jag vill att vi ska börja tänka igen. Reflektera istället för att ryckas med av den ena åsiktstrenden efter den andra.
Umgås med barn och lyssna på de äldre. Nyfikenhet och klokhet. Jag skriver för livet och det är det bästa råd jag kan ge denna vackra högsommarmorgon som ropar efter regn. Ta dig tid med de riktigt små och låt dig förundras. Hör vad de gamla har att berätta. Vi som är mitt i. Vi går så lätt vilse...

 

 

Sverige ligger i världen...…………………………………………….. Nr 13

"Om man lever i en ankdamm och är fullständigt tillfreds, tror man snart att gölen är en ocean."
Björn Afzelius sorgliga rader från "Tankar i Ligurien" känns dessvärre mer aktuella än någonsin i den svenska politiska debatten. Var är de stora globala frågorna? Var är omtanken om vår planet?
En gång skanderades det: "Arbetare i alla länder förenen eder." Nu talas det om stängda gränser och att flyktingar är problemet för vårt välmående. Alternativet, som inte är något riktigt alternativ, är en "folkomröstning om välfärden".
Igår presenterades en rapport som visar att isavsmältningen på Antarktis tredubblats de senaste åren och nu uppgår till 219 miljarder ton per år. Havsnivån i världen stiger, ännu måttligt, men ingen vet om det existerar någon brytpunkt där hastigheten plötsligt ökar. Att vi kommer att få många fler klimatflyktingar i framtiden, när stora landområden läggs under vatten, är dock ingen vågad gissning. Frågan är var de ska ta vägen när land efter land stänger sina gränser och, likt Sverige, bara ser till sin egen välfärd.
I Jemen begår en saudiarabisk koalition ständigt nya krigsbrott och den mänskliga katastrofen är ett faktum. Ja, det är samma Saudiarabien som vi säljer vapen till för att tjäna pengar till vår egen välfärd.
Att vi sedan har en försvarsminister som "solospelar" - Nej, jag vet. Det är förstås med hela regeringens goda minne - och lyckats förflytta Sveriges position på världsarenan från en hyfsad neutral plats till en Nato-orienterad utgångspunkt, med ökad instabilitet i vårt närområde, tycks dessutom vara en petitess i sammanhanget.
Vad som krävs nu är, enligt min mening, att Sverige - och övriga världen - inriktar sig på tre huvudspår:
- Miljö, klimat och natur med kraftigt minskad konsumtion som
   ett av målen.
- Fred, med återgång till neutralitet och diplomati som medel och
   nedrustning och upphörande med vapenexporten snarast.
- Fördelning, inte bara i Sverige utan i världen. Det är inte
   rimligt att vi fortsätter som nu med överdrivet rika personer
   inom länderna eller rika länder i världen som står för ett
   överutnyttjande av planetens resurser, samtidigt som somliga
  bara nätt och jämt överlever.


