Stefan Strömberg - Författare, folkbildare och föreläsare 

     Söndagsbilden - Veckans korta text + foto

Här publicerar jag varje vecka en kort text och en bild. Det kan vara ett ögonblick fångat i flykten - som fåglarna på fotot från Ciudad Vieja i Panama city som lyfter - eller en reflektion kring en händelse i världen som fått mig att tänka till lite extra.
Stort kommer att varvas med smått, vackra bilder med fula och livets underbara poesi med den smått groteska verklighet som driver på krig, naturförstörelse, orättvisor och överflödskonsumtion.
Kort kommer det att vara och ambitionen är att ställa frågan, inte att presentera svaret.
Eftertanke, nyfikenhet och reflektion.

Bild 105 - En rödhake i San Sebastian

Efter stigningen slog vi oss ner i skuggan
I väster, Atlanten.
Söderut, den baskiska staden San Sebastian.
Hit for jag som ung tågluffare.
Då var det pesetas
Billigt vin, sena nätter och
inhandling av frukost i saluhallen.
Det var i San Sebastian jag kände lukten
av tårgas första gången
ETA och kampen för Baskiens frigörelse
Jag förstod väl inte så mycket
Då
Nu slår vi oss ner
Vilar
Plockar fram matsäcken
En rödhake dyker upp ur snåren
Tittar vädjande på oss
Får en brödbit
Det är en vacker dag på en
fantastisk plats
Ett möte

Bild 104 - Människan idag

Jag tog det här fotot i katedralen i Antigua, Guatemala,  våren 2022 och jag minns ännu det illamående jag kände och skräcken jag upplevde inför mannens utsatthet däruppe.
Knappt tre år senare får jag syn på bilden igen och tänker att den i själva verket föreställer mänskligheten och de risker vi utsätter oss för med suicidal ignorans.
Jag vet snart inte vad som är värst; att höra vår klimatminister prata om miljarder och energi som vore det godisbitar i det lilla barnets lördagspåse, lyckliga chefer inom vapenindustrin som skryter om fyllda orderböcker för lång tid framöver eller det tunnelseende som får politiker, journalister, företagare och en del av dem som kämpar för förändring att envisas med att lyfta enskildheter ur sitt sammanhang.
Så långt Sverige...
Går vi utanför våra gränserna ser vi de verkliga katastroferna i form av krig, krig och ännu mera krig, fattigdom och naturkatastrofer som slår allt hårdare.
Jag tittar på fotot från Antigua igen. Mannen däruppe och altaret där nere.
Är det Gud han förlitar sig på? Det vore rimligt i ett katolskt land som Guatemala, även om nu jag tror att Gud är chanslös mot den bristande säkerhet som ställningen och den för korta linan innebär.
Men vad är det vi tror på, du och jag? Och vad vill vi? Vad får oss att blunda för de gigantiska risker som allt från kapprustning och ökad polarisering till fortsatt naturförstörelse innebär?
Är det bitcoin? Är det AI? är det kärnkraften? Är det Nato? Eller är det, som vanligt, den ekonomiska tillväxten och mer pengar i plånboken?
I så fall är nog inte våra förutsättningar att överleva mycket bättre än de är för mannen, om han tappar balansen, som förbereder kyrkan inför påsken.
Man skulle kunna fortsätta att prata mer om människan utifrån fotot, om vår hybris, om hur vi klivit ut hur helheten, om hur vi tror oss förmer än den evighet och den oändlighet som vi aldrig kommer att förstå fullt ut, men jag stannar här.
Det är en bild som väcker många tankar...

Bild 103 - Själva förutsättningen

Jag tänker att det här är ett foto av livet.
Utan humla, inga äpplen.
Utan äppelblomma inga humlor.
Mer ord än så behövs egentligen Saker hänger ihop. Överallt.
Ett äpple trollas inte fram med någon mystisk formel i ett laboratorium, även om det naturligtvis ympas, befruktas och korsbefruktas.
Tar vi bort humlan blir fotot möjligen lite gulligt, men i grunden meningslöst.
Jag ser samma mönster överallt i samhället Det är för besvärligt att se till kontexten.
När de fossila bränslena nu ska ersättas, diskuteras det kärnkraft eller vindkraft, som om det inte krävdes mängder av mineraler och därmed också gruvor för att förverkliga drömmen.
Var ska de ligga någonstans? Där renarna vandrar? Där dricksvattnet finns? I någon av de orörda skogarna? Eller kanske allra helst; i ett annat land.
På samma sätt är det som om omställningen bara angår en del av mänskligheten.
Logiken tycks vara att de som flyr, de som inte har tillgång till nog med mat för dagen och de som inte har något sjukhus att gå till, inte behöver någon el, så varför bry sig...
Den globala rättvisan finns inte med på agendan.
Tillbaka till humlan och äppelblomman; jag tycker det är ett både vackert och talande foto att stanna vid om man fundera över mening, sammanhang och visioner.
Hur vill vi ha våra liv?
Finns det plats för någon humla...

Bild 102 - Inte ens en röd liten fågel

Nils Ferlin skaldade om "den andra sidan" där det inte ens fanns en grå liten fågel och hur han likaväl kunde längta dit.
Det är begripligt.
Ibland kan livet kännas så tungt och så obegripligt att varje alternativ till det innevarande kan te sig lockande.
Att den upplysta(?) mänskligheten i sin iver att köra bil, flyga, konsumera, leva bekvämt, upprusta militärt och låta sig underhållas eliminerar den biologiska mångfald som är såväl en förutsättning för liv som det som gör vår sinnen mottagliga för sammanhang, det vackra i tillvaron och insikter om ursprung och samhörighet är däremot omöjligt att förstå.
Tanken slår mig en morgon när jag kommer ut i köket för att, som vanligt brygga en termos kaffe, och upptäcker en så där 15 fantastisk vackra domherrar sittandes på fågelbordet utanför fönstret och äta av de solrosfrön jag lagt ut.
Hur kan man tycka att någonting är värdefullare än upplevelser som den här?
Jag inser naturligtvis att alla inte kan - eller vill - bo i ett hus i skogen, men det borde vara en av de primära uppgifterna för varje utbildningssystem att både förklara betydelsen av en levande natur och att ge så många som möjligt en chans att komma ut i skogar och till sjöar och hav.
För hur ska framtida generationer vilja värna något som de aldrig upplevt?
Synen av domherrar, talgoxar, svartmesar, nötväckor, blåmesar, talltitor och nötskrikor - som är de ständigt återkommande gästerna vid fågelbordet - om vintern, gör mig lycklig på samma sätt som svalorna, flugsnapparna, sädesärlorna och storlommarna gör det om sommaren.
Jag är tacksam att få uppleva det, sorgsen över att alla inte har en möjlighet och direkt vettskrämd över att allt fler inte ens vet om att det är så här det ser ut i skogen.
Vi kallar det utveckling när mänskligheten breder ut sig och avskärmar sig alltmer från den natur vi tillhör och som är vårt ursprung.
Jag menar att det är avveckling. En avveckling som bygger på en i det närmaste fullständig brist på insikt om vad som är liv och vad som gör livet värt att leva.
Inte ens en röd liten fågel. Det kan väl ändå inte vara till ett sådant liv vi längtar efter...

Bild 101 - Gryning i april (stunderna)

Medvetenheten om att de finns, stunderna, värmer när världen blott tycks bestå av våld, lögner, orättvisor och en allt hetsigare naturförstörelse.
Några foton hjälper mig att minnas en aprilmorgon för ett par år sedan då jag vaknade tidigt och vandrade ner till min lilla sjö. Ljuset är alltid häpnadsväckande i gryningen och jag tror det var därför jag plockade med mig kameran och gick ut en stund innan morgonkaffe och tidningsläsning.
Det är i april det börjar om allvar. Eller fortsätter om man så vill. Återvändandet. Snösmältningen. Första tussilagon. Takdropp.  En sädesärla. Tranorna. Och så ljuset förstås.
Så här i mitten av november, när mörkret erövrar vår vackra jord, är det skönt att veta att det kommer att vända i år också. Ett hopp mitt i hopplösheten. En sanning mitt bland alla lögner.
Stunder att minnas.

Bild 100 - Möten, vad kan vara viktigare än möten...

Vid byggplatsen utanför Hostal Aya Huma i Peguche i norra Ecuador, där man lägger ny järnvägsräls, har jag just klivit på en stor spik som gått rätt genom skon, men bara snuddat huden.
En kvinna från byn, hon är förresten barfota, undrar hur det gått och i bakgrunden leker en turist med en av alla lösspringande hundar.
Alexandra Björk tar det foto som jag tittat på många gånger och funderat över alla krockar och möten som ryms i bilden; mellan människor, mellan olika kulturer, mellan skilda sätt att se på teknik, mellan människors möjligheter att försörja sig.
Om man inte påverkas av att resa har man inte gett sig av är undertiteln på min förra bok "Dalarna - Påskön, tur utan retur". I de orden ryms hela min "livsfilosofi", tänker jag och betraktar fotot på nytt.
För det handlar naturligtvis inte bara om att resa, utan om alla slags möten. Att samtala och lyssna. Att reflektera och ta ställning. Att lägga ny kunskap till den gamla. Att upptäcka sammanhangen. Att ständigt var beredd att ompröva, fundera över vad som är utveckling och vem som avgör det.
Det handlar också om att våga möta sig själv.
Med fotot framför mig fortsätter jag mina funderingar om vad det innebär att vara människa. Finns det något syfte med min stund på jorden eller är jag bara en meningslös slump som ska försöka hålla mig upprätt mellan födsel och död?
Det är jobbiga tankar, men jag känner mening när jag träffar människor jag älskar, när jag vandrar i skogarna hemmavid eller när jag sätter mig ner och sätter mina tankar på pränt.
Jag tror det är just här det börjar. Vem är jag och varför? Sedan helheten som, som jag ser det, inte kan innebära något annat än att alla människor föds med lika värde och med samma rätt till ett anständigt liv.
Och sedan följer den givna slutsatsen att också naturen har rättigheter. Den biologiska mångfalden måste värnas och det inte som någon exklusivitet utan som en given förutsättning för planetens existens.
Den är den andra lördagen i november när jag publicerar söndagsbild 100 och att jag gör det idag, beror på att jag imorgon ska ta mig till Växjö och samtala om ting som dessa.
Vad är utveckling och vem avgör det? Vad innebär det att vara människa? Hur når vi fred och global rättvisa och hur värnar vi den biologiska mångfalden?

Bild - 99 - En strimma av ljus, en strimma av hopp

På väg upp mot vad jag brukar kalla den övre sjön, passerar jag några träd som blåst omkull. Oskyddade tallar i utkanten av hygget som får mig att tänka på allt från översvämningarna i Valencia till mötet i colombianska Cali som skulle sätta fart på åtgärderna för att rädda den biologiska mångfalden.
Människan är en underlig figur som gått vilse. I vår strävan att höja oss över de naturlagar som rått sedan själva tillblivelsen, har vi gjort om oss till passiva åskådare av livet som betraktar det som sker utan att förstå konsekvenserna av det vi orsakat med vårt hybrisindränkta handlande.
Mötet i Cali blev i det stora hela en besvikelse och det skulle vara intressant att se proportionerna mellan bevakningen av de för naturen så viktiga förhandlingarna och tisdagens presidentval i USA.
Visst har det betydelse vem som vinner det sistnämnda, men än är vi inte delstat nummer 51 - även om militär från USA numera står över svensk lag - och därför känns det mycket besynnerligt när det görs opinionsundersökningar om vilken kandidat vi i Sverige skulle välja.
Häromkvällen, just innan läggdags, stod jag en stund under en fantastisk stjärnhimmel som inte stördes av några andra ljuskällor än mina två stearinljus i fönstret.
Även om jag är van, är det alltid en lika fantastisk upplevelse att blicka ut i oändligheten och inse människans litenhet och livets storhet.
Många gånger har jag tänkt att de som har förmånen att uppleva denna tillvarons naturliga magi, är mindre sårbara för den flodvåg av reklam för kostsam låtsaslycka som sköljer över oss varje vaken minut.
Avskärmad från helheten är människan ett lättlurat byte.
Tankarna är många på min vandring upp mot övre sjön och efter de hårda vindarna som nyss härjade runt i skogen, lyssnar jag på ett helt annat sätt på tystnaden.
Så får jag syn på det jag ständigt längtar.
En solstråle finner sin väg mellan träden.
En strimma ljus.
En strimma hopp.
Det finns i alla fall, hoppet, tänker jag och ler inombords när jag kliver in i den skog som omger sjön där jag sett spår efter varg  på isen och mött både tranor och kungsörn.
Det är där jag ska dricka mitt kaffe, äta min äggsmörgås och tänka på livet en stund innan jag vänder tillbaka.

 Bild 98 - Människa utan mål, människa utan mening

På lördagsförmiddagen vandrar jag rent fysiskt mellan två utställningar på Fotografiska muséet i Stockholm; "Space - A visual journey" och "Födas och att föda".
Resten av dagen och också nu på morgonen  dröjer sig tankarna kvar i upplevelsen.
Den första tar upp människans resa ut i rymden och försöken att förstås sig på universum. Den andra handlar om ögonblicket när ett nytt liv plötsligt tar plats i våra medvetanden och själv blir ett medvetande.
Det är svindlande att försöka förena det lilla barnets tillblivelse, med universums oändlighet.
Jag kommer att tänka på "utvidgning". Det sägs ju att universum hela tiden blir större. Men på bekostnad av vad?
Att barnets värld hela tiden blir större, från det omedelbara beroendet av mamman till att överleva i det komplicerade moderna samhället, är något vi tar för givet.
Universums rörelser med begrepp som oändlighet och evighet är bortom det begripliga. Det kan jag utan problem stå ut med...
Men människan... Vad är det vi håller på med?
Om det nu inte går att lista ut vad som finns "bortom universum", blir det snudd på övertydligt, när jag med gårdagens upplevelse tar mig igenom morgontidningen, vad som sker när människan tar mer och mer plats på allt annat levandes bekostnad.
Häromdagen kunde vi läsa Världsnaturfondens sorgliga rapport om att 73 procent av alla vilda ryggradsdjur försvunnit sedan 1970.
I morgontidningen ägnas det möte - COP16 - som nu inleds i Colombia där man, enligt rubriken, ska "dra igång räddningsplanen för att naturen", en futtig sida.
Hur många sidor valet i USA får orkar jag inte räkna - kanske är det tvåsiffrigt - men dag, efter dag efter dag, matas vi med detaljer från denna i och för sig viktiga tilldragelse, men som likaväl är meningslös om vi inte har en levande planet att bo på.
Det är det här vi måste förändra. Vi måste byta perspektiv och för mig var det en nyttig påminnelse att besöka de båda utställningarna. Vi bryr oss om människan och vi vill utforska rymden. Det sammanhang vi behöver för att överleva struntar vi.
Att vår egen regering skulle bidraga med något positivt i sammanhanget får man nog anse som uteslutet. Nu vill man minska antalet vargar från 300 till 175. Ett av skälen man anger är att vargarna skapar "otrygghet". Om det är något som skapar otrygghet så är det vår verklighetsfrånvända regering och den lama oppositionen.
Till sist: Vad innebär det att vara människa och vilken är mänsklighetens plats på jorden, eller i universum om man så vill?

Bild 97 - En vilsen elit utan visioner

Jag hittar bra i skogarna numera. Även där jag inte varit förut. Jag håller koll på solen och noterar riktmärken så att jag säkert hittar tillbaka.
Det är påfallande hur trygg jag känner mig också när jag vandrar på okända stigar.
Modern teknik är jag avsevärt sämre bevandrad i.
Kanske är det något liknande Peter Wolodarski, DNs chefredaktör erfar när han skriver sin för helheten tondöva ledare. Han vet var han hittar och lämnar inte det begränsade synfält som kan skönjas från det kontor där han regerar.
Samma vecka som Världsnaturfonden redogör för att 73 procent av ryggradsdjuren försvunnit från jorden sedan 1970, samma vecka som Israel beskjutet FN-poster, inte en utan flera gånger, i södra Libanon och samma vecka som Nobels fredspris går till den japanska organisationen Nihon Hidankyo för sin uthålliga kamp mot kärnvapen, väljer Wolodarski att i sin söndagsledare skriva om batteritillverkaren Northvolts betydelse och hur viktigt det är att det går bra för tyska Volkswagen som är huvudägare.
"Varken Kina eller USA spelar längre enligt globaliseringens marknadslogik. De öser ut subventioner. De bedriver en interventionistisk industripolitik, som vi kan tycka är felaktig och skadlig. Men den har stora konsekvenser även för vår ekonomi", skriver Wolodarski.
För det första måste man inse att den "globaliseringens marknadslogik" som Wolodarski hyllar, bygger på George Orwells ofta citerade "Djurfarmen": "all animals are equal, but some animals are more equal than others".
För det andra kräver den en outtömlig tillgång på råvaror och för det tredje dyrkar den ekonomisk tillväxt och konsumtion, som vore de gudar och inte av människan påhittat nonsens.
Dessutom, vilket kanske är det allra sorgligaste, existerar inte naturen och den biologiska mångfalden som något som har något mening i sig, i den värld där tunnelseende politiker, vinstfokuserande företagare och systemtrogna journalister som DNs chefredaktör huserar.
Om inte verklighet och karta stämmer överens, gäller som alltid kartan. Det spelar inte någon roll om de som styr kallar sig kapitalister eller kommunister. Verkligheten är alltid av underordnad betydelse.
Så medan det håller på att gå åt helvete med vår enda jord och det, trots allt, finns människor som kämpar för freden - som de japanska atombomsöverlevarna - och för naturen - rapportskrivarna på Världsnaturfonden - väljer man på vår sannolikt viktigaste tidning att fokusera på betydelsen av att rädda batteritillverkaren Northvolt och bilindustrin.
Med subventioner, för nu fungerar inte längre den ihåliga frihandelsdoktrin som länge skapat välstånd för somliga på andras bekostnad.
Det är dags att vi genomskådar de falsarier som sprids, koncentreras oss på vad som är av värde och istället inriktar oss på freden, rättvisan och att rädda naturen.
Bilindustrin är inte det mest värdefulla som finns på vår planet, tänker jag innan jag ger mig ut på skogens slingrande stigar igen, med förhoppningen att möta något av de vilda djur som ännu existerar.

