Latinamerika - Utveckling eller avveckling?

 Stefan Strömberg, författare, föreläsare och projektledare

 

 

                         LIVET, SKOGEN... UNIVERSUM

Här publicerar jag texter som inte har direkt med Latinamerika att göra utan mer allmänt om livet, skogen, kärleken och universum. Det kan vara politiska funderingar och naturbetraktelser. Jag kommer att skriva om sökande efter mening, ro och glädje. Ja, just det. Om livet...
Tanken är - till att börja med - att jag väljer ut en text i veckan av det jag skrivit på Facebook. Och vem vet... Kanske står jag där ed en hel bok till slut. Eller kanske... Det gör jag!


Bilen, skogen, döden och så lite sex........................... Nr 11

"När alla vinklar på invandrare glöms de stora frågorna bort", skriver krönikören Johan Croneman i DN (15 maj)
Jag bockar ödmjukt och håller med. För närvarande är jag i en fas av livet då jag försöker tränga bakom och förstå. Det är inte lätt alla gånger. Ibland "tar jag tempen" på livet genom att kolla in vilka TV-satsningar som görs. Nu ser jag att SvT anser att medborgarna ska underhållas med att fyra kändisar bygger varsin folkracebil och sedan tävlar i dessa. Ja, det måste väl vara det största som hänt i nöjesbranschen sedan trean visade hur Laila Bagge och hennes syskon samlades och gjorde kroppkakor...
I skuggan av invandrarna och lite miljösnack om flyget, struntar vi i bilen, industriutsläppen och det shoppande vars låga priser kräver långa flygtransporter och - ibland - barnarbete i lågprisländer, skriver Croneman och jag fortsätter att hålla med. Att förändra något som på djupet kräver en förändring i vårt beteende är vi måttligt intresserade av, vilket också gör att fega politiker inte vågar ta tag i de frågorna av rädsla för att förlora väljare.
I samma tidning redovisas också en undersökning av hur riksdagspartierna hanterat miljöfrågan under den aktuella mandatperioden. Inte oväntat är vänsterpartiet bäst och sverigedemokraterna sämst.
Direkt oroande är det näst intill totala ointresset för att öka skyddet för skogen. Även här leder vänsterpartiet, medan miljöpartiet och liberalerna i alla fall visat en antydan om att vilja göra något till skillnad mot övriga partier. Den svenska skogsindustrins makt över politikerna är enorm.
Jag funderar vidare över hur det offentliga samtalet ser ute. I mitt skrivande hänvisar jag ofta till bristen på en gemensam vision och faran med detta på lång sikt. Att bygga ett samhälle fullt av kärlek och omtanke får ersättas av hårdare straff och fler övervakningskameror. Döden pratar vi bara om som något onaturligt som måste bekämpas och skjutas upp så länge som möjligt, när den i själva verket, tillsammans med födseln är en av de få saker som alla människor har gemensamt. Och så var det, det här med sex... Jag läser en text vars innehåll, också i dagens tidning, inte är helt lätt att förstå: "Så omformades sexualiteten till ett medel för kontroll över människan" av Michael Azar. Jo, jag förstår budskapet och jag håller med om själva andemeningen. Människans relation till sex är märklig. Längtan och lust ska samsas med moral, förbud och hemlighetsmakeri. Ur detta svårbegripliga föds våld, prostitution och övergrepp. Ja, om det inte härrör sig ur människans natur att våldföra sig på varandra, men det tror jag inte. Min övertygelse är att vi alla föds med möjligheten att bli goda.
För att återvända till inledningen och Johan Croneman, så är jag, som sagt, helt enig med honom om att det är en märklig debatt som förs. Det är som sminkade vi över det som är livet med billig mascara. Innerst inne vet vi att det är fel, men vi orkar inte något annat. Det ekonomiska systemet kramar det mänskliga ur oss och gör oss till lydiga följare istället för att bli de nyfikna sökare vi föds till att vara...