Med PO Tidholm - En kväll i småstaden...……………………. Nr 12

När jag återvänder till min skog, gör jag det med en skön känsla i kroppen och huvudet fullt av nya funderingar. Det var trevligt att prata Lundells nya roman en stund med Dala-Demokratens kulturredaktör och PO Tidholms föredrag och påföljande debatt om landsbygden och småstaden gav mig nya dimensioner i mina funderingar om framtiden. Funderingar som jag morgonen efter speglar i Niklas Wahllöfs tankar om "skogsbad" (DN 24/5). Något som möjligen är nyttigt, men som också visar den stressade storstadsmänniskans märkliga förhållande till allt som ligger utanför tullarna.
Tidholm återkommer flera gånger till uttrycket att "hela Sverige ska leva". Ett mantra som ingen politiker skulle våga säga att hen inte står bakom. Men är det möjligt och vill verkligen makthavarna ens det i en tid när det är storstadsnormen som definierar det mesta? Till och med landsbygden, som Tidholm säger. För vad är det för landsbygd storstadsmänniskan vill ha? En idyll att hälsa på i någon gång ibland... Ljus falu rödfärg, vita knutar och ett långbord a la Carl Larsson eller Anders Zorn och så på det ett dopp i en magisk insjö. Eller ett skogsbad...
Men vad är det för en verklighet det ekonomiska systemet driver fram? Finns det någon plats för den svenska landsbygden där i vår globaliserade värld annat som ett jättelikt Skansen att koppla av i en helg då och då? Tidigare var, enligt Tidholm, sambandet mellan stad och land uppenbart och även i städerna insåg man beroendet av skogen, av gruvorna, av åkrarna och värnade därför om skolor, sjukhus, vägar och hockeyrinkar.
Det måste naturligtvis finnas utrymme för annat än storstäder i framtiden, men det är svårt att förstå hur det ska bli när storstadspolitikern ritar kartan. Skogen är ett exempel. Kommer det att bli enorma virkesåkrar varvade med små öar av genuin skog där vi "skogsbadar" för att må bättre en liten stund?
Jag hoppas verkligen inte det, men var är alternativen? Var är visionerna? Min önskan är att Po Tidholms turné genom landet ska bidra till såväl ett ökat intresse för landsbygdsfrågan som till nya perspektiv.
Ja, det var en givande kväll i den svenska småstaden och med mig hem har jag ännu en bok att läsa "Historierna om Mogårn" som en gammal kollega stack i handen på mig innan jag gav mig av hem till min skog igen. Jag tror den handlar om människorna kring en industri, om hopp och förtvivlan... Ja, om
livet:
Det är spännande att leva. Åt vilket håll jag än vänder näsan hittar jag nya infallsvinklar. Igår, vid lunchtid, cyklade jag genom skogen och såg en tjäder på nära håll och senare tofsvipor, sångsvanar och en rovfågel som jag tror var en ormvråk. "Skogsbadade" gjorde jag dock inte...

Bilen, skogen, döden och så lite sex........................... Nr 11

"När alla vinklar på invandrare glöms de stora frågorna bort", skriver krönikören Johan Croneman i DN (15 maj)
Jag bockar ödmjukt och håller med. För närvarande är jag i en fas av livet då jag försöker tränga bakom och förstå. Det är inte lätt alla gånger. Ibland "tar jag tempen" på livet genom att kolla in vilka TV-satsningar som görs. Nu ser jag att SvT anser att medborgarna ska underhållas med att fyra kändisar bygger varsin folkracebil och sedan tävlar i dessa. Ja, det måste väl vara det största som hänt i nöjesbranschen sedan trean visade hur Laila Bagge och hennes syskon samlades och gjorde kroppkakor...
I skuggan av invandrarna och lite miljösnack om flyget, struntar vi i bilen, industriutsläppen och det shoppande vars låga priser kräver långa flygtransporter och - ibland - barnarbete i lågprisländer, skriver Croneman och jag fortsätter att hålla med. Att förändra något som på djupet kräver en förändring i vårt beteende är vi måttligt intresserade av, vilket också gör att fega politiker inte vågar ta tag i de frågorna av rädsla för att förlora väljare.
I samma tidning redovisas också en undersökning av hur riksdagspartierna hanterat miljöfrågan under den aktuella mandatperioden. Inte oväntat är vänsterpartiet bäst och sverigedemokraterna sämst.
Direkt oroande är det näst intill totala ointresset för att öka skyddet för skogen. Även här leder vänsterpartiet, medan miljöpartiet och liberalerna i alla fall visat en antydan om att vilja göra något till skillnad mot övriga partier. Den svenska skogsindustrins makt över politikerna är enorm.
Jag funderar vidare över hur det offentliga samtalet ser ute. I mitt skrivande hänvisar jag ofta till bristen på en gemensam vision och faran med detta på lång sikt. Att bygga ett samhälle fullt av kärlek och omtanke får ersättas av hårdare straff och fler övervakningskameror. Döden pratar vi bara om som något onaturligt som måste bekämpas och skjutas upp så länge som möjligt, när den i själva verket, tillsammans med födseln är en av de få saker som alla människor har gemensamt. Och så var det, det här med sex... Jag läser en text vars innehåll, också i dagens tidning, inte är helt lätt att förstå: "Så omformades sexualiteten till ett medel för kontroll över människan" av Michael Azar. Jo, jag förstår budskapet och jag håller med om själva andemeningen. Människans relation till sex är märklig. Längtan och lust ska samsas med moral, förbud och hemlighetsmakeri. Ur detta svårbegripliga föds våld, prostitution och övergrepp. Ja, om det inte härrör sig ur människans natur att våldföra sig på varandra, men det tror jag inte. Min övertygelse är att vi alla föds med möjligheten att bli goda.
För att återvända till inledningen och Johan Croneman, så är jag, som sagt, helt enig med honom om att det är en märklig debatt som förs. Det är som sminkade vi över det som är livet med billig mascara. Innerst inne vet vi att det är fel, men vi orkar inte något annat. Det ekonomiska systemet kramar det mänskliga ur oss och gör oss till lydiga följare istället för att bli de nyfikna sökare vi föds till att vara...