Bild 96 - Folkrörelser, fritid och vikten av att mötas

På lördagseftermiddagen tar jag mig till ishallen i den lilla staden för att se "Veteran-Tre Kronor" möta det lokala laget. Det är fullsatt, massor av människor har varit engagerade i förberedelserna och innan matchen pratar flera företrädare om vikten av att alla som vill ska få en möjlighet att spela ishockey.
Jag funderar på vad som var viktigt för mig på fritiden när jag växte upp, också i en småstad, och det var idrottsföreningarna, scouterna, biblioteket, närheten till naturen och så skolan förstås.
Man kan beskriva ovanstående med andra ord; möjligheter som gavs tack vare ideella ledare, allemansrätten, ett  bibliotek där man kunde låna så mycket man ville och så en isbana och fotbollsplaner där man fick åka skridskor och lira boll utan kostnad även man inte var med i någon organiserad aktivitet.
Jag menar inte att idealisera. Många gånger var det tufft och visst hade jag önskat mig att saker som mobbing, grupptryck och utanförskap hade uppmärksammats i större utsträckning. Det hade behövts fler vuxna, fler närvarande föräldrar och mer omsorg om dem som inte kunde ta för sig på samma sätt som de mer hårdföra.
Men det är något där i ishallen som tilltalar mig mycket. Gubbarna på isen som en gång var de bästa i landet åker runt på isen och har kul, knattarna som får spela i pausen och så kaffet, korven och skratten. En inkluderande känsla av gemenskap.
För en eftermiddag är allt snack om idrottsstjärnor som tjänar miljoner, sponsorpengar och matcher som ses från TV-soffan långt borta.
Det pratas mer om glädje än om att vinna och även om jag vet att en del av idrottens själ naturligtvis är tävlandet får betydelsen av att segra inte gå ut över att man har roligt.
Den här texten handlar i första hand om idrotten, men det vill komma åt är betydelsen av att mötas, ha roligt, röra på sig och göra saker tillsammans.
Fritidsaktiviteter istället för fritidspassiviteter helt enkelt.
Alla skärmar gör oss avskärmade. Allt tal om pengar vrider fokus från glädje till prestation. Det leder till individualism istället för kollektivt tänkande och i förlängningen rädsla för det som är olikt och, uppskalat  till "den stora världen", polarisering.
Låt oss tillsammans värna om biblioteken, ting som allmänhetens åkning och fotbollsplaner för alla, allemansrätten och tillgång till natur och mötesplatser där ålder, skicklighet eller ursprung inte har någon betydelse.
Själva matchen var förresten inte någon höjdare, men det var många leenden, folk i alla åldrar, jag är glad att jag var där och för första gången på länge kom jag att tänka på uttrycket att man gått "man ur huse"...
(På min hemsida hittar du fler söndagsbilder och kan även läsa om min samtalsföreläsning "Mellan oss skapas världen" där vi pratar om utveckling, krig och fred, naturen, rättvisa och tar om sammanhangen och betydelsen av helheten.

Bild 95 - Gro i ro

Gro i ro...
Så vackert det låter. Behagligt och tryggt. Utvecklas i den takt som det är tänkt och det alldeles oavsett om det handlar om tussilagon på våren eller den teknik som - i den bästa av världar - ska leda mänskligheten framåt.
Gro i ro...
Jag minns en gryning för några år sedan. Som så ofta numera hade jag vaknat tidigt och jag tog mig ner till min lilla sjö för att vänta in gryningen.
Ljuset var magiskt och morgonen kändes smått förtrollad, när jag fick syn på bävern och knipan just innan solen steg upp på himlen.
Gro i ro...
Så illa vi lever efter det i dagens samhälle där vi ständigt tävlar mot klockan, trots att vi nog innerst inne vet att tidens gång är just tidens gång och därför också omöjlig att hejda, böja eller förändra.
Gro i ro...
När vi till slut förstått att vi inte kan släppa ut så mycket skadligt i luften som vi gör, hittar vi på åtgärder som vi borde inse redan när de är i sin linda att de är omöjliga att genomföra.
Men hellre än att tänka efter, accelererar vi efter den absurda regel som ständigt tycks gälla; ännu mer av det som redan visat sig inte fungera.
Gro i ro...
Samma sak när det gäller Rysslands invasion i Ukraina. Att få Vladimir Putin först till förhandlingsbordet för att sedan dra tillbaka sina trupper är en uppgift som ter sig nära nog omöjlig, menar många och de har alldeles säkert rätt.
Men att lösningen därför blir den orimliga; ett långt utdraget krig som ödelägger Ukraina, som dödar mängder av såväl soldater som civila, som riskerar att utmynna i ett tredje världskrig, som stjäl resurser från det som krävs för att rädda vår jord och som i förlängningen inte gynnar några andra än krigsindustrin och dess aktieägare är svårt att förstå.
Gro i ro...
Det är dags att sjunga långsamhetens lov. Inte den senfärdiga, utan den som rymmer det lyssnande samtalet, reflektionen, perspektiven, visheten, samarbetet, konsekvenstänket, långsiktigheten och det genomtänkta ställningstagandet.
Gro i ro...

Bild 94 - Upprop för världen

"Numera drabbas fler än 100 miljoner människor årligen av katastrofer till följd av extremväder. Det är åtta gånger fler än för 20 år sedan, visar Röda Korsets ”World Disasters Report”. De klimatrelaterade katastroferna ökar dramatiskt, och om inte världen agerar omgående kan antalet drabbade fördubblas inom 30 år.
Vi har samtidigt aldrig upplevt så många pågående väpnade konflikter i världen som senaste åren, enligt Uppsala universitet. Världsbanken konstaterade år 2020 att klimatförändringar kommer att driva 68 miljoner till 135 miljoner människor in i fattigdom till 2030. Sammantaget ökar kostnaderna för våra samhällen och för det internationella samfundet för varje år." (DN 22/9)
Läs citatet ovan noga. Inte en gång, inte två, utan tills du verkligen känner innebörden av Ulrika Modéers, generalsekreterare, Svenska Röda Korset, ord.
Fundera sedan en stund över den svenska budget som lades fram alldeles nyligen; som fokuserar på militären och struntar i natur och klimat, som ger mer pengar åt dem som redan har för mycket och ignorerar dem som behöver hjälp och stöd.
Den som vill ha ett konkret exempel på det Modéer skriver om, kan sedan fortsätta längre in i morgontidningen och läsa om det krigsdrabbade Sudan.
Enligt FN är 10,5 miljoner av landets 50 miljoner invånare på flykt, vilket motsvarar hela Sveriges befolkning. Hungersnöd och svält råder.
Värre lär det bli.
Den som försöker hitta någon antydan till kamp för global rättvisa, strävan efter fred eller omsorg om vår enda jord i den politik som förs i Sverige och i världen får leta länge.
Vi stänger gränser, rustar militärt, skär ner på biståndet och bortser från att den biologiska mångfalden är en förutsättning för vår planets framtid.
När det pratas om grön omställning eller grön tillväxt är det, det omsorgen om det ekonomiska systemet och en liten utvald del av befolkningen i världen som finns med i beräkningarna.
Med en sådan inställningen kommer polariseringen att öka, krigen och flyktingarna att bli fler och vår jord att bli en allt obehagligare plats att leva på.
Det är så här världen ser ut idag. Fortfarande finns det många som vill och försöker, men så länge det är de styrandes ignorans som pekar ut riktningen och de allra förmögnaste fortsätter att tycka att det är en mänsklig rättighet att flyga privatplan och konsumera sig till ett överdåd som får varje människa med fungerande samvete att skämmas, är vägen mot stupet utstakad.
Katastrofen är dock inte någon tvingande naturlag. Vi kan skapa förändring.
Du, jag, alla...
Det här är mitt upprop för världen. Mitt upprop för global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald i harmoni.

Bild 93 - Lofoten igen

Då
Sommar
Sol
En leende frid
Nu
Storm och regn
Människor hukar
Bergen bryr sig inte mycket
Kontrasterna ger liv

Bild 92 - Kampen

Redan när jag studerade i Lund fascinerades jag av den här skulpturen som, i mina ögon, föreställer en man som försöker ta sig igenom en vägg.
Alldeles säkert är konstnärens tanke något helt annat, men för mig kom det att bli en symbol för att inte ge upp när dagen var tung, kärleken olycklig eller världen alltför absurd med sin orättvisor, krig och naturförstörelse.
Många år senare spelade Ulf Lundell in en låt som heter "Somliga män" och där finns ett par rader som jag tänkt på många gånger och som fortfarande dyker upp i mitt huvud med jämna mellanrum när tillvaron känns meningslös, tung och hopplös.
"Somliga män dör med en viskning på läpparna; det gick inte men jag försökte."
Och det är just där jag hittar eller återfår den mening som ibland går förlorad. Jag måste fortsätta att försöka, gör jag inte det...
Det har sannolikt aldrig varit lätt att vara människa. Somliga måste kämpa för att ha mat för dagen, andra flyr för sina liv medan några förtärs av oro över att förlora det de har.
Var man än befinner sig i livet, tror jag att det är försökandet som kan vara den där glöden som är ett av de viktigaste skälen till att fortsätta, till att överleva.
Jag kanske aldrig tar mig igenom den där väggen, men den dag jag dör ska inte någon komma och påstå att jag inte försökte.

Bild 91 - Den globala orättvisan är också en tilltagande nationell orättvisa

Hon hette Paula och var byhälsovårdare och traditionell barnmorska och jag lärde känna henne i en liten by, utanför staden San Miguel, i norra Guatemala.
Skickligheten var det inget fel på, men utrustningen var enkel och bristfällig. Hon vandrade mellan byarna och utanför lokalen som användes, ringlade sig kön lång. Just denna dag var det kvinnornas tur.
Alldeles särskilt minns jag en kvinna som kom in till Paula med ett öga som var helt igenmurat av var.
Paula gick fram till henne, synade ögat, lyfte på ögonlocket och svepte sedan därunder med sin tunga och fick bort det som orsakade besvären.
Kvinnan var botad.
Skillnaden mellan sjukvården för de bybor jag lärde känna under mina vandringar på den guatemalanska landsbygden - både under och efter inbördeskriget - och de moderna, privata sjukhusen i Guatemala city och andra städer som var till för de rika som kunde betala var enorm.
Förutom min upprördhet i stunden, skapade det också en insikt om hur tacksam jag måste vara som fötts i Sverige med den välfärd som fanns till för alla.
Det var då...
Fortfarande har de allra flesta i Sverige på något vis tillgång till skola, sjukvård och förlossningsklinik, men det som en gång var allas självklara rätt till samma standard på välfärden, blir nu i allt större utsträckning beroende av vad man bor och hur stor inkomsten är.
Många minns säkert kampen för förlossningskliniken i Sollefteå. I morgontidningen (DN 11/8) skriver Parisa Amiri att 96 procent av Sveriges kommuner fortsätter med nedskärningar i skolorna inför kommande läsår trots att motsatsen varit det enda rätta.
I Marika Palmér Riveras och Lisa Pellings bok "Livet som pågår här", skaffar jag mig en helhetsbild av det som äger rum i Sverige, genom att läsa om förmögenhetskoncentration, neddragningar i välfärden och arbetslöshet på glesbygden och hur det ska gå att få resurser till att rädda naturen och hejda klimatförändringen.
Skattekronorna i orter som Fagersta, Hultsfred och Ljusdal blir allt färre.
Det blir en både mörk och tankeväckande helhetsbild om man till detta lägger satsningen på militär upprustning, nya fängelser och övervakning, som stjäl resurser alldeles oavsett om man stödjer detta eller inte.
Jag återvänder i mina funderingar till Paula och den guatemalanska landsbygden. Då - när bilden togs för ungefär 30 år sedan - hoppades jag att utvecklingen, utöver ökad rättvisa, skulle innebära en balans mellan den kunskap hon hade om naturläkemedel och generationer samlade kunskap och den moderna sjukvården.
Idag vet jag att det inte blev så. Orättvisorna består, liksom misstron mot det som inte har sitt ursprung i den moderna vetenskapen och hos läkemedelsindustrin.
Den globala orättvisan har istället för att minska, istället blivit ett virus som sprider sig nationellt med en ökad polarisering, inte bara mellan stater utan också inom länderna, som följd.

Bild 90 - Vägval

"I skuggan av mer uppmärksammade kriser, är inbördeskriget i Sudan med god marginal den kris som hotar flest människor i världen i dagsläget. Sudan har 45 miljoner invånare och kriget rasar över i princip hela landet. Totalt har över tio miljoner människor i Sudan tvingats lämna sina hem sedan kriget bröt ut i april i fjol." (DN 4/8)
Det är alltså inte Ukraina och inte Gaza. Nej, inte ens Jemen, som brukar beskrivas som Helvetet på på jorden.
Det är i Sudan som läget är allra värst...
"Svält råder nu i ett massivt ­flyktingläger i provinsen Norra Darfur i Sudan, enligt en internationell expertpanel. Det är första gången på sju år som detta värsta stadium av hungers­nöd konstateras på någon plats i världen. Och ­experterna är eniga om att det katastrofala läget kan ­förvärras kraftigt under de kommande månaderna." (DN 4/8)
Svält.
Det betyder att människor faller ihop och dör av hunger. Män, kvinnor och barn.
Svält.
Ett tungt ord att ta till sig och som sätter de egna bekymren i ett nytt perspektiv.
När jag var barn talades det om Biafra - östra Nigeria - som var den första "mediala svältkatastrofen".
Jag förstod väl inte så mycket, men jag minns insamlingarna och hur man kunde få höra att man skulle tänka på "barnen Biafra" om man inte åt upp maten.
Vem bryr sig om katastrofen i Sudan idag? Vem vet ens om den? De som styr förstås och kanske är det en av anledningarna till att vi nu stänger Europa för flyktingar, för det kan förstås komma hur många som helst när krigen blir fler och temperaturförändringarna gör så att fler måste fly naturkatastroferna och deras verkningar.
Idag när allt är medialt märks knappt Sudan.
Vi kallas naiva vi som vill diplomati, fred och militär nedrustning. Jag tänker inte kalla dem som vill något annat för något nedsättande, men jag fortsätter envist att hävda att global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald hänger ihop.
Det är dags att inse sammanhangens betydelse, nationellt och globalt. Vi kan inte blunda längre och inbilla oss att en del människor ska leva i materiellt överflöd och andra svälta.
Det pratas mycket om att vi lever i globaliseringens tidevarv. Låt oss då visa det inte bara med orättvis handel och exploatering, utan med den solidaritet som är nödvändig inte bara för dem som behöver hjälp, utan också för de som hjälper.
Vi kan inte blunda längre.

Bild 89 - Stigarna

Har vi ens längre något val?
Kontrasten kunde inte vara större mellan den underbart vackra stig jag följer under en regnig lördagseftermiddag - så småningom tittar solen fram - och de krig, den naturförstörelse och de absurda förslag på utveckling som jag tar del av i nyhetsmedierna varje dag.
Här vill jag vara.
Inte där.
Här.
När regnet tilltar, njuter jag och kryper in under en gran som skyddar.
Men jag kan inte hålla mig. Nyfikenheten segrar. Jag fortsätter och snart är jag dyngsur, men det gör inget.
Jag är lycklig, fortsätter att vandra flera timmar och halvvägs dricker jag kaffe och äter mina äggmackor.
Jag tänker på det jag skrivit de senaste dagarna. Som vanligt om sammanhangen.
Om den sökande människan som luras in i fördärvliga sammanhang av trasiga opportunister.
Om industrisatsningar som äter miljarder utan att ge något tillbaka. Om årets varmaste dag
Om krigen, upprustningen och alla som dör.
Om naturen som inte ges utrymme någonstans.
Är det någon som bryr sig?
Under mina timmar på de nyupptäckta stigarna både glömmer jag och minns.
Glömmer den värld som snart inte längre är till för någon.
Minns hur det känns att bara vara.
Frågan kvarstår: har vi ens längre något val?

Bild 88 - En berättelse om en älgtjur

När den soliga julilördagen går mot sitt slut, vandrar jag den slingrande stigen genom grönskan, ner till båten. Den är fylld av vatten efter ett par dagars intensivt regnande och jag tömmer den med en plasthink, innan jag ror ut på min lilla sjö där gula och vita näckrosor bildar en naturens egen tavla.
Jag betraktar gläntan och trädet där jag surrar fast min båt. Just ikväll tycker jag att den är den vackraste och mest omfamnande platsen i världen.
Lyssnar jag inåt hör jag skrattet från min lille sonson som lärde sig ro här för ett par veckor sedan.
Vattnet ligger spegelblankt och när solen bryter fram mellan de tunna, höga molnen känner jag fortfarande dagens värme.
Jag ror mot inloppet till sjön. Tänker mig att ligga still där en stund och lyssna till ljudet från den porlande bäcken, som nu åter är vattenfylld.
Jag ror med lugna, jämna tag. Har ingen brådska. Några bromsar far kring huvudet, men jag ignorerar dem och studerar istället ladusvalorna som far fram just ovan vattenytan, nuddar den, för att sedan försvinna bort till sina bon i de uthus och härbre som omger mitt gamla hus.
Någon storlom eller häger ser jag dock inte till i den ljumma kvällningen.
När jag bara har en kort bit kvar till inloppet, beslutar jag mig för att vända båten och ro så att jag ser målet för min utflykt. Jag tar några kraftiga tag med ena åran och roterar 180 grader.
Synen som möter mig kommer jag aldrig att glömma. En ståtlig älgtjur står nere vid vattnet och till att börja med är det precis som om jag inte förstår vad det är jag ser.
Vi betraktar varandra några korta ögonblick, älgtjuren och jag, sedan vänder den sig långsamt om och försvinner in i skogen.
Kameran på ryggen hann jag aldrig få fram och först tänker jag att det var synd att jag inte kunde ta någon bild. Men så bestämmer jag mig för att låta glädjen över själva upplevelsen ta över. Jag fick vara med om det här och jag kommer alltid att bära den med mig. Precis som jag ofta återkommer till minnet av glädjen och stoltheten i min sonsons ögon, när han förstod att han faktiskt kunde ro.
Jag vänder hemåt igen. Ror snabbare nu och ler inombords nästan hela vägen, barnsligt glad över mitt möte med den fina älgtjuren.
Det är gott att leva.