 

Tio år................................................................ Nr 10

Om kvällen går jag åter ner till sjön. Fullmånen speglar sig fåfängt i en vattenyta som lagt sig till stilla ro. Kalhygget genomljuds ännu av fågelsång. Och så den där doften... Den som uppstår när solen just försvunnit i väst och en behaglig aftonkyla tar vid. Jag älskar den. Minner om frid. Om kärlek. Om renhet...
En kraftigt plask bryter stillheten och en bäver som anat min närvaro lösgör sig ur skuggorna. Den simmar oroligt längs med stranden och vill helst att jag ska återvända till brasan och stugvärmen.
Tio år har gått sedan jag hamnade här i skogen. Ja, jag säger hamnade, för det var inget liv jag sökte. Mycket sorg, mycket glädje har haft sin tillflykt inuti mig under detta decennium. Hopp har blivit till förtvivlan. Sedan hopp igen..
Jag minns när jag grävde det första landet. Mitt inne i en tunnel vars slut jag inte ens anade, men likaväl visste fanns. Det var en tung tid. Men igår... Igår, när jag placerade penséerna i samma jord, var det med en frid och en delaktighet i något större som jag inte trodde existerande mer än som den sökandes ständigt ouppfyllda dröm...
"Men vi är alla uppfostrade i ett samhälle som tycker att det är bra med framgång. Det är bra med pengar, det är bra med kändisskap. Vi mäter oss mot varandra och alla är rädda för att förlora. Vi är alla rädda." (DN 29/4)
Det är en av alla de som fann sig i den nyss bortgångne artisten Aviciis närhet, som uttalar sig i en intervju i dagens tidning och det är inte svårt att hålla med honom. Vi är så rädda att möta livet att vi inte ens vågar vara glada. Istället för att leva visar vi upp oss och vår materiella framgång. De som, med våra parametrar, är framgångsrika köper större hus, fler bilar och gör allt mer bisarra skönhetsingrepp. Allt medan de som inte lyckas, ständigt sorgsnare i sin hopplöshet, strävar vidare mot det ideal som bara leder till tomhet.
Genom den tunna rullgardinen fyller morgonsolen rummet där jag sover med dagens första ljus. Kaffet i min mugg har svalnat och jag tänker på potatislandet jag åter ska bereda för säsongens knölar. Jag vet inte om det är lycka jag känner, men det är i alla fall frid. Här och nu, tillsammans med det lilla som jag vet är en del av det större. Tio år... Det är en lång tid och ändå, naturligtvis, inte...



Om förnekelsen............................................. Nr 9


Det blåser förnekelsens vindar. Jag kan inte tolka det som sker i vår värld på något annat vis. Åtminstone ganska mycket. Ja, för mycket...
Efter ett mycket intressant samtal häromdagen med min vän
Alexandra Björk om just förnekelsen, kan jag inte släppa tanken. Vad är medvetet och vad är omedvetet? För det som sker är ju just obegripligt om vi inte tar förnekandet i beaktning. I dagens informationssamhälle håller det inte längre att skylla på att vi inte vet...
För hur kan vi fortsätta att konsumera som vi gör när vi vet att det krävs mer än 4 jordklot, om alla ska leva på samma materiella nivå som oss svenskar?
Hur kan vi stillatigande (inte alla) bevittna hur den levande naturen med fungerande ekosystem får allt mindre utrymme till förmån för det av människan konstruerade?
Hur kan vi låta bli att reagera när hela den svenska utrikespolitiken på bara några år lagts om så att vi numera är en hårt hållen lydhund i Nato-sfären och inte längre en tämligen kaxig neutral stat som agerar när små nationer råkar ut för oförrätter?
Hur kan vi låta bli att ifrågasätta det skärmbeteende som nu tillsammans med att allt fler möten uteblir på grund av nättjänsternas utbredning?
Hur kan vi efter alla dessa år av materiellt överflöd fortsätta att tro att det är prylar och ägande som skapar lycka?
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst, men jag stannar här. Ett svar på mina undringar, som går utanför min inledande frågeställning, är förstås att det är så här vi vill ha det och då faller ju mina tankar om förnekelsen. Men om inte... Förnekar vi medvetet eller omedvetet?
Med tron på en Gud kan man ju alltid hoppas att belöningen kommer i himlen, men om vi nu värderar jordelivet högst... Hur är det då möjligt att fortsätta att konsumera på ett vis som skapar orättvisor, krig och - i förlängningen - planetens åtminstone tillfälliga undergång?
Återigen; medveten eller omedveten förnekelse? Jag vet inte. Nej, jag vet verkligen inte och jag vet inte heller vad som ska till för att vi snabbt ska få en förändring även om vi blir fler och fler som tvivlar på marknaden, tillväxten och värdet av att äga en massa.
Förnekar gör vi hur som helst. Det kan väl ändå ingen förneka...