 

Tio år................................................................ Nr 10

Om kvällen går jag åter ner till sjön. Fullmånen speglar sig fåfängt i en vattenyta som lagt sig till stilla ro. Kalhygget genomljuds ännu av fågelsång. Och så den där doften... Den som uppstår när solen just försvunnit i väst och en behaglig aftonkyla tar vid. Jag älskar den. Minner om frid. Om kärlek. Om renhet...
En kraftigt plask bryter stillheten och en bäver som anat min närvaro lösgör sig ur skuggorna. Den simmar oroligt längs med stranden och vill helst att jag ska återvända till brasan och stugvärmen.
Tio år har gått sedan jag hamnade här i skogen. Ja, jag säger hamnade, för det var inget liv jag sökte. Mycket sorg, mycket glädje har haft sin tillflykt inuti mig under detta decennium. Hopp har blivit till förtvivlan. Sedan hopp igen..
Jag minns när jag grävde det första landet. Mitt inne i en tunnel vars slut jag inte ens anade, men likaväl visste fanns. Det var en tung tid. Men igår... Igår, när jag placerade penséerna i samma jord, var det med en frid och en delaktighet i något större som jag inte trodde existerande mer än som den sökandes ständigt ouppfyllda dröm...
"Men vi är alla uppfostrade i ett samhälle som tycker att det är bra med framgång. Det är bra med pengar, det är bra med kändisskap. Vi mäter oss mot varandra och alla är rädda för att förlora. Vi är alla rädda." (DN 29/4)
Det är en av alla de som fann sig i den nyss bortgångne artisten Aviciis närhet, som uttalar sig i en intervju i dagens tidning och det är inte svårt att hålla med honom. Vi är så rädda att möta livet att vi inte ens vågar vara glada. Istället för att leva visar vi upp oss och vår materiella framgång. De som, med våra parametrar, är framgångsrika köper större hus, fler bilar och gör allt mer bisarra skönhetsingrepp. Allt medan de som inte lyckas, ständigt sorgsnare i sin hopplöshet, strävar vidare mot det ideal som bara leder till tomhet.
Genom den tunna rullgardinen fyller morgonsolen rummet där jag sover med dagens första ljus. Kaffet i min mugg har svalnat och jag tänker på potatislandet jag åter ska bereda för säsongens knölar. Jag vet inte om det är lycka jag känner, men det är i alla fall frid. Här och nu, tillsammans med det lilla som jag vet är en del av det större. Tio år... Det är en lång tid och ändå, naturligtvis, inte...