Bild 87 - Frusen rörelse

Hastigheten blir allt högre
Avstannat samtal, otänkta tankar
Rörelse och icke-rörelse
Vi borde frukta det mer
Rent av förfasas
Döende reflektion
Perspektivförlust
Det är tystnad som föds ur ständigt
brus
Överröstar
Tänk efter före har, i bästa fall, blivit
ångra sig sedan
Det är bråttom, säger de som styr och
fattar ännu ett ödesdigert beslut
Vi vet mer, förstår mindre och bryr oss
alldeles för sällan
Frusna tankar på handlingens fartblinda
motorväg
I enfaldens täta dimma döljer sig stupet

Bild 86 - Människan mot naturen

Ofta återvänder jag i tankarna till "De förlorade minnenas ö" av den japanske författaren Yoko Ogawa. 
Få läsningar har skrämt mig så mycket och innehållet i denna fantastiska bok - som min vän rekommenderade - ligger som en slags hotande mörk fond när jag tar del av den alltmer bisarra utveckling - eller avveckling - som pågår på vår planet.
Naturen - allt färre tycks känna till de sammanhang som utgör
själva förutsättningen för livet på vår enda jord.
Freden - den som vill fred, kallas numera naiv i det maktspel som
drivs av maktkamp, egoism och vinstintresse.
Solidaritet - har helt upphört att existera i en värld där  för-
mögenheter såväl växer som koncentreras och där
gränser stängs.  
I denna glömskans värld ses naturen antingen som en motståndare som ska besegras eller en fabriksprodukt som ska förbättras och som enkom är till för människans behov.
När det pratas om "grön tillväxt" finns inte naturen med som något som har ett värde i sig, utan - om den ens nämns - existerar bara som något som kan utnyttjas för att människan ska kunna fortsätta sin måttlösa konsumtion mot avgrunden.
I Ogawas bok glömmer människan det som alldeles nyss var självklarheter. Samma sak sker här och nu.
Hela tiden och gång på gång.
Vi avskärmar oss från den sammanhangsfyllda verkligheten och förstärker istället den låtsastillvaro som blir följden med AI, robotar och skärmberoende.
I flera texter den senaste tiden har jag skrivit att vi alla, var och en, måste lyssna, reflektera och tänka igenom vad som verkligen är viktigt för oss.
Gör vi inte det kan vi hamna i knät på vilka märkliga ledare som helst, som talar om för oss vad vi ska tycka.
Lika självklart är att vi måste byta fokus och agera med naturen och inte mot den.
Människan är en del av naturen och inte dess härskare. Konstigare än så är det inte och det är just den insikten vi måste hålla vid liv. Gör vi inte det återstår inte något annat än slutet.

Bild 85 - Rörelse eller förflyttning?

Allting flyttas
Allt är i rörelse (eller inget)
Tiden flyr snabbare nu
Sedan har redan varit
Människan är ett rotlös släkte
Sökande
Efter mening
Med allt högre hastighet
Missar vi allt mer
Tittar utan att se
Vet utan att förstå
På väg mot något
Aldrig för
Och så alla varor
På räls, till havs, i luften
Lastbil på väg
Varför
Visst är det vägen som är mödan värd
Ändå
Varför
Den ständigt resande människan
Produkter som forslas för påhittade behov
Ett desperat sökande utan möten
Gör mig lycklig
Köp det här
Alltid mer
Aldrig mindre
Ensam blir jag kvar på perrongen
Tvivlande men förvissad
Barn av annan tid

Bild 84 - Små, små samband

Det är gott om humlor i år. Myror likaså. De sistnämnda märker jag av när jag ligger på knä i Rensar.
Kupar.
Knäna svider och kliar.
Jag tror det är myrorna som sprider penséerna. De dyker upp lite här och där, trots att det är två år sedan jag planterade sådana senast.
Jag tycker om tanken och jag tycker det är vackert att se hur det odlade och det vilda samexisterar.
Det är överflödets tid nu.
Mycket av allt.
Vi smakar isbergssallad, persilja och citronbasilika.
Svinmålla och granskottsjuice.
Det är också en avskedets tid.
I förgår lät det från holken där flugsnapparna matat sina ungar med sedvanlig energi.
Igår var det tyst.
Sädesärlorna fortsätter att trippa fram över gräsmattan och ladusvalorna brukar hinna med två kullar med ungar.
Fjärilarna kommer liksom i omgångar och häromdagen såg jag en aspfjäril för tredje gången någonsin.
Ja, det är gott om humlor i år och jag tänker på att de stora drottningarna - jag, tror i alla fall det är flera - nu förökat sig, när jag ser de betydligt mindre avkommorna fara fram i stor mängd.
Så blir jag stående framför några penséer och hamnar bland myrorna igen. Tänker på Leo i Costa Rica, som berättat om bladskärarmyrornas fantastiska samhällen, hur de navigerar med luktsinnet, hur alla har sina uppgifter, hur svampen är grunden för existensen och hur förökningen sker under ett enda dygn varje år. Jag minns hur jag fascinerats av hur man använt bladskärmyrornas förmåga att knipa hårt till att hålla ihop blödande sår.
Det är fascinerande med allt som ryms i naturen. Alla fantastiska samband som människan nu både tror sig om att kunna överträffa och klara sig utan.
Det sistnämnda är förstås omöjligt, vilket snart kommer att visa sig med obönhörlig styrka.

Bild 83 - Om morgonen

Om morgonen är allt möjligt
En ny dag
Här är freden
Här är hoppet
Här finns
Jag tänker på de andra
De som fruktar
Blott tvivel
Intet står att finna
Om morgonen

Bild 82 - Lyda eller inte lyda

Jag fick syn på de här 4 måsarna/trutarna häromdagen i Reine i Lofoten och kom att tänka på pandemin och hur väl vi lydde myndigheternas direktiv, vilket säkert många gånger var bra.
Men sedan började jag fundera på mannen som inte lyder, utan med armarna i kors protesterar mot nazismen i Hitlers Tyskland.
Det är ju han jag skulle vilja vara.
Inte en medlöpare, inte en som blundar, inte ens som bara gör som alla andra utan att ens ta ställning.
Min fråga blir utifrån detta:
Hur vet man när man ska lyda och när man inte ska det?

 Bild 81 - Sprickan

Det är både vackert och befriande när man under några fladdrande ögonblick får syn på den där sprickan i fasaden som avslöjar något annat, något levande; kanske rent av en strimma hopp.
Ett hastigt leende som förenar istället för den mur av skilda åsikter som alldeles nyss tycktes omöjliga att komma runt.
En vacker gryning som flämtar till under en annars hopplöst mörk dag i slutet av november.
Den lilla pojken, som utan rädsla för följderna, utbrister "men han är ju naken", när han får syn på den av självgodhet uppblåste kejsaren iklädd vad han tror vara sina nya kläder.
Jag minns en mycket finstämd konsert i Lund för många år sedan med den nu bortgångne Ola Magnell. Han och hans medmusiker hade spelat min favoritlåt "Trasten" och mina ögon hade tårats av den vackra vemod som den förmedlar.
Ändå är det jag kommer ihåg allra tydligast när den unge mannen på keyboard, mitt i den fulländade harmonin, plötsligt spelade helt fel ton och - vilket är det allra finaste - hur Ola Magnell vänder sig mot honom och avfyrar ett av de varmaste leenden jag sett på en scen.
Vi måste värna sprickorna i det perfekta. Rätten att vara olik. Glädjas åt den som avviker och inte frukta det vi inte förstår. Släppa kontrollen och kravet på säkerhet och åter landa i nyfikenheten, tryggheten och förvissningen om att det vi just anat bortom kulisserna, murarna, säkerhetssystemen och sköldarna inte är något farligt utan något vi istället ska värna och ta reda på mer om.
"Ser du långt där borta, se hur det ljusnar
Det går en spricka i natten ifrån öst till väst
En strimma av hopp för alla trötta och frusna"
Jag kunde inte låta bli att avsluta med en strof ur Ulf Lundells vackra och mäktiga epos "Isabella" som, precis som Ola Magnells sånger, rymmer den berättelse jag så ofta saknar i den musik som produceras idag.
"Visst gör det ont när knoppar brister", skaldade Karin Boye en gång. Ja, visst gör det. Men så vackert det blir...

Bild 80 - Kampen och hoppet (en gång vandrade de hand i hand)

Det är ungefär 30 år sedan jag tog det här fotot i Imbaburaprovinsen i norra Ecuador. Kampen för jord hade äntligen gett resultat och man bröt mark för den första sådden. Majs får man förmoda.
Det var fina upplevelser jag var med om. Också märkliga. Ibland obehagliga.
Kampen innehöll mycket rädsla. Urbefolkningens rätt till mark var inget som togs för givet. Jordägarna hyrde in revolvermän från kusten att vaka över det territorium de ansåg sig ha rätt till i enlighet med den tradition som inleddes med spanjorernas kolonialisering av Sydamerika på 1500-talet.
Det hände att konflikterna ledde till dödsfall.
Jag reste runt kring städerna Otavalo och Ibarra med en bondeledare som jag blivit god vän med. Det blev många och långa samtal. Möten med människor som förlorat anhöriga i kampen och så det med bönderna på fotot, som trots att rädslan för den förre jordägaren ännu inte släppt helt och hållet, äntligen vågade tro på framtiden.
Så småningom lärde jag mig hur komplicerad verkligheten var i Ecuador vid den här tiden och alldeles säkert är det inte enklare nu. Jag träffade företrädare för de traditionella fackföreningarna i huvudstaden Quito och fick en inblick i motsättningen mellan klasskamp och urbefolkningens strid för sina traditionella rättigheter.
Redan hade jag, i Imbaburaprovinsen, sett hur godsägarna utnyttjade motsättningarna mellan landets svarta invånare och urbefolkningen för att kunna behålla sin maktposition.
Allt det här existerade samtidigt som landets ledande politiker försökte skapa ett modernt Ecuador, som droghandeln ledde till brottslighet och korruption och som råvarorna i Amazonas exploaterades utan hänsyn till vare sig natur eller de människor som levt där allt sedan kontinenten befolkades.
Och som om det inte var nog med obegripligheter, försökte jag mig på att förstå religionens inflytande. De gamla traditionerna. Katolicismen som innehöll allt från stöd till kampen för jorden till abortmotstånd. Och så de evangeliska kyrkorna - ibland sekter - som jag fått nog av när jag reste i inbördeskrigets Guatemala och såg hur diktaturen använde dem för att splittra byarna i kampen mot gerillan.
På fotot lever hoppet och viljan att kämpa för det man tror på. Att somliga lyckades få sin jord inspirerade andra.
Hur det förhåller sig här idag, där i den tunna luften på Andernas sluttningar, 30 år senare, vet jag inte.
Kommer jag att återvända?
Det vet jag inte heller.

Bild 79 - Stigar och vägar

Man måste minnas vem man var så att man kan bli den man är.
Allt oftare skriver jag om sammanhangen här och nu. Lika ofta funderar jag över tidens gång, minnenas betydelse och vikten av att var förankrad i sina rötter utan att för den skull sitta fast.
När jag betraktar mina foton av stigar och vägar landar jag såväl i sökandet som i förgängligheten.
Snön som smält.
Skogen som är borta.
Människans förmåga att med allt mer avancerad teknik förstöra allt snabbare.
Men också nyfikenheten. Vad väntar när jag passerat härbret och häggen.
Denna afton var det ett par sångsvanar. Imorgon möter jag kanske bävern vid det nya boet. Igår var det storlommen.
Vitsipporna blommar för fullt, men snart tar liljekonvaljerna över och sedan är det vildhallonens tur.
Jag tycker om de slingrande stigarna genom skogen som inte avslöjar allt utan håller nyfikenheten vid liv.
De breda motorvägar som krävs för snabba transporter rymmer däremot inte någon mening. Där finns inget annat syfte än att komma fram.
Det är ett tråkigt sätt att förflytta sig. Ett avskärmande från det som är viktigt där vi förlorar oss själva i jakten på något som vi inte vet vad det är och som vi sannolikt inte behöver.

Bild 78 - 5000 meter, 23 år, 1136 mil, 15 timmar (om perspektiv)

Allting är i rörelse och allt snabbare färdas vi inuti en avsmalnande tunnel där lyssnandet, perspektivet, minnet och möjligheten att reflektera gått förlorat.
Det är sorgligt.
Hur ska vi veta vad någonting är om vi inte längre kan relatera det till något annat?
Alla referenser går förlorade när den enda vägens politik huggs i sten och oppositionens förslag i grunden innehåller samma sak som regeringens, även om man låtsas någonting annat.
Fotot är taget utanför La Paz i Bolivia och vi har vandrat upp på 5000 meters höjd. Utsikten är magnifik och i bakgrunden skymtar  berget Illimani.
Några år har gått sedan jag skrev min bok "Bolivia-blues" och äntligen har möjligheten kommit att få visa min son den främmande kontinent jag rest till så många gånger sedan han föddes.
Bolivia... Så vackert att tårarna rinner. Så sorgligt att gråten ständigt sitter i halsen.
En blandning av kulturer. En symbol för råvaruförtryck och imperialism. Revolutioner, militärkupper och en ständig kamp mot orättvisor och rasism.
23 år har gått sedan den här bilden togs och den väcker fortfarande många känslor. Vi sov oss igenom en ganska så kraftig jordbävning som orsakade skador på husen på sluttningarna upp mot tvillingstaden El Alto.
Min son fick se en aymarakvinna klippa till mig med sin väska, när hon trodde jag fotograferade henne, när jag i själva verket ville ta en bild på trafiken.
Vi kom aldrig till Titicacasjön på grund av strejker och pågående vägblockader, men han fick träffa min vän, häxan Marta som dog häromåret och möta en annan kultur.
Avståndet till platsen på fotot känns denna söndagsmorgon, när jag vaknar i den svenska huvudstaden, enormt både i tid och rum. Avlägset känns också det hopp jag närde om fred och en rättvis värld där man möttes istället för att ständig krocka.
Samtidigt är det nära. Jag har minnet inuti mig, ständigt, och det bär mig genom stunder av tvivel och hjälper mig att aldrig sluta försöka.

Bild 77 - Utan förflutet, utan visioner, innestängda i ett nu utan mening

"Gott omdöme får man av erfarenheter och erfarenheter får man i sin tur av dåligt omdöme."
Betydelsen av att lära av det förflutna kan uttryckas på många kloka sätt. Historielöshet är helt enkelt farligt och leder till att gamla misstag och katastrofala beslut upprepas.
Enda skillnaden idag jämfört med hur det var förr, är att misstagen görs med en alltmer avancerad teknik som leder till än värre konsekvenser.
Lika illa är det att sakna visioner. Jag inledde söndagsmorgonen med att vakna till en intervju med Svensk Näringslivs vd Jan-Olof Jacke som under en halvtimme fick breda ut sig om det dåliga med att arbeta mindre och det nödvändiga med mer kärnkraft.
Inte en fråga om vad det är för samhälle han drömmer om. Inte en fråga om hur vår enda jord ska överleva överutnyttjandet av resurser, ödeläggande krig och ett cementerande av orättvisor kombinerat med en tilltagande polarisering.
Bara konkurrenskraft, effektivitet och så det vanliga orerandet om att vi kommer att behöva dubbelt så mycket el.
Jag anser att den journalistiska flatheten blir alltmer besvärande. Om en av våra viktigaste makthavare under en halvtimme inte får en enda fråga om det som är grundläggande för vår planets framtid; varför då ens sända programmet?
Jag vill inte höra hur mer om hur viktigt det är med ekonomiskt tillväxt, hur viktigt det här med konkurrenskraft eller hur viktigt det är med AI, autonoma vapensystem eller den gröna stål som i första han ska gå till en ständigt växande bilindustri.
Jag vill istället veta hur vi ska nå fred, global rättvisa och en natur med biologisk mångfald. Jag vill få en uppfattning om hur drömmen om det framtida samhället ser ut, inte hur man säkrar framtida vinster åt dem om redan har för mycket. Jag vill se hur man drar lärdom av det förflutna så att vi kan förstå nuet och därmed också kan fatta relevanta beslut för framtiden.
Det kan vill inte vara så svårt!?
Till sist väljer jag att citera Björn Afzelius och hans känga mot medierna i "Medan bomberna faller". Ord som, sorgligt nog, är mer träffande idag än när han en gång skrev dem.
"Kom se på journalisterna, på samhällsgisslarna;
Många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns
medan andra bryter ryggen i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga, innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!"

Bild 76 - Spegelvärlden

När jag kliver in i skogen, kliver jag samtidigt ur någonting annat. Det är som om allt det där hemska försvinner för en stund.
Jag ser solen spegla sig i en vattenpöl, en sångsvan ruva på äggen i sitt bo och träd som lämnats att återgå till den biologiska helhet som är en förutsättning för liv.
Det är märkligt hur jag känner delaktighet med allt det här andra till skillnad mot det som kallas mänskligt, men som i mina ögon alltmer ter sig som en förvrängd version av utveckling; som kallas framsteg när det förgör, ödelägger och isolerar.
Jag funderar som så ofta numera över människan och livets mening. Relationer är ett svar som jag ofta återvänder till. Med relationer menar jag då allt från mitt förhållande med mig själv och med andra människor till naturen och till det förflutna som burit mig hit.
Allt det som förankrar mig i tillvaron med andra ord, som inte är på låtsas eller som går ut på att isolera liv från annat liv.
Varför har det blivit så viktigt att frigöra människan från det som är vårt ursprung? Jag förstår det inte...
Allting ska vara tillrättalagt, välordnat och allra helst utan minsta tillstymmelse till risk.
Och om nu relationer är ett av de viktigaste skälen att leva, måste ett annat vara just att leva och inte bara låta bli att dö.
Det är den sista söndagen i april. Igår morse såg jag en trana från köksfönstret och log inombords. Denna morgon läser jag ännu en krigshetsande ledare i den tidning jag följt i flera decennier.
Livet är en gåva vi förvaltar illa blir, med chefredaktörens ord malande i mitt huvud, mitt mantra denna morgon.
Så mycket vackert det ändå finns, tänker jag allt medan gryningen följs av ännu en dag på vår enda jord och försöker att för en stund glömma den spegelvärld där lögn blir sanning, där kriget går före freden och människan i allt större utsträckning gör sig själv onödig.

Bild 75 - Kallt krig eller mänsklig värme?

https://sitecreator.nu/.cm4all/uproc.php/0/.kall.jpg/picture-400?_=18f09901c16
Jag har svårt att förstå vad det är som pågår. Eller, rättare sagt, jag tycker mig begripa vad som händer i världen, men det jag inte fattar är hur någon kan kan tro att det är lösningen.
Mer vapen, ännu fler döda, förlängt krig, fler stater indragna och ökad polarisering.
Men inga seriösa försök till fredsförhandlingar. Ingen ledare av dignitet som kliver fram och säger att nu får det vara nog. Inget intresse för sammanhangen.
Att vilja stoppa Putin och Rysslands expansion blir ett argument för att upphöra med det mesta av den konstruktivitet som vår enda jord skulle behöva.
Ingen tror att de 655 miljarder i militärt stöd som USA nu är redo att bidra med i kriget i Ukraina kommer att stoppa det. Inte heller europeiska politiker, som Tobias Billström, menar att det leder till ett eldupphör och så småningom fred.
”Men nu är det också tid att komma ihåg att EU nu måste öka vår egen produktion av vapen, ammunition och förnödenheter för att hjälpa Ukraina på lång sikt.” (DN 21/4)
Ännu mer vapen är det som gäller och med det ännu mer förstörelse och lidande.
Ingen långsiktighet finns i de beslut som tas om mer militärt stöd, bara en slags märklig förhoppning om att Ukraina nu kan kriga ett tag till och att vi som är åskådare i kriget slipper ryssen några månader till på hemmaplan.
Vad vi behöver nu är politiker med visioner för framtiden som inte bygger på rädsla, makt och förstörelse utan samarbete för att stoppa krigen - inte bara det i Ukraina - och rädda planeten.
Vi måste verka för nedrustning, fredsförhandlingar och se vad de det är som orsakat det händelseförlopp som skenar i fel riktning.
Det är dags för mänsklig värme istället för det krig som bara kommer med kyla och som i allt snabbare takt förstör förutsättningarna för liv på vår jord.