SOMLIGT ÄR ÄNDÅ OBEGRIPLIGT................................................................ NR 8

Det senaste besöket i tempelstaden Tikal, ett av mayaimperiets underverk i Guatemala, lämnar mig ingen ro. Jag tänker på människorna som levde där. Människor som var som vi. Starka och svaga. Uppfyllande sina behov. Besatta av tanken att inte några andra i historien nått längre i sin utveckling...

Sedan gick det som det gick.
Överbefolkning, alltför stark tillväxt och missbruk av naturresurserna - inte minst genom kalhuggning av skogen - underminerade vad invånarna trodde skulle vara för evigt.
Tikal fullkomligt sväller över av fulländade byggnadsverk, där pyramiderna bara utgör det mest iögonenfallande. Och ändå...
Naturligtvis vet jag inte hur ledarna för mayaimperiet tänkte när framtidens skugga tungt började lägga sig över bönder, astronomer, präster och härskare. Kanske kom de fram till samma typ av lösningar som våra ledare nu spottar fram: Ännu mer av det som redan visat sig inte fungera. Vi ökar tillväxten. Vi utarmar planetens resurser i än snabbare takt...
Nej, jag vet, som sagt, inte och somligt är obegripligt. Inte just att tempelstaden Tikals storhetstid en dag var över. En sak har jag lärt mig av mina studier i historia och det är just att alla imperier, alla kulturer, så småningom når sitt zenit och går under. Stillsamt eller genom katastrofer. Sätten varierar, men slutet tycks oundvikligt.
Det obegripliga ligger i att vi, med all vår kunskap och förmåga att kommunicera tror att det inte ska drabba oss. Att vi är oövervinnerliga. Att vi tror att vi ska kunna konsumera oss ut krisen. Att marknaden, tillväxten och det fria företagandet skulle tillhandahålla lösningar, när det är just de som är problemet och inte förmår något annat än att hålla sig själva vid liv ytterligare en stund genom krig, lyxkonsumtion och ökade orättvisor i världen.
Det som krävs nu är nya lösningar. Tankar som inbegriper alla människor och inte bara mänskligheten utan allt levande på vår planet. Vi är ett gruskorn i rymden. En bagatell i universum och egentligen betydelselösa i det stora hela. Men vi har vår uppgift att fylla och den är att leva vidare. Att göra det bästa av det som tilldelats oss till den dag vi krockar med en komet eller något liknande. Men det är bråttom. Väldigt bråttom till och med, för det är som Peps Persson en gång skaldade: "Det är sent på jorden..."
 