Om förnekelsen............................................. Nr 9


Det blåser förnekelsens vindar. Jag kan inte tolka det som sker i vår värld på något annat vis. Åtminstone ganska mycket. Ja, för mycket...
Efter ett mycket intressant samtal häromdagen med min vän
Alexandra Björk om just förnekelsen, kan jag inte släppa tanken. Vad är medvetet och vad är omedvetet? För det som sker är ju just obegripligt om vi inte tar förnekandet i beaktning. I dagens informationssamhälle håller det inte längre att skylla på att vi inte vet...
För hur kan vi fortsätta att konsumera som vi gör när vi vet att det krävs mer än 4 jordklot, om alla ska leva på samma materiella nivå som oss svenskar?
Hur kan vi stillatigande (inte alla) bevittna hur den levande naturen med fungerande ekosystem får allt mindre utrymme till förmån för det av människan konstruerade?
Hur kan vi låta bli att reagera när hela den svenska utrikespolitiken på bara några år lagts om så att vi numera är en hårt hållen lydhund i Nato-sfären och inte längre en tämligen kaxig neutral stat som agerar när små nationer råkar ut för oförrätter?
Hur kan vi låta bli att ifrågasätta det skärmbeteende som nu tillsammans med att allt fler möten uteblir på grund av nättjänsternas utbredning?
Hur kan vi efter alla dessa år av materiellt överflöd fortsätta att tro att det är prylar och ägande som skapar lycka?
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag stannar här. Ett svar på mina undringar, som går utanför min inledande frågeställning, är förstås att det är så här vi vill ha det och då faller ju mina tankar om förnekelsen. Men om inte... Förnekar vi medvetet eller omedvetet?
Med tron på en Gud kan man ju alltid hoppas att belöningen kommer i himlen, men om vi nu värderar jordelivet högst... Hur är det då möjligt att fortsätta att konsumera på ett vis som skapar orättvisor, krig och - i förlängningen - planetens åtminstone tillfälliga undergång?
Återigen; medveten eller omedveten förnekelse? Jag vet inte. Nej, jag vet verkligen inte och jag vet inte heller vad som ska till för att vi snabbt ska få en förändring även om vi blir fler och fler som tvivlar på marknaden, tillväxten och värdet av att äga en massa.
Förnekar gör vi hur som helst. Det kan väl ändå ingen förneka...


SOMLIGT ÄR ÄNDÅ OBEGRIPLIGT................................................................ NR 8

Det senaste besöket i tempelstaden Tikal, ett av mayaimperiets underverk i Guatemala, lämnar mig ingen ro. Jag tänker på människorna som levde där. Människor som var som vi. Starka och svaga. Uppfyllande sina behov. Besatta av tanken att inte några andra i historien nått längre i sin utveckling...

Sedan gick det som det gick.
Överbefolkning, alltför stark tillväxt och missbruk av naturresurserna - inte minst genom kalhuggning av skogen - underminerade vad invånarna trodde skulle vara för evigt.
Tikal fullkomligt sväller över av fulländade byggnadsverk, där pyramiderna bara utgör det mest iögonenfallande. Och ändå...
Naturligtvis vet jag inte hur ledarna för mayaimperiet tänkte när framtidens skugga tungt började lägga sig över bönder, astronomer, präster och härskare. Kanske kom de fram till samma typ av lösningar som våra ledare nu spottar fram: Ännu mer av det som redan visat sig inte fungera. Vi ökar tillväxten. Vi utarmar planetens resurser i än snabbare takt...
Nej, jag vet, som sagt, inte och somligt är obegripligt. Inte just att tempelstaden Tikals storhetstid en dag var över. En sak har jag lärt mig av mina studier i historia och det är just att alla imperier, alla kulturer, så småningom når sitt zenit och går under. Stillsamt eller genom katastrofer. Sätten varierar, men slutet tycks oundvikligt.
Det obegripliga ligger i att vi, med all vår kunskap och förmåga att kommunicera tror att det inte ska drabba oss. Att vi är oövervinnerliga. Att vi tror att vi ska kunna konsumera oss ut krisen. Att marknaden, tillväxten och det fria företagandet skulle tillhandahålla lösningar, när det är just de som är problemet och inte förmår något annat än att hålla sig själva vid liv ytterligare en stund genom krig, lyxkonsumtion och ökade orättvisor i världen.
Det som krävs nu är nya lösningar. Tankar som inbegriper alla människor och inte bara mänskligheten utan allt levande på vår planet. Vi är ett gruskorn i rymden. En bagatell i universum och egentligen betydelselösa i det stora hela. Men vi har vår uppgift att fylla och den är att leva vidare. Att göra det bästa av det som tilldelats oss till den dag vi krockar med en komet eller något liknande. Men det är bråttom. Väldigt bråttom till och med, för det är som Peps Persson en gång skaldade: "Det är sent på jorden..."
 