Bild 74 - Till er som tror på kriget, till er som blundar, till er som tror på freden

Jag fotograferade en vattendroppe igår. Den hängde så fint i den knoppande syrenbusken invid farstubron.
I droppen speglar sig grenverket som en påminnelse om hur allt hänger ihop.
Så starkt, så skört är livet...
På morgonradion lyssnar jag till Irans attack mot Israel som är ett svar på Israels attack mot Irans konsulat i Syrien.
Man skjuter också från Libanon.
USA och Storbritannien är med och försvarar Israel.
Varför sker det här och vad kommer det att leda till?
Kan Israels inledande agerande mot Iran vara ett försöka att flytta fokus från folkmordet i Gaza, som man menar är ett rimligt svar på Hamas vidriga attack mot landet?
Vad kommer att hända nu i Mellanöstern? Hur positionerar sig Ryssland och Kina när USA och andra Nato-medlemmar så tydligt medverkar i konflikterna?
Det enda som är säkert är att vapenindustrins aktier kommer att fortsätta att stiga mot nya rekord.
Till er som tror på kriget, på militär upprustning, medlemskap i Nato och tilltagande polarisering i världen vill jag säga; det är så här det blir utan neutrala stater, utan nedrustning och utan fredsförförhandlingar.
Känner ni er nöjda med det?
Till er som blundar och tittar bort och tror att livet kan fortsätta som vanligt trots alla krig och trots hoten mot vår enda jord, vill jag  säga; ni kommer att få skämmas när era  barn och barnbarn frågar varför ni inget gjorde.
Till er som tror på freden och med Tage Danielsson menar att om vi inte först får fred, kommer inget efter den; fortsätt kämpa. Låt er inte nedslås av den brutala propagandakampanj som förs av politiker, näringsliv och media och som försöker inbilla oss att det är vi som vill ha global rättvisa, fred och natur med biologisk mångfald som är naiva.
De har fel och det borde de inse när nu konflikterna eskalerar över hela världen och som dessutom, enligt vetenskapsradion, redan är på gång i rymden där vi snart kanske får ser man börjar skjuta ner varandras satelliter.
Till sist; och nu vänder jag mig till alla. Titta noga på vattendroppen och fundera en stund på dess innehåll. Så vacker och så stark. Snart brister den.
Sedan finns den inte mer.

Bild 73 - Ordets devalvering

"Kanske är det inte heller den enskilda granskningen som bär på de mest värdefulla läxorna, miss­tagen strider trots allt mot allt vad en journalistisk vardag står för. I stället tror jag vi ska ta fasta på reflexerna i offentligheten i de här situationerna. Vikten av att alltid – alltid – värdesätta motrösterna som bär på nyanser. Inte för att de alltid kommer att ha rätt. Men för att de är en hygienfaktor i ett sunt offentligt samtal." (DN 7/3)
Det är morgontidningens politiske redaktör Amanda Sokolnicki som tar till orda utifrån Johan Hiltons bok om teaterdirektören Benny Fredriksson och hetsandet mot honom som slutade med att han tog sitt liv.
Jag har inga egna fakta i målet, men gång på gång har jag reagerat på drev som sätter igång, hur bara en åsikt är tillåten och hur många som rimligtvis inte har en aning om vad som faktiskt hänt snabbt uttalar tvärsäkra åsikter.
Ordets makt kan vara förödande när det blir tvingande i sin enfald istället för att vara lyssnande och granskande i sin ödmjukhet.
De sista månaderna har jag själv tvivlat många på hur jag ska förhålla mig till mitt skrivande. Ord finns det så det räcker utan att jag lägger till mina. Överallt vräks det ut en massa till intet förpliktigande påståenden och det babblas utan hejd i nyhetsprogram, i morgonsoffor, i talkshows och i fingerade dokumentärer på ett sätt som gör det omöjligt att skilja sanning från lögn.
Vi måste leva och agera, inte bara strö ord omkring oss. Som det är nu tror jag snart inte på någon och det beror inte på att alla ljuger utan på svårigheten att veta.
I samma morgontidning läser jag, till exempel, att Tobias Billström påstår att det inte kommer att bli några Nato-baser på Gotland. Jag tror inte på det han säger. Inte för att han nödvändigtvis ljuger, utan för att han rimligtvis inte kan vara säker och för att jag själv är övertygad om att det kommer att bli så.
"Ibland för att säga att alla andra faktiskt har fel. Andra gånger bara för att finnas där för någon som har gjort fel."
Jag tycker om avslutningen på Sokolnickis som bidrar till att jag nog kommer att skriva ett tag till.
Det behövs motkrafter i det mediala medlöperi som, enligt min mening, blir allt mer påtagligt och som bedövar det fria ordet.
En inspiratör hittar jag i Sara Lidman som stod upp för rätten att leva, mot kriget i Vietnam och kärnkraften och för den levande naturen. Kraft hittar jag också I Naomi Kleins "Doppelgänger", som min vän tipsade mig om, och som jag nu håller på att avsluta och som med skrämmande tydlighet visar på hur konspirationsteorier uppstår och hur man med en kombination av det som faktiskt är sant och rädsla skapar rena lögner.
Det är för många ord i omlopp och innebörden i dem har devalverats av alla lögner som sprids utan att ifrågasättas. Dubbelmoralen har blivit moral och det är inte längre det sanna som är sant, utan det som sägs flest gånger och som ropas högst.
En sak försöker jag ständigt hålla i minnet; när det jag säger eller skriver blir bemött med aggressivitet, fördömanden eller tystnad, ligger det förmodligen något i det jag påstår.
De gånger jag möter sakliga motargument däremot, då är jag redo för samtal och redo att ompröva det jag kommit fram till.

Bild 72 - Motsatt riktning

Den högra stöveln har börjat läcka, men jag bryr mig inte när jag segar mig upp för det närmast liggande berget. Överallt ser jag högar med älgbajs och jag är förvånad över att jag inte stöter på något djur.
Mest fascinerad är jag över allt vatten som strömmar ner för den stig där jag annars brukar gå. Jag älskar ljudet. Så fyllt av liv. Så fyllt av möjligheter. Ännu så rent.
Allt oftare funderar jag över människan beteende och vad det egentligen innebär att vara människa om man går till botten med vår existens.
En tanke som slog mig häromdagen är att jag känner mig som mest tillfreds som människa när jag slipper andra människor.
En hemsk tanke, som naturligtvis varken är helt sann eller fullständigt genomtänkt.
Det finns människor jag älskar och tycker om. Saknar och längtar till. Så visst vill jag vara bland människor.
Det jag vill fly är det massbeteende som leder till konsumtion utan hejd, som låter egoismen styra och som leds av en ansvarsfri syn på tillvaron där rättigheterna tycks oändliga och antalet skyldigheter försumbart.
Den värld där tunnelseendet är en nödvändighet, sammanhangen saknas och reflekterandet går förlorat bland alla möjligheter till tidsfördriv och förströelse.
När jag vänder nedför berget igen känner jag hur berget sitter i benen. Stigningen finns kvar i min kropp och det för mig ännu en gång till Lars Ahlin och hans bok "Din livsfrukt".
"Har du inte bestigit berget till fots förstår du inte dess storhet", skriver han och jag tänker att i dessa ord finns nyckeln till mycket av de absurditeter som idag leder oss mot avgrunden.
Vi är avskärmade. Inget - eller i alla fall alldeles för lite - känns längre fysiskt med all teknik som vi använder oss av. Vi varken ser den plågade grisen som vi äter köttet av eller förstår avståndet när vi flyger. Lidandet utom synhåll eller mängden naturresurser som krävs att driva ett flygplan över haven till andra länder märker vi inte av när vi med upphöjt oförstånd fortsätter leva som vi alltid gjort, men som inte är möjligt.
När vi går sönder är det allt oftare stress, sömnbrist och depressioner och inte värkande kroppar som leder till sjukskrivning. Och eftersom vi ständigt jobbar med våra huvuden måste vi, efter avslutad arbetsdag, hinna med löpbandet på gymmet för att hålla muskler, lunga och hjärta i form innan vi sjunker ner i soffan för ännu ett avsnitt om familjen Wahlgrens liv.
Tillbaka vid mitt gamla hus efter vandringen sjunker jag ihop, helt slut i benen och dyngsur om ena foten. Jag dricker det sista av vattnet jag tagit med mig medan tankarna fortsätter att snurra i mitt huvud.
Vilken är människans roll här på jorden? Inte kan det vara att ständigt gå i en annan riktning än den naturen visar oss. Det tror jag är ett ödesdigert missförstånd.

Bild 71 - Om du inte påverkas av att resa har du inte gett dig av

Rubriken kommer från min förra bok och jag har många gånger tänkt att ordet "resa" kan bytas ut mot "leva".
Därför tror jag på mötet.
Därför tror jag på samtalet.
Och man behöver inte resa långt för att påverkas. Det kan räcka med att sätta sig på en stubbe i skogen och befria sig från stadens alla distraherande intryck, för att få möjligheten att möta sig själv en stund.
Också det är en resa.
Också det är ett möte.
Det är inte lätt att hitta dessa stillsamma stunder i det moderna samhälle som ständigt erbjuder distraktioner som förhindrar att man tar i tu med sina cementerade åsikter och fördomar och öppnar sig för att ompröva det man trodde var "färdigtänkt".
Till alla sinnesförvirrande intryck måste vi nu dessutom lägga de nya möjligheter till lögner, förfalskningar och konspirationsteorier som den nya tekniken med AI som flaggskepp skapar.
Fotot är från Imbaburaprovinsen i norra Ecuador och jag skulle tippa att det är en så där 8 år gammalt. Det är andra dagen på resan och jag och min vän Tuamary håller på att bereda jorden för plantering av avocadoträd.
På 3000 meters höjd var det en ganska så krävande uppgift.
Vi har känt varandra länge och första gången vi sågs var min son med och vi spelade fotboll tillsammans på en plan i den lilla staden Peguche utanför Otavalo.
Senast vi sågs var just innan pandemin och med sorg i hjärtat tänker jag att det kanske inte blir fler gånger.
Tuamary och hans vänner i kulturgruppen Kallampa har varit med flera gånger och framfört musik, dans och teater på skolan för barn med funktionsvariationer som vi stött i decennium med vårt projekt.
Jag har också fått möjligheten att medverka i olika ceremonier med ursprung i den kultur som fanns här i Anderna innan spanjorernas ankomst.
Om man inte påverkas av att leva, lever man inte. Konstigare än så är det inte.
Det är tiden för möten.
Det är tid för samtal.
Det är tid att lyssna.
(Fler söndagsbilder me

Bild 70 - Jag följer älgens spår mot skogen

Solen värmer skönt denna vackra vårdag när jag följer älgens spår mot skogsbrynet.
Även om det inte är länge sedan det vackra djuret vandrade här kan jag känna en behaglig förening inte bara med naturen utan också med historien, med det som varit.
Det är de gånger jag känner den här delaktigheten som livet får mening. Då jag lyckas ta mig ur den känsla av hopplöshet som numera lite för ofta tar mig i besittning, när jag ser vad som händer i vår värld och tar del av omöjliga och inte sällan destruktiva lösningar som förs fram av de som hellre ser till makt och rikedom än en framtid med rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald i harmoni.
Där älgen har gått, vandrar också jag och den kompakta snön bär mig bättre än vad hoppet gör.
Den avskärmade människan skrämmer mig. Avskärmad från den verkliga verkligheten och istället uppfylld av en artificiell tillvaro där inget är omöjligt men inget heller existerar på riktigt.
Det hade varit fint om älgen mött mig nere vid skogsbrynet, men även om jag anar dess närvaro möter jag inte några vilda djur denna soliga lördag i mars. Kanske står den inne bland trädens skuggar och betraktar den märkliga varelse som följer i dess spår.
Rädd eller nyfiken?
Kanske bara förundrad eller rent av likgiltig.
Jag känner samhörighet.

Bild 69 - Det goda livet (idrott och hackspettar)

"Ett nytt mästerskapformat präglat av tempo, show och kommersialism. Friidrotten är redo att moderniseras och kliva in i framtiden – men alla får inte vara med och vissa grenar kan göras om fullständigt." (DN 3/3)
Jag växte upp med idrotten och följde flera sporter, men allt eftersom pengarna blivit viktigare än de prestationer som utförs har mitt intresse minskat för att till slut nästan avta.
Fortfarande klamrar jag mig fast vid ishockeyn, men det är just det som sker på isen jag tycker om och fortfarande snörar jag på mig skridskorna så ofta det är möjligt under vinterhalvåret.
Ingressen från morgontidningen handlar om hur man ska omforma framtida friidrottsmästerskap så att åskådarna inte ska bli uttråkade och för att arrangörer, sponsorer och deltagare ska tjäna allt mer pengar.
För mig låter det absurt och jag tycker det är sorgligt hur idén med idrotten, med musiken, med litteraturen går förlorad i jakten på pengar.
Själv skriver jag i ett kommande nummer av en ishockeytidning om dubbelmoralen inom hockeyn där mängder av utövare dras in i spelmissmissbruk, samtidigt som den högsta ligans huvudsponsor är ett stort spelbolag.
Att koppla ihop idrottens avveckling med fyra hackspettar - tre av dem har jag sett alldeles nyligen - kan tyckas långsökt, men för mig är det jag är med om i naturen motsatsen till det jag ser i sportens (eller musikens) värld.
Nu talar jag om den personliga upplevelsen, inte hur det faktiskt är.
För medan den moderna idrotten - med pengar, extrema träningsmetoder, dopning och övergången till att i första hand vara en show - i mina ögon förvandlats till något utslätat som jag inte längre orkar ta del av, har naturupplevelserna blivit djupare, rikare och - inte minst - fler.
Det som i mina ögon en gång bara var hackspettar är, för att ta ett exempel, nu spillkråkor, gröngölingar, större hackspettar och göktytor.
I motsats till den ökade hastighet som, enligt texten jag citerar i inledningen, man menar krävs för att hålla sportintresset vid liv, är det långsamheten som möjligheter när jag vandrar i skogen.
Jag ser mer istället för mindre, till skillnad mot idrotten där jag knappt längre ser något alls när alla reklambudskap och sidoarrangemang skymmer sikten.
Mitt syfte med de här bilderna och texten är inte att sätta det ena framför det andra. Jag vill bara berätta om min upplevelse ur mitt perspektiv.
Det jag tycker mig se är dock hur pengarna förstör var de än kommer in och tar över och här möts idrotten och skogen.
Idrotten blir till en kommersiell show där vinsten är det viktigaste och hackspettarnas skog hotas av samma längtan efter profit och av människans behov av produkter och bränsle för göda vad som anses vara det goda livet. Ett liv där underhållning och bekvämlighet går för aktivt deltagande och mening.
Är det verkligen det som är "det goda livet"?

Bild 68 - Från mångfald till enfald

"Naturen har skänkt landskapet en väldig variationsrikedom. men människan har ådagalagt en verklig passion för att förenkla det."
(Ur Rachel Carsons "Tyst vår", 1962)

Bild 67 - Våren, vattendroppen, ögonblicket och allt det vi missar

Det är inte första gången jag fastnar på farstubron och förundras över hur hela universum liksom ryms i en enda vattendroppe och hur tiden tycks upphöra att existera när jag fastnar i detta vackra skådespel.
På fotot släpper snart den lilla droppen taget om den spröda is som bildats när snön smälter. Alldeles strax ska den förena sig med jorden och ge sitt bidrag till den växtlighet som inom kort, helt i enlighet med årstidernas självklara växlingar, kommer att fylla min än så länge snöbeklädda gårdsplan.
Märkvärdigt och ändå inte...
Det är så här livet, eller tillvaron om man så vill, ser ut om man tar sig tid att vila i stunden för att upptäcka de sammanhang och den skönhet som vår fantastiska och hänförande natur rymmer.
Här behövs ingen "förstärkt verklighet" som den nya tekniken utlovar. Begreppet faller väl förresten på sin egen orimliga motsättning. Förstärkt verklighet är inte verklig utan overklig och alltså inte sann, när den presenteras som märkvärdigare än det liv som utvecklats sedan tidernas begynnelse.
Inte heller behöver vi några uttolkare av livsmysteriet som berättar för oss om allt från hur just de har upptäckt kärleken i naturen till frekvenser, toner, ljus och allt vad det nu kan vara som de kommit i kontakt med eftersom de står i förbindelse med något som för oss vanliga jordavandrare är omöjligt att upptäcka.
Allt finns där för var och en av oss och det är klart att skönheten rymmer besynnerligheter som jag aldrig någonsin kommer att förstå.
Det räcker att gå ut en vacker februaridag och uppleva hur solen värmer och upptäcka att det är nog med ett tunt litet vitt moln som passerar vår närmsta stjärna för att kylan ska göra sig påmind, för att inse hur sinnrikt allt fungerar i universum och hur försiktiga vi behöver vara för att inte rubba den balans som gör livet möjligt.
Droppe efter droppe faller till marken, alltmedan jag står där och möter den aning om vår som rymmer det ljus jag längtat efter.
Det är gott att leva.