Om den överdrivna tron på rationaliteten............... Nr 7

I en för övrigt tämligen medioker morgontidning (undantaget intervjun med 17-åringen som försökte rädda livet på Olof Palme och Johan Cronemans ilskna OS-krönika) hittar jag en fantastisk liten text av Anna-Lena Laurén om vår överdrivna tro på rationalitet.
Allt går att kontrollera och räkna ut, tycks vi tro. Gud har fått sparken och tron på rationaliteten är närmast religiös, skriver hon. Och jag håller med!!!
Det är därför som vi, bland annat, ständigt pratar miljö och klimatutsläpp istället för om levande natur. Vi diskuterar hellre det mätbara än det fantastiska. Vi räknar steg under träningspasset istället för att njuta av - och lita på - känslan efter joggingrundan. Vi vill ha mer i lönekuvertet, istället för en tillvaro vi trivs med. Hellre ordning och reda än passion inför livet och kärlek. Antalet partiklar i luften går före fungerande ekosystem. Och så vidare. Och så vidare...
Laurén citerar Too-ticki i Tove Janssons "Trollvinter": "Allting är mycket osäkert och det är just det som gör mig lugn."
Jag känner inte igen formuleringen sedan tidigare, men jag älskar den från första stund och lägger till den till min citatsamling som numera börjar bli ganska så omfattande...

Intellektuell skymning över Sverige (1).................. Nr 6

Under läsningen av Pierre Schoris memoarer lär jag mig att ordet intelligens betyder att kunna läsa mellan raderna: Med tanke på ytligheten i många debatter tycks det vara en förmåga på väg att försvinna. Få tar sig tid, man skriker högt och håller med dem man brukar... I dagens DN (7/1) - som jag för övrigt tycker blir allt sämre -  handlar det dock snarast om att försöka förstå vad konsekvensen blir om innehållet i två av dagens texter... båda visar sig stämma... "Årets julfirande har avslutats med att den sinnessvaga tyrann som idag är USA:s president skryter om storleken på den "knapp" med vilken han kan starta ett globalt kärnvapenkrig.", skriver DN:s kulturchef Björn Wiman. "Försvarsminister Hultqvist har slutit samarbetsavtal med flera Nato-länder och Finland. Viktigast är det militära samarbetet med USA, som står för nästan tre fjärdedelar av Natos militära resurser. Den amerikanske försvarsministern, James Mattis har sagt att Sverige skulle få hjälp om vi hamnar i knipa", analyserar sedan i sin tur Ewa Stenberg  på nyhetsplats. Är det ingen som ser motsatsförhållande mellan dessa båda "sanningar"? Varför är det inte någon i tidningen som problematiserar mot dessa motsägelsefulla "fakta". Vår säkerhet ska alltså framledes ligga i händerna på en "sinnessvag tyrann"... Ett skäl kan jag ange direkt... Man utgår från en sanning som inte alls är en sanning. Nämligen att USA står för det goda och Ryssland det onda, eller - för att uttrycka det annorlunda - att hotet kommer från öst. I DN:s värld är drömmen att trygga befinna sig under USA:s paraply även när det styrs av en galning som Donald Trump. Jag tycker också att det vore på sin plats att fundera över konsekvenserna av att närma sig USA. Ökar verkligen säkerheten? Är det inte snarare så att vi nu blir en möjlig måltavla för Ryssland, till skillnad mot när vi var neutrala? Och kanske kommer terroristerna att rikta in sig på Sverige i större utsträckning, eftersom vi i betraktarens ögon rimligtvis står bakom USA:s utrikespolitik. Eller ta den militära upprustningen som stjäl resurser från vår välfärd. Vi fokuserar på flyktingar och "låtsas" som att det är de som berövar oss på vårdplatser, när det i själva verket är krigen, fattigdomen, orättvisorna... Att Vita Huset och Donald Trump nu vill att kongressen godkänner att det satsas 140 miljarder kronor på en del av den mur som ska byggas för att stoppa flyktingströmmen mellan Mexiko och USA är väl heller inte något problem i sammanhanget. Varken för DN, regering eller opposition, med tanke på de opportunistiska utvisningsbeslut som tas i syfte att jaga väljare . Att saker faktiskt hänger ihop väljer man inte låtsas om. Ja, en intellektuell skymning lägger sig långsamt över vårt land. Snälla, låt den inte övergå i natt...