Om den överdrivna tron på rationaliteten............... Nr 7

I en för övrigt tämligen medioker morgontidning (undantaget intervjun med 17-åringen som försökte rädda livet på Olof Palme och Johan Cronemans ilskna OS-krönika) hittar jag en fantastisk liten text av Anna-Lena Laurén om vår överdrivna tro på rationalitet.
Allt går att kontrollera och räkna ut, tycks vi tro. Gud har fått sparken och tron på rationaliteten är närmast religiös, skriver hon. Och jag håller med!!!
Det är därför som vi, bland annat, ständigt pratar miljö och klimatutsläpp istället för om levande natur. Vi diskuterar hellre det mätbara än det fantastiska. Vi räknar steg under träningspasset istället för att njuta av - och lita på - känslan efter joggingrundan. Vi vill ha mer i lönekuvertet, istället för en tillvaro vi trivs med. Hellre ordning och reda än passion inför livet och kärlek. Antalet partiklar i luften går före fungerande ekosystem. Och så vidare. Och så vidare...
Laurén citerar Too-ticki i Tove Janssons "Trollvinter": "Allting är mycket osäkert och det är just det som gör mig lugn."
Jag känner inte igen formuleringen sedan tidigare, men jag älskar den från första stund och lägger till den till min citatsamling som numera börjar bli ganska så omfattande...

Intellektuell skymning över Sverige (1).................. Nr 6

Under läsningen av Pierre Schoris memoarer lär jag mig att ordet intelligens betyder att kunna läsa mellan raderna: Med tanke på ytligheten i många debatter tycks det vara en förmåga på väg att försvinna. Få tar sig tid, man skriker högt och håller med dem man brukar... I dagens DN (7/1) - som jag för övrigt tycker blir allt sämre -  handlar det dock snarast om att försöka förstå vad konsekvensen blir om innehållet i två av dagens texter... båda visar sig stämma... "Årets julfirande har avslutats med att den sinnessvaga tyrann som idag är USA:s president skryter om storleken på den "knapp" med vilken han kan starta ett globalt kärnvapenkrig.", skriver DN:s kulturchef Björn Wiman. "Försvarsminister Hultqvist har slutit samarbetsavtal med flera Nato-länder och Finland. Viktigast är det militära samarbetet med USA, som står för nästan tre fjärdedelar av Natos militära resurser. Den amerikanske försvarsministern, James Mattis har sagt att Sverige skulle få hjälp om vi hamnar i knipa", analyserar sedan i sin tur Ewa Stenberg  på nyhetsplats. Är det ingen som ser motsatsförhållande mellan dessa båda "sanningar"? Varför är det inte någon i tidningen som problematiserar mot dessa motsägelsefulla "fakta". Vår säkerhet ska alltså framledes ligga i händerna på en "sinnessvag tyrann"... Ett skäl kan jag ange direkt... Man utgår från en sanning som inte alls är en sanning. Nämligen att USA står för det goda och Ryssland det onda, eller - för att uttrycka det annorlunda - att hotet kommer från öst. I DN:s värld är drömmen att trygga befinna sig under USA:s paraply även när det styrs av en galning som Donald Trump. Jag tycker också att det vore på sin plats att fundera över konsekvenserna av att närma sig USA. Ökar verkligen säkerheten? Är det inte snarare så att vi nu blir en möjlig måltavla för Ryssland, till skillnad mot när vi var neutrala? Och kanske kommer terroristerna att rikta in sig på Sverige i större utsträckning, eftersom vi i betraktarens ögon rimligtvis står bakom USA:s utrikespolitik. Eller ta den militära upprustningen som stjäl resurser från vår välfärd. Vi fokuserar på flyktingar och "låtsas" som att det är de som berövar oss på vårdplatser, när det i själva verket är krigen, fattigdomen, orättvisorna... Att Vita Huset och Donald Trump nu vill att kongressen godkänner att det satsas 140 miljarder kronor på en del av den mur som ska byggas för att stoppa flyktingströmmen mellan Mexiko och USA är väl heller inte något problem i sammanhanget. Varken för DN, regering eller opposition, med tanke på de opportunistiska utvisningsbeslut som tas i syfte att jaga väljare . Att saker faktiskt hänger ihop väljer man inte låtsas om. Ja, en intellektuell skymning lägger sig långsamt över vårt land. Snälla, låt den inte övergå i natt...