Bild 66 - vännerna, saknaden, livet

Man vet aldrig när det är sista gången och det är väl tur det. Jag tänker på alla gånger jag besökt den lilla staden Peguche, utanför Otavalo, i norra Ecuador.
Första gången med min son när han var nio, möjligen tio år. Vi spelade fotboll varje dag och han dansade med sina nya kompisar på scen när vi firade Inti Raimy (midsommar).    
Senast? Det måste ha varit just före pandemin.
På bilden äter vi den måltid vi förberett hela dagen. Från inhandlandet av alla ingredienser - från potatis till kyckling - på marknaden till kokandet under jord med hjälp av heta stenar från elden.
Pachamanca.
Motsatsen till snabbmat och stress och ett helt annat sätt att leva. Samtal, musik och matlagning i långsam takt. Allt medan solen har sin gång.
Jag minns stunden så väl och betraktar de som är mina bästa vänner i Ecuador. Några saknas. Alvaro, flöjtspelaren som dog alldeles för ung. Naim, som måste vara den som tagit kortet. Och så Dan från USA och El Capi, colombianen som undrande om jag är en  resenär eller en vagabond. Den frågan bär jag ständigt med mig.
Det är med sorg och med glädje jag tänker på stunden där vid bordet.
Vemod.
Den kommer aldrig åter, men är med mig hela tiden och visst hoppas jag kunna återvända en gång till och träffa mina vänner, men det är långt ifrån säkert att det blir av.
För mig är det, det här som är Ecuador. Gemenskap. Ett andra hem långt borta.
Möten som lärt mig att inte ta det jag lärt mig för givet.
Möten som fått mig att ompröva. Möten som i denna stund skapar kärlek, saknad och får mig att känna att jag lever.
Saknad.

Bild 65 - Ensamheten, vemodet och den svåra konsten att vara människa

Kanske är det så att varje möte, och utfallet av detta möte, speglas i hur vi förhåller oss till ensamheten.
Tankarna kommer till mig när jag använder en del av lördagskvällen till den mycket vemodiga dokumentären "Vintersaga" som, som jag tolkar filmen, visar små fragment av olika liv och försöken att driva ensamheten på flykt och att såväl ägna sig åt något meningsfyllt som åt att bara fördriva tiden.
Livets mening är att hitta en mening som gör mitt liv meningsfullt, är det förhållande till tillvaron som jag landat i. En subjektivitet alltså som möjligen bygger på det objektiva faktum att där inte finns någon större, för alla gällande, mening. Om detta tvistar dock de lärde, som det brukar heta.
Att våga möta sig själv och sina tankar är viktigt och det kräver ensamhet. Rent av frivillig ensamhet skulle jag säga, eftersom den påtvingade ensamheten ofta rymmer så mycket skam och sorg att den inte blir verklig ensamhet utan i första hand är en tråkig följd av något annat som inte blev.
I den självvalda ensamheten ryms möjligheten att tänka, reflektera och ta ställning istället för att bara låta sig ledas och följa. Att bli den man är istället för att vara den andra tror och som man själv inbillar sig att man måste vara för att duga.
Med det osjälvständiga varandet som bygger på att duga i andras ögon blir man lätt så självupptagen att ett verkligt möte uteblir eftersom man hela tiden har fullt upp med att se till så att man för sig rätt.
Min tanke är att om man istället hittat en grund - med ensamheten som lärosal - där man vet vem man är och byggt en självkänsla som bär, kan lägga sig själv åt sidan när man möter en annan människa eller, för den delen, går ut i skogen och tar in allt levande som finns där.
Av egen erfarenhet vet jag hur lätt det är att ständigt ställa sig själv i vägen i tron att man inte duger istället för att verkligen lyssna och mötas.
Det här blev lite mer högtravande än det var planerat, men "Vintersaga" var verkligen en film som väckte tankar om vad det innebär att leva och vad vi gör med vår korta stund på jorden.
Det handlar om existensen och essensen, att vara lyckad eller lycklig, om att leva eller att fördriva tiden; ja, helt enkelt om den svåra konsten att vara människa.

Bild 64 - Om att veta, förstå och känna

När jag kom till Osornovulkanen i södra Chile för första gången - mer än tre decennier har förflutit - läste jag Lars Ahlins "Din livsfrukt". Jag fastnade för passagen om att den som inte bestigt berget till fots har inte förstått dess storhet.
Därför vandrade jag upp och ner för berget under en veckas tid - jag besteg dock aldrig toppen - och svettades, fick skav, njöt utsikten över Llanquihuesjön, kände pumans närhet och överraskades någon gång av dimman.

Jag fick berget i mig.

I min näst senaste bok, "Dalarna - Påskön, tur utan retur", där Nette som jag skrivit den senaste boken ihop med står för förordet, är undertiteln "om du inte påverkas av att resa har du inte inte gett dig av".
Jag tycker de orden väl hänger ihop med Lars Ahlins klokskap och tillsammans bildar en uppmaning om att leva och inte bara låta bli att dö.

Lever vi inte lär vi oss möjligen saker, men förstår och känner gör vi däremot inte med samma självklarhet. Ja, det är lätt att blanda ihop kunskap med insikter, på samma sätt som tillgång till fakta inte nödvändigtvis leder till den kloka vishet vi såväl behöver i tider som dessa.

Om vi studerar media, både de traditionella och de sociala, blir det uppenbart att vi behöver grunda våra beslut och ställningstaganden i genomtänkta reflektioner som bygger på kunskap, erfarenheter, värderingar och öppna, icke-dömande och inlyssnande samtal.
Överallt möter vi forskare, experter, journalister, företagsledare och politiker som försöker övertyga oss om vad som är rätt och vad som är fel.
Till dessa kommer lobbyister, influencers, ledarskribenter, marknadsförare, reklammakare, präster och självutnämnda gurus som representerar alla möjliga och omöjliga slags tolkningar av meningen med livet.

Det är inte lätt att navigera i detta virrvarr av kunskap, propaganda, reklam, välvilja och förföriska lögner.
Naturligtvis kan man inte bestiga varenda berg, men har man väl bestigit ett vet man vad som krävs och inser förhoppningsvis hur lätt det är att falla för generaliseringar och dömande om man inte låter kunskap förenas med möten, lyssnande och erfarenheter.

Någon har sagt att efter en vecka i ett land med en främmande kultur förstår man allt. Efter en månad begriper man inte någonting.
Det är ord att ha med sig i det moderna samhälle där allting tycks gå alldeles för fort och vi inte har tid att fundera över konsekvenserna av våra beslut.

Till sist vill jag bara, apropå fotot, säga att Osornovulkanen nog är den vackraste plats jag besökt.

Bild 63 - Tranorna och hoppet

En månad har gått sedan det vände och jag anar om morgonen hur ljuset kommer tidigare och på eftermiddagen hur det dröjer sig kvar något längre.

I en tid av hopplöshet är det likaväl en spillra av hopp att klänga sig fast vid.

Snart ser jag första tussilagon. Tranorna kommer. Sädesärlan och sedan svalorna. Åter kommer det att knoppas till ljudet av takdropp och så kvittrar småfåglarna på det där lite vårpilska sättet och det blir dags för mig att stoppa fröer och potatisknölar i jorden där tjälen just försvunnit.

Hoppet är det sista som överger människan, brukar det sägas och det ligger nog något i det. Ska man överleva måste där finnas något slags glöd i mörkret för att man ska orka kliva upp också nästa dag.
Samtidigt är det, enligt min mening, farligare med falskt hopp än inget hopp alls.

I en värld där kriget pågår på 50 platser sätter många nu sitt hopp till militär upprustning och medlemskap i Nato. Det finns förstås en rädslans logik i detta, men att ökad polarisering och allt dödligare vapen ska föra något gott med sig har jag svårt att tro.

Andra ser tekniken som lösningen på allt och under Ekonomiskt världsforum i Davos har vi kunnat läsa om en närmast religiös tilltro till en artificiell intelligens som ska man menar ska kunna trolla bort allt från cancer till för höga koldioxidhalter i atmosfären.
Att detta kräver ofantliga mängder el och mineraler, liksom en massa ingenjörer som inte finns, bortser man ifrån.

Samtidigt är det många som söker alternativa lösningar där somliga bygger på kloka tankar om cirkulära ekonomier, mer när- och hemodlat och minskad konsumtion, medan det i andra ändan finns sektliknande rörelser med män och kvinnor som utser sig själva till ledare och förmedlare av såväl  kunskap från magiska röster i universum som från sedan länge döda människor.
Även det sistnämnda är logiskt i tider då det mesta tycks orimligt och det är på sin plats att vara vaksam mot individer som ser sin chans att utifrån påhittade piedestaler och icke-existerande kunskap både tjäna pengar och förverkliga sig själva.

Att ljuset stannar något längre dag för dag, att våren väntar bortom snöstormar och polarkyla och att tranorna kommer kan dock ingen ta ifrån oss.
Tiden går helt enkelt sin gilla gång hur mycket vi människor än försöker fånga in den eller effektivisera den tillvaro som skulle må bäst av lite lugn och ro.

Sakta gryr denna söndagsmorgon i januari och jag tänker att det är gott att leva. Trots allt.

Bild 62 - Resandets dilemma

Jag betraktar fotot och funderar över var det kan vara taget. Att det är Bolivia vet jag säkert. Till slut bestämmer jag mig för att det måste vara från min första inresa i landet 1990, när jag åkte från Arica i norra Chile till La Paz.

Många är resorna jag gjort till och genom Syd- och Centralamerika. För många, säger en del och så är det kanske. Alldeles oavsett vad jag och andra tycker måste man värdera sina förflyttningar helt annorlunda idag jämfört med hur det var vid den tiden när det här fotot togs.

I morgontidningen (DN 14/1) läser jag en text som får mig att rycka till.
16 mil järnväg mellan Linköping och Stockholm kommer att kosta 91,4 miljarder kronor. Det är en hissnande summa som innebär 570 000 kronor per meter och att priset för projektet stigit med 200 procent sedan det antogs för nio år sedan.
Mest uppseendeväckande tycker är att utredningar och planering hittills kostat 6 miljarder kronor.
(I sammanhanget kan nämnas att det nu indragna stödet till Svenska Freds 2023 uppgick till 2,7 miljoner kronor.)

Nu tillhör jag dem som älskar att åka tåg och bara tar bilen om det inte finns någon möjlighet att välja det alternativet, så i grunden välkomnar jag satsningar på järnvägen.
Men ändå... Är det här verkligen väl använda pengar i en tid då SJ:s tåg ständigt går sönder och man låter bli att laga eller byta ut växlar som skulle ha reparerats för länge sedan?

Ostlänken, som projektet kallas, väcker många frågor utöver den nyss ställda.
- Varifrån ska materialet tas, för inte är det väl tal om fossilfritt stål? De 16 milen ska ju invigas redan 2035. Och all cement; ni har väl inte glömt striden kring kalkfyndigheten på Gotland..
- Och arbetskraften; blir det några som kan bygga järnväg kvar när "alla" dragit norröver för att vara en del av den gröna omställningen?
Ja, om de nu inte ska bygga kärnkraftverk eller fängelser förstås.
- Varifrån kommer alla dessa pengar? Finns de? Lånas de? Eller är de "hitta-på-pengar" som finns någonstans i den osäkra framtid som vi konsumerar och, som om inte det skulle räcka, bombar sönder och samman?

Det är inte lätt det här med resande. När ska man och när ska man inte. I hela mitt vuxna liv har jag förespråkat möten och det kräver ju en del resande. Samtidigt som jag naturligtvis är medveten om konsekvenserna för vår natur och för klimatet.

Jag har ingen lösning att presentera, mer än att vi noga måste tänka igenom vad vi drar igång för trafikprojekt, vad vi vill uppnå med dessa, vad de får för konsekvenser och vilka andra satsningar som får stå tillbaka.
Sedan får vi alla, var och en, bedöma vad vi själva tycker är rimligt och begränsa vårt resande till det nödvändiga.

Till sist; även om jag fortfarande inte är helt säker på var i Bolivia fotot är taget, minns jag att jag var övertygad om att bussen skulle fastna i leran. Det gjorde den inte, utan några minuter senare kunde vi hoppa på igen och fortsätta resan vidare på högplatån - altiplanon - på 4000 meters höjd.

Bild 61 - En svart-vit värld?

Ju snabbare utvecklingen går desto svårare blir det att urskilja nyanserna.
Egentligen är det en självklarhet.

Borde vara.

På samma sätt som det blir vanskligare att urskilja landskapet när snabbtåget sveper fram än när rälsbussen gungar fram mellan inlandsbanans fantasieggande stationshus, är det också så att de små penseldragen, konsekvenserna och sammanhangen får allt mindre betydelse när militär kapprustning, AI och digital fordonsteknik driver på forskarna som vore laboratoriet en kapplöpningsbana.

Fortfarande lever vi i villfarelsen att ny teknik öppnar världen och gör tillvaron både bättre och större.
Jag tvivlar allt mer och inte minst då undrar jag för vem?

Till att börja med kan vi utesluta allting som inte är människa. Djur, växter, råvaror, sjöar, skogar och hav. Inget har något existensberättigande om det inte gynnar människan (Nu talar jag om de stora drag som driver utvecklingen. Många är vi som protesterar mot den här inställningen.)

Men det räcker inte att vara människa... I sann orwellsk anda - Djurfarmen - har somliga människor större rätt till ett anständigt liv än andra och det gäller såväl inom länderna som mellan nationerna.
Visst står det i vackra deklarationer att alla människor är lika mycket värda. Verkligheten är emellertid en annan.

Vi lever helt enkelt i ett slutet rum, både fysiskt och mentalt, och det skrämmer mig.
Vi stänger gränser, ökar inkomstklyftor och forskar fram en materialism som enkelriktar vårt tänkande och kväver vårt förnuft..

För att driva på denna inskränkthetens förbannelse drar nu beslutsfattarna in presstöd för besvärande tidningar, stryper anslagen till studieförbund och andra organisationer samt gör tillvaron svårare för folkhögskolorna.

Hur illa ställt det är med tänkandet och medvetenheten framgår med (o)önskvärd tydlighet när kristdemokraterna - påhejade av åtminstone moderaterna - vill att den svenska militära upprustningen ska eskalera. 2 procent av BNP räcker inte, menar man och glömmer bort att vår enda jord är hotad på ett sätt där samarbete är lösningen och inte att fler krig läggs till de 50 (källa: SIPRI) som redan pågår.

Det är inte svårt att finna företeelser i vårt samhälle som visar att det mesta går alldeles för fort och dessutom i fel riktning.
Jag kan inte komma på något bättre än att vi alla, var och en, bejakar långsamheten såväl i tanke som i konsumtion.

Fartblinda direktörer och tunnelseende politiker har inte någon lösning. De är fast i ett tänkande där pengar inte längre är ett medel utan ett mål.

Det är du och jag, vi, som måste agera. Folket, om man så vill, och vi måste göra det omedelbart!

 Bild 60 - Julafton, ljuset och en önskan

Somliga mornar är mörkret nästan kompakt. Jag får liksom treva mig fram en god stund innan jag anar den där lilla strimman ljus som blir den gnutta av hopp som vägleder mig under dagen.

Vid andra tillfällen är det lättare. Riktigt varför vet jag väl inte. Kanske är det en glädjefylld dröm från natten som jag visserligen inte minns, men som ändå dröjer sig kvar i minnet.

Vetskapen om ljusets existens är det som, mitt i allt globalt mörker, fyller mina tankar denna vackra julaftonsmorgon. Allra mest då i form av människor som jag verkligen tycker om och älskar, men också de som jag bara hör om och som ständigt kämpar. Människor som inte ger upp utan fortsätter att försöka.

Skogen naturligtvis. Som jag njuter av att vandra på stigarna utan annat i tankarna än att vara. Oväntade möten. Dofterna och så den där sällsamma känslan av delaktighet i något större.

Musiken, böckerna, ishockeyn och skrivandet.

Ja, allt där finns där. Det är lätt att glömma när mörkret inte innehåller något annat än mörker.

Så jag dröjer en stund vid livets goda. Känner ödmjukhet  inför den dag som väntar, med vetskapen om att för många existerar inget annat annat än mörker i denna stund.

Global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald i harmoni är vad jag önskar också denna jul

Bild 59 - Junikväll

Så är det ibland i juni
Om kvällen
Solen som leker bland molnen
Oväntade skuggbildningar
Fågelsång
Och en lust att gå till vila

Bild 58 - Ljuset 

Nog är det svårt att upptäcka ibland.
Ljuset.
Innestängt av allt högre murar.
Egoism.
Polarisering.
Hat.

Mörkret tycks mörkare än mörkt.
Hoppet dött.
Apati och likgiltighet.

Sprickan som skapar en aning innan
det flödar.

Ljuset är där.
Om våren.
Och inuti.

Det vänder.

Jag tror inte det finns något alternativ.

Bild 57 - Samtalet som dog (var är alla kloka människor?)

Förgäves försöker jag förstå den samlade bild av Sverige (och av världen) som skapas i mitt huvud när jag slår ihop den senaste veckans samlade nyheter. Något som jag, med ett visst mått av självgodhet, tyvärr känner mig tämligen ensam om att göra.

Nu har jag dessutom Ebba Busch hysteriskt rabblande av ett nytt energimanifest att lägga till de övriga kortsiktigt framkrystade dumheterna. Sverige ska ha en instrumentell roll i tredubblandet av den globala användningen av kärnkraft fram till 2050, hävdade hon samtidigt som hon försökte låta som en av världens ledande politiker på energiområdet.

Är det inte någon annan som ser glappet? Tomrummet mellan samtalen om slutförvaringen av kärnavfall och kärnkraften som det stora hoppet för klimatet...
Vi har inte löst problemen med slutförvaringen. Däremot håller vi på att bli en kärnvapennation.

Och så allt det där andra som liksom bleknar när kärnkraftsdrömmen lägger beslag på allt strålkastarljus; 10 meter längre lastbilar, 3500 stationer för koldioxiduppsugning om vi ska hejda temperaturhöjningarna och så den svenska skogspolitiken som mest tycks gå ut på att hinna avverka så mycket skog som möjligt innan fler fattar att biologisk mångfald måste gå före pengar och ekonomisk tillväxt.

Som om det inte redan var nog med den svarta fredagens köphets, hårdare straff och framväxten av ett skrämmande kontrollsamhälle, AI och nedskärningar i skolan...

Jag kan inte annat än undra var alla är någonstans? Har vi lämnat walkover för det ekonomiska system som förutsätter en utarmning av vår enda jord för att överleva så länge som möjligt? Var är förslagen om ett annat samhälle med en ny världsordning som bygger på värderingar som innefattar global rättvisa, fred och en natur med biologisk mångfald i harmoni?

Vi måste ta ställning. Du och jag. Alla! Vad vill vi innerst inne? Att inte protestera mot en utveckling vi egentligen förfasar oss över är i själva verket att stödja den, för att ännu en gång anknyta till Martin Luther Kings ord.

Det är sent på jorden, skaldade Peps Persson. Låt det inte vara försent. Nej, låt oss istället äntra scenen - efter att först noga ha reflekterat över vad det är för planet vi vill leva på - borsta bort snön på stolarna, framföra en från hjärtat kommande civilisationskritik och skapa en värld där alla ryms.