 

 

Om världens miljöhistoria.................................... Nr 5 

Jag läser "Världens miljöhistoria" av J Donald Hughes. En smula omtumlande får jag nog säga. Här några rader om mayaimperiets undergång... "De flesta forskare är överens om att flera sekler av oavbruten tillväxt hade lett till att mayafolket kommit i en riskabel situation där nästan vilken katastrof som helst - torka, erosion eller social oro - kunde utlösa en nedgång." "Forskarna fann att trycket från befolkningstillväxten hade lett till ett allt in...tensivare jordbruk, som i sin tur lett till avskogning och till en katastrofal erosion av jordmånen. När samhället försökte öka produktionen av livsmedel och bränsle uppstod skador på miljön." "Samtidigt ökade byggandet av monumentala byggnadsverk: man uppförde nya tempel, gjorde pyramiderna större och högg ut fler stelar. Eliten, som var medveten om krisen, hade kanske beslutat att satsa på denna verksamhet som en form av offer i förhoppning om att vinna gudarnas hjälp."Verkar det inte bekant. En lång tid av tillväxt. Ett utnyttjandet av naturen på ett skadligt vis. Och så makthavare som satsar på helt fel saker. Min enkla fråga blir: VARFÖR MÅSTE VI GÖRA SAMMA SAK PÅ NYTT? Enda skillnaden är ju att medan det tog sekel för mayafolket att förgöra sig själva, klarar vi samma sak med vår avancerade teknik på några decennier. Varför inte lära av historien?


 Om livet - Min julhälsning till alla och en var.............. Nr 4

Sista morgonen i den stora staden på västkusten, följer jag min sonson till dagis. Jag håller hans hand. Ja, så tänker jag först, men ju närmare dagis vi kommer, desto mer känns det som om han leder mig. Visst, jag vet mer om att "bilar är hårda och barn mjuka" och att man måste vara försiktig. Men själva livet... Det är den lille, underbare mannen vid min sida som fortfarande vet allt, medan jag håller på att lära mig. Eller,... rättare sagt, jag försöker komma ihåg det jag en gång visste... De senaste åren har jag läst många så kallade "sökarböcker" och några insikter är gemensamma för de flesta av dem. Som att man ska ta till vara ögonblicket och leva i nuet. Min sonson behärskar det till 100 procent. Ett annat återkommande råd är att vi som vuxna ska försöka tränga igenom de lager av bör, måsten och föreställningar som tillvaron lagt på oss och som döljer den insikt om livets mening som vi alla bär där inne. Alltså, den kärna som vi föds med och som livet sedan gör vad det kan för att få oss att glömma i en dimma av konsumism, materialism, egoism och stress. Ja, kära vänner. Det får bli min julhälsning i år till er alla. Lär av det lilla barnet för att hitta barnet i dig. God jul!

 