 

 

Om världens miljöhistoria.................................... Nr 5 

Jag läser "Världens miljöhistoria" av J Donald Hughes. En smula omtumlande får jag nog säga. Här några rader om mayaimperiets undergång... "De flesta forskare är överens om att flera sekler av oavbruten tillväxt hade lett till att mayafolket kommit i en riskabel situation där nästan vilken katastrof som helst - torka, erosion eller social oro - kunde utlösa en nedgång." "Forskarna fann att trycket från befolkningstillväxten hade lett till ett allt in...tensivare jordbruk, som i sin tur lett till avskogning och till en katastrofal erosion av jordmånen. När samhället försökte öka produktionen av livsmedel och bränsle uppstod skador på miljön." "Samtidigt ökade byggandet av monumentala byggnadsverk: man uppförde nya tempel, gjorde pyramiderna större och högg ut fler stelar. Eliten, som var medveten om krisen, hade kanske beslutat att satsa på denna verksamhet som en form av offer i förhoppning om att vinna gudarnas hjälp."Verkar det inte bekant. En lång tid av tillväxt. Ett utnyttjandet av naturen på ett skadligt vis. Och så makthavare som satsar på helt fel saker. Min enkla fråga blir: VARFÖR MÅSTE VI GÖRA SAMMA SAK PÅ NYTT? Enda skillnaden är ju att medan det tog sekel för mayafolket att förgöra sig själva, klarar vi samma sak med vår avancerade teknik på några decennier. Varför inte lära av historien?


 Om livet - Min julhälsning till alla och en var.............. Nr 4

Sista morgonen i den stora staden på västkusten, följer jag min sonson till dagis. Jag håller hans hand. Ja, så tänker jag först, men ju närmare dagis vi kommer, desto mer känns det som om han leder mig. Visst, jag vet mer om att "bilar är hårda och barn mjuka" och att man måste vara försiktig. Men själva livet... Det är den lille, underbare mannen vid min sida som fortfarande vet allt, medan jag håller på att lära mig. Eller,... rättare sagt, jag försöker komma ihåg det jag en gång visste... De senaste åren har jag läst många så kallade "sökarböcker" och några insikter är gemensamma för de flesta av dem. Som att man ska ta till vara ögonblicket och leva i nuet. Min sonson behärskar det till 100 procent. Ett annat återkommande råd är att vi som vuxna ska försöka tränga igenom de lager av bör, måsten och föreställningar som tillvaron lagt på oss och som döljer den insikt om livets mening som vi alla bär där inne. Alltså, den kärna som vi föds med och som livet sedan gör vad det kan för att få oss att glömma i en dimma av konsumism, materialism, egoism och stress. Ja, kära vänner. Det får bli min julhälsning i år till er alla. Lär av det lilla barnet för att hitta barnet i dig. God jul!

 