Bild 56 - Idrotten och samhället

För ett par månader sedan var jag i Gävle, för Magasinet Hockeys räkning, och intervjuade Brynäs assisterade lagkapten Jacob Blomqvist (tre från vänster på bilden) om ledarskap, spelglädje, humor och klubbkänsla. Inte för att han är lagets bäste spelare, utan för att han - i mina ögon - står för värden som alldeles för ofta får ge vika när pengar, kortsiktighet och personlig vinning gnager sönder den sport jag älskat sedan jag var barn.

I fredags kväll satt jag så på pressläktaren på Hovet för att kolla in AIK - Brynäs, med en idé i huvudet om att skriva om vad som händer med lag som faller genom seriesystemet och inte klarar av de numera hårda ekonomiska kraven.
Som av en händelse stod den gamle målvakten Honken vi en av entréerna och signerade sin självbiografi och vars porträtt jag skrivit i förbundets jubileumsbok. Samme Honken som 54 år tidigare fått mig att själv vilja bli målvakt.

Knappt har jag hunnit slå mig ner förrän jag får sms från min som om oroligheter på läktaren i Södertälje där Djurgården är på besök. Och efter en stund kommer expertkommentatorn Sanny Lindström och berättar för kollegan bredvid min plats om tömda läktare och rykten om att supportrar redan beslutat sig för att "göra upp".

Strax innan min match ska till att börja fylls läktarna av hemmasupportrar - en hel del av dem med alldeles för mycket alkohol i kroppen - och deras första ramsa som skriks ut är "vi hatar Brynäs". Något som de en kort stund senare följer upp med att bua ut det domarteam som kommer ut på isen. Ja, hatet mot domarna är de redan innan första nedsläpp.

Så långt kommen sitter jag där med en obehaglig klump i magen och känner mig sorgsen över vad som hänt med den sport jag följt sedan Honken höll nollan i två matcher mot tjeckerna i VM 1969, eller om det nu var 1970...
Klubbdirektörer pratar om varumärke istället för lagkänsla. Spelare går till de klubbar som betalar bäst och de värvas desperat mitt under säsong och det snarare för att man är rädd att förlora sponsorer och andra intäkter än de matcher som borde vara det viktigaste.

Någon alkoholmoralist är jag inte, men jag kan inte för mitt liv fatta varför man ska hälla i sig en massa öl innan och under match. Och allra minst nu när våldet ökar på läktarna och polisinsatserna blir allt mer omfattande.
Att vara så berusad att man glömmer vad som händer på isen för rusets gemenskap som i sin sämsta form bidrar till både rädsla och våld kan väl ändå inte vara idrottens mening?

Och så till sist hatet; var kommer det ifrån? Hur kan ishockey, eller vilken annan lagsport som helst, bli så "viktig" att man först hatar och sedan vill slå ner de som stödjer motståndarlaget?
Jag förstår det inte...
Är det samhällsklimatet utanför ishallarna som äter sig in på arenorna? Är det pengarnas intrång som gör att det som borde vara en lek blir så allvarligt att leendena försvinner?

När jag några timmar senare lämnar Hovet och vandrar mot Gullmarsplans tunnelbana i snöyran, känner jag mig som ett av tiden illa sargat fornminne. Jag vill att idrott ska vara på lek och inte på blodigt allvar. Visst vill jag att mitt lag ska vinna, men inte till vilket pris som helst.
Ja, precis som i alla andra sammanhang vill jag att man ska bli lycklig av ishockey och inte att man ska sträva efter att bli ett lyckat proffs med flera miljoner i årslön.

Det är en både märklig och sorglig tid vi lever i och möjligen är det så att framtidens elitidrott inte har plats för sådana som Jacob Blomqvist som kan hantera en förlust med ett leende. Jo, det har faktiskt varit så under flera säsonger. När stjärnorna i laget inte kunnat hantera förlusterna, är det Blomqvist som fått ta intervjuerna.

Idrotten som blott en affärsidé med ett eskalerande våld som svans skrämmer mig mycket. Precis som så mycket annat i den värld som allt oftare tecknas i svart.

Bild 55 - Funderingar kring vad som är utveckling

Jag tror det som skrämmer mig allra mest är allt dömande av dem som tycker och tänker annorlunda. Istället för att vara nyfiken och lyssna väljer man att slå ner på den som är av annan uppfattning.
I det lilla med hårda ord, förtal och avståndstagande.
I det stora med bomber, fängslanden, avrättningar och ekonomiskt förtryck.

Det vägen är ödesdiger...

Vi har nått den punkt i utvecklingen av vår kultur då det är dags att reflektera över vilken väg vi ska välja nu och samtidigt behöver vi fundera över varför alla imperier, högkulturer och mäktiga riken förr eller senare går under.

Den enda skillnaden, som jag ser det, om vi jämför förr med nu är att en problemen är globala och att en hel planets framtid står på spel.

Samtidigt innebär detta hisnande faktum att varje enskild människa måste ta ställning, istället för att skjuta ifrån sig problemen och skylla allt på makthavare, som förvisso är de som styr, men som inte skulle kunna fortsätta utan vårt passiva stöd till den utveckling som tömmer vår enda jord på liv.

Jag hoppas att så många som möjligt viker en stund av denna novemberdag till att fundera en stund över vad som är utveckling, vem som avgör det och vad man själv egentligen önskar.

(Läs fler korta texter till söndagsbilden på min hemsida, där hittar du också information om Nettes och min bok och en hel del annat

Bild 54 - Min vän Marta

Min vän häxan Marta är död. Jag fick just reda på det. Det var ett tag sedan, men vi har ju heller inte hörts dagligen och stundligen.

Första gången vi sågs var 1992. En gång var min son med och senast var för sju år sedan.

Hon satt alltid på samma hörn på Calle Linares bakom San Fransiscokyrkan i La Paz. Ja, hon var häxa och hon lärde mig mycket om de gamla aymaratraditionerna och hur det var att leva i Bolivia.

Så många gånger jag har berättat om henne på föreläsningar runt om i Sverige. En och annan har sedan talat om att de stött på Marta under sin resa i Bolivia.

Nej, vi sågs inte ofta och någon kontakt via sociala medier hade vi inte, men vi var vänner och det var alltid lika stillsamt, vänligt och fint när vi träffades.

Tack för allt Marta.

Bild 53 - Om inte om hade varit

Inkahärskarna kallade Cuzco i nuvarande Peru för "världens navel". Man hade byggt upp ett rike som man tog för givet var det bästa och mest avancerade i världen.
Gudarna man offrade till var de enda och sanna och så skulle det förbli.

1532 besegrade Pizarro den siste inkan Atahualpa i staden Cajamarca och med det tog utvecklingen en helt annan vändning, "världens navel" förflyttades till Europa och de sanna gudarna ersattes av en ny gud.

Men tänk om...

Om utgången blivit tvärtom.
Om Pizarro besegrats och inkahären seglat över Atlanten, "upptäckt Europa" och med sin kultur präglat framtiden.
Om "världens navel" förblivit i Cuzco i den magiska bergskedjan Anderna.

Hur hade då vår enda jord sett ut idag?

- Hade vi haft elektricitet?
- Hade vi haft atombomber?
- Hade vi haft länder?
- Hade vi haft internet?
- Hade det funnits bilar?
- Hade det funnits många språk i Europa?

Det är naturligtvis omöjligt att veta hur det skulle ha blivit och min poäng är inte att det skulle ha blivit bättre eller sämre. Nej, jag vill visa på det slumpmässiga i att utvecklingen tog den riktning den tog och med det också belysa att det finns alternativ till den väg som vi alldeles för ofta inbillar oss är den enda.

Givetvis vill jag också slå ett slag för betydelsen av att mötas och lyssna istället för att döma, förakta, frukta och hata.

Bild 52 - Om ondska, krig och betydelsen av att inte ge upp

Det här fotot tog jag i Chiapas, Mexiko på min allra första resa till Latinamerika 1988. Flickorna på bilden hade tillsammans med sin familjer flytt från det brutala våldet i i krigets Guatemala. Jag hade svårt att ta in det verklighet jag mötte. Både de fasansfulla berättelser jag fick lyssna till och den generösa gästfrihet som erbjöds mig och mitt resesällskap.

Det började 1954 med en USA-stödd militärkupp som störtade en demokratisk vald president för att säkra United Fruits fortsatta vinster. Det fortsatte med ett utdraget inbördeskrig där ett fredsavtal inte undertecknades förrän 1996. Under tiden ett folkmord på landets urbefolkning.

Jag fick höra om händelser så hemska att jag knappt vill skriva ned dem. Förutom alla våldtäkter och summariska avrättningar, som inte sällan genomfördes av drogpåverkade pojksoldater, fick jag lyssnade till vad som hänt i den byn som flickorna på bilden kommer ifrån.
Där stängde man in de bybor som inte flytt i träkyrkan. Sedan tände man eld på den och när de som var där inne försökte rädda sig genom att ta sig ut, pricksköt man dem till döds...

Jag skriver om detta eftersom det pågår så mycket våld i världen där inte minst barn drabbas. De kliniska vapen som vi inbillar oss kan prickskjuta på enbart strategiska militära mål där inga oskyldiga dör, är en påhittad illusion så att de som står bredvid ska kunna sova gott om natten, samtidigt som de inkasserar profiten från vapenindustrins stigande aktier på börsen.

Nej, det finns inga sådana "kliniska krig" (varför det nu överhuvudtaget ska krigas). Människor dör. Människor avrättas. Människor torteras. Människor svälter. Människor lemlästas. Människor flyr. Och, idag mer än någonsin förut, människor som flyr stoppas vid de gränser där räddningen finns...

Det är lätt att känna hopplöshet, för det är klart att du och jag som individer inte kan stoppa det maktspel och de krig som pågår. Men det betyder inte att vi inte kan göra något alls.
Häromdagen skrev jag om hur den svenska vapenindustrins orderingång ökar och hur en lycklig vd berättade att detta kommer att hålla på länge.

Det är bedrövligt. Ja, vidrigt.

Men om alla som har aktier i den svenska vapenindustrin omedelbart gör sig av med dessa, så vore det i alla fall ett bevis på civilkurage och moral och någon form av civil olydnad i samma anda som det Greta Thunberg gjort och gör för klimatet.
Och om sedan alla som gör vinst på dessa blodbesudlade papper, skänker dessa pengar till organisationer som Läkare utan gränser skulle det åtminstone åstadkomma lite lindring för de som lider allra mest.

Nativt, säger säkert många, men om det är något som behövs just nu så är det naivitet. Och då syftar jag inte på falskt hopp som är bland det farligaste som finns.
Nej, jag menar att vi ska agera som människor och mänsklighet, trots medvetenheten om all den ondska som breder ut sig över vår enda jord.
Gör vi inte det så är frågan vad det är för vits med att vara människa överhuvudtaget...

Bild 51 - Retorik, om övervägandet med sig själv

"För Aristoteles var retorik inte bara talekonst, att med olika knep övertyga, utan den konst som brukas när vi överlägger med oss själva och med andra om olika handlingsalternativ. Retoriken blir ett sätt att utveckla ett diskursivt förnuft i vardagslivet, såväl i övergripande som i långsiktiga överväganden. Retoriken är klokhetens egen logik, logiken om det som kan vara annorlunda."
("Bara detta liv", Dan Stiwne)

Aristoteles syn på retorik delas uppenbarligen inte av varken regering eller opposition, eller om man så vill; den för människorna, landet och planeten livsfarliga elit som styr vårt land.
Här är retoriken blott en hammare man använder för att banka in, inte sällan ogenomtänkta och i stort sett alltid kortsiktiga, argument och förslag i en en stressad och uppskrämd massa som inte har tid och möjlighet att reflektera över det sagda.

För 20 år sedan skrev jag en bok som heter "Latinamerika - utveckling eller avveckling". Idén fick jag - utöver intrycken och erfarenheterna från resorna i Syd- och Centralamerika förstås - när statsminister Carl Bildt pratade om "den enda vägens politik".
Så enfaldigt får man inte uttrycka sig, och det alldeles oavsett vilket läger man tillhör, tänkte jag och började skriva.

Nu har det sättet att tala blivit det gängse. Man använder retoriken som en megafon istället för att genom samtal och reflektion skärskåda argumenten och nå fram till de mest lämpliga besluten och åtgärderna.
Det är sorgligt för nu vi ser hur det blir när lyssnandet, både inåt och utåt, sätts på undantag; mer våld, polarisering, militär upprustning, krig, hat och ökad kontroll.
Några visioner om framtiden existerar inte, bara ett skjutande från höften med argument som inte hänger samman och som leder mot ett fortsatt ödeläggelse av vår enda jord.

Här går det att fundera vidare kring det jag skrivit de senaste dagarna. Människan och mänskligheten har en frihet att vårda och ett ansvar att leva upp till. Vetande leder inte till goda beslut. Till det krävs klokhet och erfarenhet.
Ett annat styre och ett annat sätt att styra helt enkelt...

När vi föds är vi bara en existens som sedan, allt eftersom livet fortgår, fylls med mening. Både egen förvärvad och utifrån pådyvlad genom uppfostran, information, tvång, lagar och propaganda.
Om det här måste vi vara medvetna så att vi hela tiden lyssnar och tar ställning utifrån ett utan uppehåll pågående reflekterande, istället för att utan eftertanke anamma det senast sagda.

Ja, om den vackra planet vi lever på ska ha någon framtid måste vi ta till oss retoriken i den form Aristoteles använde den. Ett ständigt reflekterande, övervägande och ifrågasättande av de argument och påståenden som vi har att navigera med under vår stund på jorden.
Den är det ansvar svar den frihet vi föds med kräver av oss och som vi inte har någon möjlighet att fly undan, även om nu alldeles för många försöker...

Bild 50 - Om långsiktighet och hållbarhet

Eken är 400 år gammal, säger min vän, och utan att vara någon trädexpert tycker jag det verkar rimligt. Vi vandrar runt i ett vackert kulturlandskap ett stenkast från Falun.
Här har människor fötts och dött, allt medan eken står kvar och fortfarande bär löv denna vackra oktoberlördag.
Det är en fundering att bära med sig i en tid där det tycks omodernt med ting som långsiktighet och konsekvenstänk.

"Ur näringslivets perspektiv är uppgiften tydlig: vi behöver snabbt bygga ut alla fossilfria energislag liksom el­nätet för att klara kapaciteten. Det kräver betydligt snabbare tillståndsprocesser. Beslut behöver fattas omgående, beslut som i många fall redan borde vara fattade. En mycket bred majoritet i riksdagen vill se ny kärnkraft och fortsatt utbyggd vindkraft. Nu måste spaden sättas i jorden." (DN 15/10)

Så skriver Svenskt Näringslivs vd Jan-Olof Jacke i morgontidningen och längre fram i texten framgår det att han anser sig vara långsiktig i sitt yttrande.
Ser man till företagens framtid är han möjligen det, flyttar man däremot perspektivet till människans och hela vår enda jords framtid är det emellertid snarare förödelsens hastighet han driver på.

Viktigast är ändå att fundera över vad det är för vision han grundar sina åsikter på. Vilka ingår i den? Knappast hela mänskligheten och definitivt inte den biologiska mångfald som inte får det utrymme som krävs när Jacke sätter "spaden i jorden".
Och vad är det för liv de som trots allt ingår i den framtid som kräver så mycket energi som Jacke önskar ska leva? AI och skärmar istället för levande natur? Tysta och förarlösa bilar som far fram på nybyggda motorvägar medan passagerarna förlorar greppet om allt från mening till avstånd i allt högre hastighet?

Jag vet inte. Nej, jag förstår faktiskt inte hur de som är vårt lands mäktigaste män och kvinnor kan vara så naiva och så inskränkta när de planerar den framtid som exkluderar det allra mesta av den helhet som vi alla kommer ifrån.
Ja, jag kan till och med drista mig till att påstå att de inte på allvar vågar undra "varför" de gör som de gör. Svaret skulle nämligen sätta all deras makt på spel, samtidigt som insikten om meningslösheten möjligen skulle öka de företag som producerar antidepressivas vinst, men också tömma de luftslott som skapat rikedomarna på allt innehåll.

När jag står vid den gamla eken upplever jag lycka, mening och tillhörighet. När jag läser om Jan-Olof Jackes framtidsdrömmar kan jag däremot inte känna något annat än främlingskap och en gnagande oro.
Ord som hållbarhet och omställning blir devalverade till ett intet i hans mun och den förändring som vår planet kräver för att tillfriskna känns mycket avlägsen.

Vi måste reflektera över vad vi verkligen vill och värderar så att vi inte rycks med i en utveckling som möjligen kan låta vacker på pappret, men som när vi granskar den på djupet inte inte innebär något annan än en avveckling av den global rättvisan, av freden, av den biologiska mångfalden och därmed också av allt levande på vår jord.

Bild 49 - Utveckling eller avveckling

På radion, på väg hem från Gävle, lyssnar jag till Godmorgon Världen och landar i en vardag som består av våld, vapen, kontroll och hårdare tag.
I morgontidningen, som jag läser senare än jag brukar, hittar jag sedan en text som jag ska skriva mer om än en annan dag. Den handlar i alla fall om hur det moderna informationssamhället både gör oss dummare och försämrar vår förmåga att tänka kreativt, samtidigt som det blir allt svårare för oss att byta perspektiv och att få tillgång till fantasin.

Det är en rörig värld, tänker jag och jag kan inte komma ifrån funderingarna på att vi i allt snabbare takt förstör för oss själva - ja, utöver ödeläggelsen av vår enda jord - när vi tar död på allt som är vackert, allt som inte går att mäta och allt som inte är effektivt och passar in i den mall som det ekonomiska systemet föst in oss i.

Kriget i Ukraina, gängvåldet och eskaleringen av konflikten mellan Israel och Palestina dominerar det jag lyssnar till på radion denna vackra oktobersöndag.
Naturligtvis är det viktigt att ta ställning och försöka förstå vad det är som pågår, men om vi försöker kliva ur den vanliga, trånga åsiktskorridor som vi förväntas hålla oss till; är det då inte så att det under decennium efter decennium pumpats ut vapen i groteska mängder till den part man sympatiserar med, som är en av de viktigaste orsakerna till omfånget av våldet?

För det är ju så att det också finns en andrahandsmarknad för vapen och annan militär utrustning där mindre nogräknade aktörer säljer sina gamla vapensystem när nya ska införskaffas.
Något som vi sannolikt kommer att få se nu när upprustningen i världen pågår i en takt utan tidigare motstycke.

Allt fler får tillgång till alltmer vapen som dessutom är effektivare och mer avancerade än någonsin. Det är ett ofrånkomligt faktum oavsett vilken part vi stödjer i den ena eller den andra konflikten.