 Om att bli gammal och dö................................... Nr 3

Jag är på väg i kapp. Det är bara att inse. Ännu fattas några år, men i ärlighetens namn är jag och snuddar vid den ålder min mamma var när hon dog... Idag skulle hon ha fyllt 78 år  Jag blickar ut i den gryende lördagsmorgonen och försöker föreställa mig hur hon skulle ha sett ut. Det lyckas inte. Hon förblir den kvinna hon var just innan hon blev sjuk. Skrattandes, envis och väldigt förtjust i min son. Och jag minns vår allra sista promenad. I sjukhuskorridoren på Eksjö lasarett. Det var bara nätt och jämt hon klarade av att sätta den ena foten framför den andra, men hon kämpade. När vi kom tillbaka till hennes rum undrade hon: "Orkar du ett varv till?" Sedan skrattade vi båda två och nu ler jag åt minnet... Häromkvällen var det innebandy. Numera är jag äldst. Ja, det har jag väl varit länge och somliga spelare är åtminstone 25 år yngre. Utanför omklädningsrummet upptäcker jag plötslig en lapp med frågan: "Känner du någon över 55 år?" Först skrattar jag bara och tänker att; ja, de här killarna i innebandygänget känner ju i alla fall en. Sedan börjar jag, i takt med att musklerna sätter i gång att värka, emellertid att fundera. Det är kanske dags att sluta nu. Man blir för gammal för somliga saker. Men på något vis är det samma sak med mig själv som med min mamma. Jag kan inte tänka mig henne som nästan 80 år. Att jag själv redan skulle vara en sådan som man sätter upp lappar om utan för omklädningsrummet för "att få i gång" är omöjligt att förstå. Lätt haltande vandrar jag sedan hem i kvällsmörkret. Jag känner en svettdroppe på min kala hjässa. För mig själv nynnar jag på Dan Hylanders träffsäkra rader: "i själen har vi aldrig klippt vårt hår...."

 

Om kejsarens nya kläder...................................... Nr 2

Just innan jag somnar, på kvällsnyheterna, hör jag en livsmedelsexpert omständligt redogöra för hur Nobelmiddagen smakade. Morgonen efter, i sällskap av ymnigt snöfall, får jag sedan under den sedvanliga tidningsläsningen veta att några japanska journalister brutit mot etiketten genom att smaka på champagnen innan vår konung utbringat en skål. Klädseln - eller möjligen kreationerna - orkar jag knappt kommentera. På andra håll skulle mycket av det ja...g ser gå under beteckningen "förargelseväckande beteende" eller, i bästa fall, "maskeradutstyrsel". Men det finns folk som får lön för att beskriva och bedöma den. Klädseln, alltså... Ja, de är där... Hela samhällseliten och njuter av sin upphöjda status, medan vi vanliga medborgare förväntas tindra med ögonen och vara stolta över våra ansikten utåt. Och, när alltihopa är över, slår vi på våra TV-skärmar och ser kändisar laga mat, leka, leva sina liv i utdragna "hemma-hos-program". Själv vill jag skrika så högt jag kan: Det här kan inte vara livet. Att titta när andra lever. Ser ni inte... KEJSAREN ÄR NAKEN!


Om att läsa kritiskt.............................................. Nr 1

"45 procent av alla män har ont i knät."  Vad säger den nyheten? Ingenting. Absolut ingenting. Någon kanske fick ett skrubbsår när han var ute och sprang, medan det för en annan kanske är så illa att han måste amputera benet... Jag kom att tänka på det när jag såg nyheten "45 procent av alla män tycker Me Too-kampanjen är överdriven". Jag tror det är samma sak där. Bakom siffran döljer sig en mosaik av orsaker. Några är helt enkelt trötta på de s.k. kv...ällstidningarna och deras jakt på löpsedlar, medan andra är just de män som anklagas, de som begår övergreppen. Däremellan... Jag tror helt enkelt det var en undersökning som gjordes för att man skulle skapa en nyhet och fler rubriker. Några djupintervjuer var det ju, så vitt jag vet, inte fråga om. En meningslös nyhet med andra ord. Och jag själv? Jo jag står till 100 procent bakom Me Too-kampanjen och hoppas den kommer att leda till verkliga förändringar som består även när rubriksättarna tröttnat. Och jag hoppas att man inte bara kommer att skrapa på ytan utan försöker komma åt vad i samhällsstrukturen som leder till alla dessa hemskheter som nu uppdagats. Jag fortsätter att leva i den naiva tron att alla föds lika och med en möjlighet att bli "goda". Ingen föds till att bli sexförbrytare, rasist eller mobbare... Till sist: Jag vet inget om hur många procent av alla män som har ont i knät.