 Om att bli gammal och dö................................... Nr 3

Jag är på väg i kapp. Det är bara att inse. Ännu fattas några år, men i ärlighetens namn är jag och snuddar vid den ålder min mamma var när hon dog... Idag skulle hon ha fyllt 78 år  Jag blickar ut i den gryende lördagsmorgonen och försöker föreställa mig hur hon skulle ha sett ut. Det lyckas inte. Hon förblir den kvinna hon var just innan hon blev sjuk. Skrattandes, envis och väldigt förtjust i min son. Och jag minns vår allra sista promenad. I sjukhuskorridoren på Eksjö lasarett. Det var bara nätt och jämt hon klarade av att sätta den ena foten framför den andra, men hon kämpade. När vi kom tillbaka till hennes rum undrade hon: "Orkar du ett varv till?" Sedan skrattade vi båda två och nu ler jag åt minnet... Häromkvällen var det innebandy. Numera är jag äldst. Ja, det har jag väl varit länge och somliga spelare är åtminstone 25 år yngre. Utanför omklädningsrummet upptäcker jag plötslig en lapp med frågan: "Känner du någon över 55 år?" Först skrattar jag bara och tänker att; ja, de här killarna i innebandygänget känner ju i alla fall en. Sedan börjar jag, i takt med att musklerna sätter i gång att värka, emellertid att fundera. Det är kanske dags att sluta nu. Man blir för gammal för somliga saker. Men på något vis är det samma sak med mig själv som med min mamma. Jag kan inte tänka mig henne som nästan 80 år. Att jag själv redan skulle vara en sådan som man sätter upp lappar om utan för omklädningsrummet för "att få i gång" är omöjligt att förstå. Lätt haltande vandrar jag sedan hem i kvällsmörkret. Jag känner en svettdroppe på min kala hjässa. För mig själv nynnar jag på Dan Hylanders träffsäkra rader: "i själen har vi aldrig klippt vårt hår...."

 

Om kejsarens nya kläder...................................... Nr 2

Just innan jag somnar, på kvällsnyheterna, hör jag en livsmedelsexpert omständligt redogöra för hur Nobelmiddagen smakade. Morgonen efter, i sällskap av ymnigt snöfall, får jag sedan under den sedvanliga tidningsläsningen veta att några japanska journalister brutit mot etiketten genom att smaka på champagnen innan vår konung utbringat en skål. Klädseln - eller möjligen kreationerna - orkar jag knappt kommentera. På andra håll skulle mycket av det ja...g ser gå under beteckningen "förargelseväckande beteende" eller, i bästa fall, "maskeradutstyrsel". Men det finns folk som får lön för att beskriva och bedöma den. Klädseln, alltså... Ja, de är där... Hela samhällseliten och njuter av sin upphöjda status, medan vi vanliga medborgare förväntas tindra med ögonen och vara stolta över våra ansikten utåt. Och, när alltihopa är över, slår vi på våra TV-skärmar och ser kändisar laga mat, leka, leva sina liv i utdragna "hemma-hos-program". Själv vill jag skrika så högt jag kan: Det här kan inte vara livet. Att titta när andra lever. Ser ni inte... KEJSAREN ÄR NAKEN!


Om att läsa kritiskt.............................................. Nr 1

"45 procent av alla män har ont i knät."  Vad säger den nyheten? Ingenting. Absolut ingenting. Någon kanske fick ett skrubbsår när han var ute och sprang, medan det för en annan kanske är så illa att han måste amputera benet... Jag kom att tänka på det när jag såg nyheten "45 procent av alla män tycker Me Too-kampanjen är överdriven". Jag tror det är samma sak där. Bakom siffran döljer sig en mosaik av orsaker. Några är helt enkelt trötta på de s.k. kv...ällstidningarna och deras jakt på löpsedlar, medan andra är just de män som anklagas, de som begår övergreppen. Däremellan... Jag tror helt enkelt det var en undersökning som gjordes för att man skulle skapa en nyhet och fler rubriker. Några djupintervjuer var det ju, så vitt jag vet, inte fråga om. En meningslös nyhet med andra ord. Och jag själv? Jo jag står till 100 procent bakom Me Too-kampanjen och hoppas den kommer att leda till verkliga förändringar som består även när rubriksättarna tröttnat. Och jag hoppas att man inte bara kommer att skrapa på ytan utan försöker komma åt vad i samhällsstrukturen som leder till alla dessa hemskheter som nu uppdagats. Jag fortsätter att leva i den naiva tron att alla föds lika och med en möjlighet att bli "goda". Ingen föds till att bli sexförbrytare, rasist eller mobbare... Till sist: Jag vet inget om hur många procent av alla män som har ont i knät.