Allt hänger ihop och det är det vi måste förstå. Städerna kan inte breda ut sig utan att det får konsekvenser för naturen (bilden är från Panama city), satsningen på militär upprustning gör det svårare att värna vår natur och ökad kontroll, hårdare tag och mer myndighetsvåld i kampen mot gängen skapar ett hårt och kallt samhälle där risken är att vi, så småningom, får en statsapparat som är långt värre än den kriminalitet den skulle bekämpa.

Vi behöver stanna upp, noggrant betrakta händelserna som äger rum i vår värld, reflektera kring skeendet och rimliga åtgärder utifrån ett långsiktigt konsekvenstänk och ta ställning till hur vi önskar att vår enda jord ska se ut i framtiden.

Det är sent på jorden, som Peps Persson skaldade. Låt det inte bli för sent.

Bild 48 - Svävande tankar

Jag älskar de där dagarna när dagarna far fritt. När de inte hindras av förutfattade meningar, rädsla, påtvingad kunskap, dogmer eller tron på att det enbart är det mätbara som är sant.

Då lever jag. När jag lyckas föra samman mina egna erfarenheter med det jag läser och kryddar det med kreativitet och fantasi.

Jag älskar flykten i funderingarna. Inte flykten från eller till något utan just själva flykten.

Då lyssnar jag. Då tar jag in. Ja, tar då förenar jag det jag som var med det som är till något som blir.

Jag älskar de dagarna när tankarna far fritt. När de inte hindras av förutfattade meningar, rädsla påtvingad kunskap, dogmer eller tron på att det enbart är det mätbara som är sant...

Bild 47 - En hyllning till insekterna

"Om alla människor skulle försvinna skulle världen återgå till det rika jämviktstillstånd som rådde för 10000 år sedan. Om insekterna skulle dö ut skulle bryta samman till ett kaos."

Jag finner biologen C.O. Wilsons ord i Dave Goulsons bok "Tyst jord" som jag just börjat läsa. 50 sidor in i denna bok har jag redan skrattat, gråtit, förundrats, fascinerats och förfasats.
Hela tiden speglar jag den i filmen "Massmordet på insekterna" som jag såg för en tid sedan.
I Goulsons bok blir det än tydligare vad det är vi utrotar. Här förstår jag vad som blir konsekvenserna när insekterna försvinner i allt snabbare takt. Här blir det uppenbart med vilken cynism de företag som tillverkar växtgifter agerar och att de är beredda att ta till vilka lögner som helst när de låter ekonomisk vinst gå för vår enda jords framtid.

Dagens söndagsbild blev till ett 10-tal när jag väljer att hylla insekterna för deras skönhet och för deras betydelse för överlevnaden och för sammanhangen.

Läs boken och se filmen och låt oss tillsammans verka för minskandet av användandet av växtgifter och värna mångfalden istället för manipulationer som hotar balansen och monokulturer.

Bild 46 - Tryggheten rämnar, innan omvälvningen tycks allting svart, sedan...

Våren 2020 befann jag mig i Costa Rica och njöt av den natur som är anledningen till att vi lever. Ja, själva förutsättningen för vår existens, även om människan nu tycks tro att inget annat har betydelse än det vi skapar själva av vår enda jords råvaror, djur och växter.
Med allt högre hastighet frikopplar vi oss från det sammanhang vi utvecklats ur. Med samma hastighet går också meningen förlorad.
När vi själva inte behöver uträtta något med våra kroppar dör essensen och kvar återstår själlös existens.

Då, i Costa Rica, sköt en pandemi fart och så småningom var det bara med nöd och näppe jag lyckades ta mig hem.
Det som pågick under några år borde ha givit oss andra insikter än behovet av att ständigt vaccinera oss... Jag tänker på saker som samarbete, faran med storskalighet och monokulturer, djurhanteringen och all manipulering som existerar där, förebyggande hälsa och vår livsstil i största allmänhet.

Icke...

När den akuta rädslan lagt sig och regeringarna världen över blåste faran över återgick allt till det vanliga slöseriet med resurser, bibehållande av de globala orättvisorna och ett fortsatt utarmande av den biologiska mångfalden.
Istället fick vi ett krig som förutom att det består av en invasion som vi alla måste fördöma, ännu en gång visar på mänsklighetens oförmåga att se till sitt eget bästa och värna den planet som är själva förutsättningen för vår framtid.

"Techbranschen är besatt av tanken på att göra saker snabbare, bättre och större. Löften om exponentiell tillväxt. Grafer där linjen sticker iväg som en hockeyklubba, pilen pekar mot oändligheten. Det är där miljardärer skapas, eller går under." (DN 17/9)
Så inleds Simon Campanellos recension av Walter Isaacsons bok om Elon Musk i morgontidningen.
Det är där vi är nu. Jag kallar det vårt ekonomiska systems dekadens. Plötsligt är skurkar av det slag som James Bond i Roger Moores och Sean Connerys tappning bekämpade för några decennier sedan hjältar i en utveckling som inte tar hänsyn till något annat än deras egna egon.

Är vår lyckodröm verkligen att styras av en grupp mångmiljardärer som inte drivs av något annat än att gång på gång bevisa sin egen intelligens förträfflighet? Ungefär som när den ene fotbollsstjärnan skaffar sig en artonde lyxbil bara för att den andre stjärnan har sjutton.

Det var en märklig känsla att stå där på stranden i Cahuita i Costa Rica och ta del av nyheter om människor som hamstrade knäckebröd och toalettpapper därhemma.
Jag hade ju ändå bara varit borta ett par veckor.
Då visste jag inte vad som väntade, utöver sjukdomens verkningar, i form av hatkampanjer mot oliktänkande, isolering och åtgärder för att stoppa spridningen som var både rimliga och inte sällan obegripliga.

Vi befinner oss mitt i en förändring och det är svårt att låta bli att citera Mikael Wiehe och hans "Titanic", som många tolkar som en metafor för kärnkraften; "man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp".

Alla imperier går under. Alla högkulturer. Det vet vi om tar oss tid att lära av historien. Nu har vi haft pest och krig och det har lett oss in i dekadensens ödesdigra omåttlighet.

Det är tid att förbereda oss för systemets slutgiltiga kollaps. Och för fortsättningen.

Bild 45 - Gud i naturen

Många säger att de hittar Gud i naturen. Själv hittar jag väl just inte Gud någonstans. Däremot finner jag friden, delaktigheten och helheten. Ja, till och med en möjlighet att finna mig själv liksom att möta och lyssna till andra människor, när sinnena får större utrymme långt bortom hetsen, kommersialismen, trafiken och allt annat som bidrar till tankens ofrihet.

Fotot tog jag igår vid Torne älvs strand. Solen hade börjat sjunka, ljuset var mildare och träden på andra sidan älven stod där så höstvackra. Kyrkan upptäckte jag inte förrän jag zoomade in mitt motiv och då kom också tankarna på Gud i naturen.

Det var en sådan stund då det var gott att leva.

Bild 44 - Innan frosten

Det är kontrasterna som skapar möjligheten att se. Om allt vore lika funnes ingenting alls. Nej, inget skulle gå att skilja från det andra. Det är rättvisa och jämställdhet vi ska värna, inte eliminera det som är olikt.

Jag tänker på betydelsen av mångfald allt eftersom dagarna blir kortare och det ljus jag alldeles nyss först längtade och sedan välkomnade, nu med samma självklarhet ransonerar sin närvaro i enlighet med årstidernas växlingar.
Stearinljus, kaffe, tidningen och mörker om morgonen i november skapar en skön känsla av intimitet, men det händer också att skymningen redan tidigt på eftermiddagen kan få mig att känna en klaustrofobisk instängdhet i tankar jag helst vill bli kvitt.

I morgontidningen (DN 3(9 - 23) läser jag om förstörda underjordiska svampsystem som en följd av det moderna skogsbruket. På ledarsidan manas det som vanligt numera till krig. Ryssen ska besegras. Inget annat är möjligt om vi ska gå en fredlig framtid till mötes skriver chefredaktören.

Det är en märklig tid vi lever i, tänker jag, och då syftar jag inte på årstider som kommer och går utan är det som förr var sant nu blivit omodernt och hur vi sålt ut våra drömmar till marknaden, maskinerna och den reklam som vill få oss att tro att meningen med livet är att äga, bli rik och sedan falla samman i ett ständigt pågående tidsfördriv i sällskap med de apparater vi fått för oss är nödvändiga för att bli lyckliga.

Snart är det frostens tid. Så kommer snön som döljer allt det vi tills alldeles nyligen odlade och hoppades på. Det blir tid för eftertanke och reflektion. Bearbeta besvikelser och skapa förutsättningar för nytt hopp.
Jag ser tillbaka på mitt år, inte världens, som gått. Så annorlunda det blev mot vad jag föreställde mig. Och det är trots allt det som är livets tjusning. Allt är inte förutsägbart. Livet är något vi ska leva, inte bara planera.
Med den förvissningen vandrar jag in i hösten. Strax innan frosten...

Bild 43 - Tryggheten och tiden

Jag minns känslan. Hans lilla hand runt min tumme. Nätt och jämt vaken. Han var trygg.
Jag också.
Många gånger har jag betraktat den här bilden och funderat över vem det egentligen var som fick trygghet av vem.
Sannolikt var det väl båda, ömsesidigt, men jag vet att det är här jag hittar meningen, nödvändigheten om man så vill, med att gå vidare och inte ge upp.

Just denna sista söndagsmorgon i augusti talar också tiden till mig genom detta foto. Kanske är det höstens obönhörliga intåg med bär, svamp och mörka kvällar som bidrar till känslan av år som i allt snabbare takt påminner mig om den ändlighet som kontrasterar mot den evighet jag möter så snart jag blickar ut i universum från farstubron.

Vemod... Jag vet inte inte säkert om jag tycker om känslan av vemod eller inte.
Sorgsen minns jag med glädje.
Ja, så skulle jag kunna beskriva den jag upplever när jag vandrar runt bland de minnen som utgör mitt liv, på gott och ont, och som är det som gjort mig till den jag är idag.

Jag tittar på fotot igen. På det som var, men inte längre är. År har gått. Liten har blivit om inte stor så i alla fall större på samma sätt som åldrande man blivit om inte gammal så åtminstone äldre.

Det är en sådan dag, tänker jag när solen kliver in i det rum där jag sover, eldar brasa och skriver. Jag saktar ner och minns. Saktar ner och vill så mycket mer. Saktar ner och lever de ögonblick som för mig till nästa och sedan nästa.

I fotot ser jag tryggheten och tidens gång mötas och samsas. Där och då. Här och nu.

Bild 42 - Aya Huma, Peguche, Ecuador (längtan och oro)

Jag hittar ett gammalt foto från den lilla staden Peguche i norra Ecuador. Mitt andra hem. Som jag längtar. Som jag saknar alla mina vänner där.

Till vänster om den trasiga rälsen, som restaurerats sedan den här bilden togs, ligger Aya Huma, det lilla underbara hotell där jag brukar bo och där jag en gång skrev en bok om Ecuador som inget förlag ville ge ut.
Min ambition var att ge en annorlunda bild av landet. Att inte bara beskriva, utan också försöka förstå.

Att jag kommer att tänka på boken, som annars fallit i glömska, just idag är inte så konstigt. Denna söndag är det presidentval i Ecuador. Ett av våld och mord besudlat val.
Man säger att våldet har sitt ursprung i de mexikanska drogkartellernas vilja att kontrollera smuggelvägarna och i korruptionen.
Det stämmer säkert, men ingen tycks vilja ta reda på varför det blev så här. Nej, ingen gör något åt det faktum att somliga länder utsågs till förlorare i det ekonomiska spelet redan för 500 år sedan i samband med kolonialiseringen.

Ja, jag längtar till Aya Huma och till Peguche. Vännerna och barnen som vuxit sig stora. Frukosten invid rälsen. Middag om kvällen framför brasan. Samtalen. Förtroligheten. Deltagandet i ceremonierna. Alla möten.

Fortsätter man rälsen bortåt i bilden någon kilometer, åt Otavalo till, och tar till höger kommer man till skolan för barn med funktionsvariationer som vi stött i mer än tio år. Jag skulle vilja återvända en gång till. Träffa Monica som grundat skolan, lärarna och eleverna.
Ta farväl.

Det här är ett foto som verkligen betyder mycket för mig. Jag tänker på allt hat som finns här och runt om i världen. Hur vi dömer varandra. Hur svårt vi har för det vi kallar annorlunda när det i själva verket är olikt.
Jag är inte ute efter att idealisera. I Peguche finns fattigdom, våld och alkoholism. Problem av alla slag. Men jag har alltid känt mig snarare som en välkommen gäst än en utstött främling.
Av det har jag försökt lära mig. Möjligen med blandad framgång, men jag har försökt och jag fortsätter försöka.

Jag saknar Aya Huma, Peguche och Ecuador och tillägnar denna text Tuamary, Mique, Pacha Cuti, Karolina, Ali, Alvaro, Naim, Monica, Felipe, Lizy, Paula, Dan, El Capi och alla andra jag träffat i och kring Peguche.

 Bild 41 - Förundran och förskräckelse

Jag tycker om de där lite laddade ögonblicken när jag får syn på något som jag sett förut, men ändå inte sett.
Inte upptäckt.
Som synen på veckans söndagsbild.
Just när jag skruvat på locket på termosen och vi ska till att bege oss nerför det regnindränkta Blåkulleberget, ser jag mötet mellan den av historien präglade skägglaven och den unga granen.
Det är vackert.
Spännande i all sin enkelhet.

Morgonen efter den fina upplevelsen, under den sedvanliga tidningsläsningen med kaffe ur samma termos, stöter jag istället på en krock som förskräcker.
I kulturdelen (DN 13/8) 2023) skriver Björn Wiman om temperaturhöjningar och en klimatförändring som skenar.
På ledarsidan fortsätter den bisarra upprustningshetsen. Här oroar man sig över att inte fler europeiska länder nått gränsen på 2 procent av BNP för de militära kostnaderna. Ett mål som dessutom inte borde vara "ett tak utan ett golv" frustar DN:s namnlöse skrivbordskrigare.

Förundran och förskräckelse. Jag kan inte komma på något relevantare sätt att beskriva min tillvaro denna sommar, när de som kallar sig realister resonerar så verklighetsfrämmande och dödslängtande att de inte ens förtjänar epitet naiva.
Samtidigt är livet fantastiskt med alla vackra möten i sällskap med en nyfikenhet som håller tänkandet och reflekterandet vid liv.

Det är gott att leva, tänker jag ännu en gång. Allt medan regnet fortsätter att falla ute på gårdsplan och jag gläds åt ännu en dag som tagit sin början på vår enda jord.

Bild 40 - Meningen

Så går åren. Somlig tid har jag förvaltat väl. Annan inte. Kanske är det vädret, jag vet inte, men jag funderar kring döden, avslut och vad som är och har varit meningen med alltihopa.

Existensen går före essensen läser jag hos den franske filosofen Jean Paul Sartre. Det är ett stort ansvar man bär på sina axlar i så fall. Stämmer det följer också friheten. Den frihet man inte kan välja bort. Den frihet som innebär att man i varje situation har ett val. Den frihet som gör att jag skriver det här just nu, istället för att välja att göra något annat.

I vår tillvaro lever vi med vad jag skulle kalla en inbillad frihet. En frihet som är en illusion. Jag menar inte vi inte har en möjlighet att välja, men vi är så styrda av allt brus - bristen på tystnad om man så vill - att vi knappt ens hör vår egna tankar och det tillsammans med den ökade livshastigheten gör att vi berövats möjligheten till frihet utan att vi själva ens märkt det.
Inbillad frihet leder till en mycket farlig variant av beslutsfattande.

Denna grå söndagsmorgon för mig tankarna till Ecuador och mina vänner där. Saknad, vemod och kärlek.
Jag kommer att tänka på Ali och våra vandringar till byarna på landsbygden utanför staden Otavalo. Hans förälskelse i musiken och barnen lycka när de fick pröva hans instrument. Inte sällan tillverkade av honom själv hemma i hans verkstad där vi suttit tillsammans så många gånger och pratat om livet, historien och framtiden.

Jag minns en gång när vi tysta traskade nerför vulkanen Imbaburas sluttningar och dalen med Otavalo och Peguche bredde ut sig där nere. Majsfält varvades med öppna ytor för boskapen. Det gamla med nya och moderna.
Plötsligt stannade Ali och så tittade han på mig med en varm och vänlig blick och så sa han; Stefan, du ser på världen med ett barns blick.

Många gånger har jag återkommit till den stunden där på vulkansluttningen och tänkt att det är bland det finaste något sagt till mig. Och kanske är det också därför det gör så ont att se på utvecklingen, eller avvecklingen, idag på vår enda jord.
Betraktar man det som sker med barnets ögon är man skyddslös.
Alldeles säkert är Alis ord en av anledningarna till att jag saknar honom och min andra vänner i Peguche, Cayambe och Otavalo så mycket.

Bild 39 - Varje gryning tar vi för given

Alldeles nyss hade solen gått upp över regnskogen och templen i mayastaden Tikal i Guatemala. Tyst så när som på vrålapornas lite smått skrämmande läte. Gott om plats för tankar om livet. Det som varit och det som är.

Den framtid som anas vid en horisont som ibland lockar och lika ofta utgör ett hot. Obönhörligt närmar den sig ständigt och vi har att leva i det nu avgör.

Tid har förflutit sedan den där vackra, tidlösa gryningen i Guatemala som blev ett möte såväl med en annan kultur och en resa i tiden som en färd in i mitt inre.
Omvälvande på ett både omskakande och behagligt sätt.
Så som möten kan vara när man tar mod till sig och vågar dem.

Sarah Bakewell skriver om den tyske filosofen Edmund Husserl i sin bok "Existentialisterna": Husserl menade att "tvärkulturella möten i allmänhet är av godo eftersom de stimulerar människor till självprövning."

Och jag håller med. Jag tror på möten. Med andra kulturer. Med andra människor. Med tänkare från andra tidsåldrar. Med naturen. Med sig sig själv.
Ja, det sistnämnda är oundvikligt om det handlar om ett möte där man verkligen stannar upp och låter rustningen falla och lyssnar innan man låter ens fördomar ta över och dömer det sagda, lästa eller upplevda utan att man försökt förstå.

Vi tar gryningen för given varje morgon och det gör vi förstås med viss rätt. Värre är om vi tar våra åsikter för sanna och den väg utvecklingen tagit för den enda.
I framtidens namn måste vi söka inåt och bakåt, lyssna till dem som tänkt och tänker på ett annat vis än vi själva för att sedan förena alltihopa i reflektioner om vad vi ska göra med vår korta stund på vår enda jord.
Blott ett tomtebloss i evigheten men likaväl. Ett liv att leva är ett liv att leva.

Bild 38 - Man behöver inte vara stor för att höras

När dimman lagt sig gör jag i ordning frukost och tar med mig den ut på gårdsplan. Gräset är fortfarande fuktigt och luften skön att andas efter en, med julimått mätt, kylslagen natt.
Lätt vemodig tänker jag på tidens gång. Dess obönhörlighet som är både befriande och i viss mån sorglig.
Högen med dagar jag har levt är avsevärt större än de jag har kvar till mitt förfogande. Samtidigt ler jag något skadeglatt åt människans misslyckade försök att tämja timmar och minuter.

Så får jag sällskap. En liten fågel slår sig ner på antennen och börjar sjunga för full hals. Det är gärdsmygen som trots sin litenhet för en stund överröstar alla andra ljud i närheten.
Ja, nu är de inte så många för tillfället, men inte ens vinden i asparna skulle haft en chans mot detta lilla liv som förgyller min måltid med sin närvaro.

I tystnaden har alla som har något säga en möjlighet att höras, tänker jag. I det ständigt pågående brus som människan skapat finns det däremot inte plats för någon, även vi inbillas att tro att förutsättningarna blir bättre med all teknik, alla nya kanaler och alla apparater.
Allt låter till slut lika när pausen aldrig infinner sig. Sanning eller lögn. Reklam eller information. Det spelar inte någon roll när vi aldrig får en möjlighet att tänka efter.

Så försvinner den lilla gärdsmygen och en ny dag tar sin början. Man behöver inte vara stor för att höras om man tar hjälp av tystnaden är morgonens lärdom.
Jag äter upp det sista, går in och betraktar som vanligt den trappa jag fortfarande inte lagat med lite dåligt samvete. Glömmer den så snart jag kommit in i köket.
Det är gott att leva.

Bild 37 - Nicaragua 1988 (Möten)

Hon hette Mirtha och var 25 år gammal. Jag ett år äldre och ute på en 9 månaders luff genom ett Centralamerika i krig som skulle komma att påverka hela mitt liv.
Mirtha hade 3 barn och hon sov tillsammans med dem och mannen i bostadens enda rum. Där förvarade man också växtgifterna som var det värdefullaste som fanns på det kooperativ, som låg några mil från staden León, där man bodde.
Jag frågade Mirtha om p-piller och jodå, hon använde dem. Men det var så lätt att glömma, fortsatte hon sedan. Och då tog hon istället några stycken på en gång.

1979 hade sandinisterna störtat diktatorn Somoza. En hänsynslös makthavare som kom från den familj USA stött under flera decennier. Allt för att säkra sina intressen i regionen.
När Ronald Reagan valdes till president började eländet på allvar. USA kunde inte tolerera ett självständigt Nicaragua - som Reagan trodde skulle bli en inkörsport för Sovjet i regionen - och satte igång ett krig i det lilla landet. Somozas soldater och poliser som tidigare förföljt, fängslat och torterat döpte han nu till frihetskämpar och gjorde till bundsförvanter i det kalla krig som struntade i människor och bara gällde makt.

Innan Nicaragua hade jag tillbringat tre månader i inbördeskrigets Guatemala. Det land i Latinamerika, som tillsammans med Ecuador numera ligger mig allra varmast om hjärtat.
Även där var det USA som låg bakom kriget. 1954 såg man till att störta en demokratiskt vald president som givit urbefolkningen människovärde och nu ville genomföra en jordreform och skapa ekonomiska möjligheter för fler.
Det kunde USA inte tolerera eftersom det hotade United Fruits intressen i Guatemala. CIA initierade en militärkupp som så småningom ledde till ett inbördeskrig och ett folkmord på mayabefolkningen.

Min resa avslutades i Costa Rica. Det var smått surrealistiskt att plötsligt komma till ett land i fred där det mesta fungerade.
Costa Rica hade avskaffat sin militär 1949 och deltog inte i någon av de konflikter som präglade Guatemala, Nicaragua, El Salvador och Honduras och som alla hade sin grund i kolonialismen, imperialismen och stormakters vilja att dominera.
Visst var man beroende av USA, men medan de andra nationernas "hjälp" erhölls i form av vapen och soldater, kunde Costa Rica använda det ekonomiska och tekniska stödet till att bygga upp infrastruktur, sjukhus och skydda sin regnskog.

Vad Mirtha gör idag, eller hur många barn hon till slut fick har jag inte en aning om, men ibland återvänder jag i tanken till det fattiga kooperativ där det hopp som 1979 var så starkt börjat falna när jag kom dit. 1988 levde dock ännu gnistan om än tynande, men alldeles för mycket av den tid som borde ha lagts på jordbruket fick istället ägnas åt att skydda egendomen mot inkräktare, plus att de unga männen kallades in till armén för att försvara Nicaragua mot det USA-finansierade angreppet.

Jag lärde mig mycket under de här månaderna då jag ömsom njöt av upplevelserna och alla människor jag mötte och ömsom var rädd, som på nattbussen mellan Nebaj o Chichicastenango i krigets Guatemala.
Alla mest lärde jag mig att inte ta det första jag hörde för sanning och att det alltid finns flera sätt att se på en händelse. Lika viktig var insikten, som jag ständigt bär med mig, om hur lite jag faktiskt vet. En insikt som har det goda med sig att jag drivs av en alltid levande nyfikenhet och alltid undrar vad som är utveckling och vem som avgör det.

35 år har gått. Nu ser jag med oro på utvecklingen på vår enda jord. Jag upptäcker förstås både olikheter och likheter. Till de sistnämnda hör den ständiga vilja till makt och kontroll och likgiltigheten inför både människor och natur.
Till likheterna i dessa dagar av vurmande för Nato och militärstyrka, räknar jag också erfarenheten från Costa Rica.
Det är landet utan militär som håller sig utanför striderna som klarar sig bäst.

Bild 36 - Till läsningen (samtalet och rörelsen)

Man kan läsa på flera olika sätt. Häromdagen såg jag att Jan Guillou slutförde alla böcker han börjat på. Så gjorde jag också förr. Numera håller jag dock flera igång samtidigt. Läser, slår upp, börjar om, tröttnar, försöker förstå.

Det finns givetvis inget rätt eller fel i hur man läser. Man får hitta sin egen modell. Däremot är jag övertygad om att läsning av böcker är både nyttigt och viktigt för tänkandet och inte minst den form av tänkande som vi kallar kritiskt.
Att kunna läsa om ett stycke, lägga ifrån sig boken och fundera en stund, kanske slå upp något eller - i bästa fall - kunna samtala med någon som också söker och prövar för att på så vis kunna testa det man kommit fram till och få det belyst med andra ögon.

Att vara både kritisk och nyfiken på en och samma gång är nödvändigt när man läser. Inte ta orden för givna, men inte heller omedelbart slå ifrån sig det som känns främmande.
Inspireras, men inte kopiera en tanke. Absolut inte idolisera.

Jag vill i sammanhanget slå ett slag för långsamheten, för det är ju i någon mån att gå mot strömmen när man slår sig ner med en bok och läsa när det mesta i samhället bygger på den omedelbara behovstillfredsställelsen.
Otålighet, missnöje, jämförande och konsumism får oss att oroligt sträva mot något odefinierbart lyckat som är lika omöjligt att nå fram till som horisonten.

Jag kommer att tänka på en låt av rockpoeten Dan Hylander där han sjunger "livets mening är traskandet, inte att komma fram" ("Liten syster"). Så tänker jag att det är med god läsning. Har man väl släppt loss nyfikenheten går den inte att hejda och lite är det som med kärlek. Ju mer man bejakar den, desto mer finns det att upptäcka.

Bland böckerna på bilden finns det inte någon av Ulf Lundell och det är väl egentligen orättvist för någonstans när Jack kom ut i mitten av 70-talet sköt mitt lustläsande - och tanken på att skriva en bok - fart. I "Gå upp på klippan" sjunger Lundell "han har kropp, han har själ, han har ande och han tar hand om alla tre".
Nu vet jag inte hur det förhåller sig med uppdelningen av människan i dessa tre beståndsdelar, men om jag fritt översätter det till att läsa, att samtala och att röra på sig ute så mår åtminstone jag tämligen bra.

Bild 35 - Bäcken

Det är som hade något klätt av den naken.
Bäcken.
Min bäck - som naturligtvis inte alls är min utan allas och ingens - som nu blivit ännu en symbol för den girighet som styr människans handlingar när istället omsorg, ödmjukhet och hänsyn borde vara det som vägleder vår vandring genom det som vi såväl är en del av som utgör själva begynnelsen.

Ofta har jag tagit mig hit med kaffe och tilltugg i ryggsäcken.
Sökt friden efter en dag med tankar, ord och meningar som jag försökt placera i kloka sammanhang.
Somnat ibland.
Trattkantareller i stor mängd om hösten.
Enstaka gula.
Blåbär och lingon förstås.
Någon gång att bok att läsa.

När snön lagt sig om vintern har jag sett spåren efter djur som sökt sig till det porlande vattendraget.
Älg, räv, rådjur och hare.
Det händer att vargen passerar.

Jag har fotograferat märkliga isformationer som skapats av rörelsen och kylan i samklang.
Följt förändringen om våren när plusgraderna skapar nytt.
Lyssnat till den tilltagande styrkan i ljudet när snösmältningen fått vattenmängden att tillfälligt öka.
Tidens gång i ett naturligt kretslopp.

Nu återstår blott minnet.
Nog rinner vattnet fortfarande, men en bäck är det väl inte längre.
En gräns mellan två hyggen på sin höjd.
Skyddslös
Övergiven.
Jag ser skogens sorg och tänker mig en fåra fylld av tårar i en natur som gråter över att inte få vara vild, vänlig och vacker längre.

Numera går jag bara förbi det som alldeles nyss var en plats som helade.
Sörjer det som kallas utveckling och framsteg.
Snart minns ingen längre.
Snart finns ingen som vet att berätta om känslan som infinner sig när skogen doftar liv, när bäckens vatten skapar en porlande stillhet och när vetskapen om alla djur som finns i alldeles i närheten, även om de inte alltid syns, skapar en känsla av delaktighet i en underbar helhet.

Då är det försent.

Bild 34 - Sällskap

Plötsligt inträder en förändring. Sädesärlan är borta och en koltrast har tagit över på gårdsplan.
Den skuttar omkring och fångar insekter. Vet inte riktigt var den har sitt bo.
Jag hoppas att sädesärlan kommer tillbaka. Och att koltrasten blir kvar.

I holkarna är det flugsnappare. Jag har börjat fundera över om det är samma hane som sköter båda familjerna.

Det är märkligt att sitta här om morgonen med frukostens rabarberkräm, inramad av de trädridåer som döljer omgivningens kalhyggen.
Som vore allt vid det gamla.
Jag tänker allt oftare på mitt gamla hus och den ringa mark som är mi n som en oas, ett gömsle, i en värld som egentligen ser helt annorlunda ut.

Alla förändringar observerar jag med en blandning av oro och nyfikenhet. Som att domherrarna börjat dyka upp och ta hand om de vissnande maskrosorna. Det är fint att se dem där när de blandar sitt röda bröst med det gröna gräset och de gula smörblommor som tagit över efter maskrosorna.

Men varför är de här? Har de ingen annanstans att ta vägen? Sörjer de sin skog?

Bild 33 - Vi lever i en frusen lögn

En gång bidrog ökade kunskaper och insikter till att vi åtminstone kortsiktigt fick det materiellt bättre och att tunga arbetsuppgifter underlättades med hjälp av maskiner.
Drömmen om att alla på vår jord skulle få det bättre hölls levande och det talades nedrustning och avveckling av kärnvapen.
Framtidsoptimismen - sann eller falsk - var högst påtaglig.

Idag... Jag vet inte ens vad jag ska kalla det förljugna offentliga samtal som pågår. Det är så verklighetsfrånvänt att det är omöjligt att avgöra vad som är lögn och vad som som är egoism. Aldrig har väl historien om kejsarens nya kläder tyckts mig mer aktuell än idag.

Det känns som om vi frusit fast i en lögn och struntar i - även om vi låtsas något annat - vad naturen berättar för oss. Själv vandrar jag alltmer förvirrad omkring i de marker som omger mitt gamla hus och den fridfulla gårdsplan som allt mer ter sig som  en oas i ett Dantes inferno där det ekonomiska systemets glupskhet förgör alla argument som skulle kunna innebära verklig förändring.

Till varje foto skriver jag några rader om hur jag ser på utvecklingen - eller avvecklingen om man så vill - i vår allt mer hysteriska tillvaro.
Blir du nyfiken på fler söndagstexter klickar du på länken nedan.

Bild 32 - Det frusna samtalet

Vi lever i de frusna idéernas tid. Det vi kallar utveckling handlar mest om att bevara det gamla och säkra redan existerande hierarkier.
Det låter kanske som vi samtalar, men det vi i själva verket gör är att upprepa det vi redan vet utan att lyssna till andras insikter och kunskap.
Sorgligt är det.
Däremot inte nödvändigt.
Låt oss ta fram den fria tanken, det fördomsfria lyssnandet och det verkliga mötet.
Låt oss väcka nyfikenheten till liv, liksom reflektionen.
Det är tid för något annat.
Det är dags att undra "varför".
Det är dags.

(Jukkasjärvi ishotell, 11 juni 2023)



Bild 31 - Bortom sans och vett, i både skog och stad

I utkanten av kalhygget har ett träd fallit. Ja, ännu ett. Precis som brukar ske när den naturliga omgivningen förstörts, när det som tidigare skyddat inte längre skyddar och uråldriga sambandssystem av rötter och svamptrådar under jord på några timmar förintats av skogsbolagets maskiner.

Rotvältan i ena änden av trädet vilar tungt på den naturens sorgliga kyrkogård som ännu minner om det liv som alldeles nyss var.
Några vackert lysande gula maskrosor skänker färg och liv åt den trista omgivning som är följden av människans besinningslösa framfart.

Så får en tanke fäste i min av sorgsna funderingar belamrade hjärna. Vad är det vi människor håller på med?

Betrakta det foto jag tog häromdagen på kalhygget strax intill en stund och fundera över vad du ser.
I villaområdenas trädgårdar gör vi vad vi kan för att utrota denna vackra, vilda och nyttiga blomma som bär det stolta latinska namnet taraxacum.
En grön och steril gräsmatta utan gula inslag som snaggats av en aldrig vilande robotgräsklippare är en symbol för framgång, ordning och reda och att man minsann har kontroll.

Det är svårt att begripa och än värre blir det när man ser hur samma människa behandlar den skog (och all annan natur) som är förutsättningen inte bara för människans existens utan för allt liv på vår enda jord.
Då finns ingen tid för omsorg, varken inbillad eller verklig. Träden ska fällas och fort ska det gå. Kvar blir ännu ett dystert minne av hur den enfaldiga människan ha-begär drabbar den rättslösa skogen och allt som lever där.

Varför?

Vad är det vi inte förstår? Saknar vi kunskap om vad en skog är för något? Minns vi inte sammanhangens betydelse? Är vi rädda att förlora kontrollen om vi tillåter sådant som människan inte skapat själv? Är tillvaron med sina krav på effektivitet, produktivitet och ett allt högre tempo så krävande att vi inte längre klarar av att se vad som pågår såväl här hemma som globalt?

Inte kan det väl vara så, om vi tänker efter, att vi verkligen tycker att en natur fylld av kalhyggen är okey, medan maskrosor i våra villaträdgårdar är ett hot?

Bild 30 - Mötets betydelse

Vi lever i en tillvaro där vi ständigt bejakar krocken, polariseringen, konflikten och isoleringen.
Det kanske låter drastiskt, men titta hur vi beter oss och se hur saker och ting framställs i media. Inte ens väderleksrapporten, som annars är så lätt att somna till, går fri. Vilket väder som än väntar går det att framställa som ett hot. Minsta lilla snöfall och vi har ett problem för tågtrafiken. Trots att den teknik vi dyrkar ständigt åstadkommer nya underverk.

Och kanske är det just tekniken vi borde frukta? Inte generellt, men det är hög tid att fundera över varför vi ständigt skapar ting som för oss allt längre bort från den jord, från de sammanhang, vi är sprungna ur och att vi därför samtidigt blir allt mer sårbara för problem med den teknik som vi fått för oss ska lösa allt.

Teknik som gör det allt svårare att mötas.

Bild 29 - Mötet, sedan flykten

Det händer att jag får en upplevelse av att leva i en skyddad oas, avskärmad från övergreppen på naturen, krigen och upprustningen, köphetsen...

Allt mer sällan dock, men det händer.

Om morgonen när jag går ut strax efter soluppgången, lyfter tranorna, humlorna är många, en aurorafjäril fladdrar runt mellan de gamla husen liksom citronfjärilarna, en makaonfjäril har hittat till maskrosorna invid husväggen, sädesärlan stryker kring fötterna, svalorna demonstrerar sin flygkonst och uppe på takåsen ser jag för första gången någonsin sädesärlan och flugsnapparen tillsammans.

Det blir dock ett hastigt möte. Snart bråkar de om revir och flugsnapparen flyr (för att sedan komma tillbaka).

Jag vet inte riktigt vad det är jag betraktar. Är det någonting vackert? Är striden mellan de båda fåglarna bara naturens gång? Eller är det möjligen en tecken på att det börjar bli ont om plats i de delar av naturen där mångfalden ännu är tillåten?

Jag vet inte och överhuvudtaget känner jag att det är så lite jag förstå numera.
Vad är det vi människor ägnar oss åt och vad är det vi vill med våra liv? Vill vi verkligen bara bli förströdda av andra som leker åt oss på TV, medan alltmer sofistikerade maskiner uträttar åt oss det våra förfäder en gång tvingades göra med sina kroppar?

Jo, jag vet. Det är lite provocerande att uttrycka sig på det viset, men jag tänker att vi måste stanna upp och fundera igenom vårt ursprung, hur vi lever och vad vi har för tankar om framtiden.

Själv slits jag mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan en vilja att orka mer och den resignation som innefattar att inte göra något alls. Jag har skrivit en bok tillsammans med den medförfattare jag helst vill jobba med. Varje morgon när jag går ut häpnas jag av den skönhet naturen serverar mig. Jag har människor jag tycker om i min närhet. Nyfikenheten har jag i behåll och jag kan under stundom verkligen känna att det är gott att leva.

Ändå... Lyfter jag blicken har den skogen jag älskar blivit ett ödelagt slagfält. Den nedrustning jag hoppades på har blivit till krig, polarisering och resursslöseri med vapen, vapen och ännu mer vapen. Tilltron till ny teknik är så absurd att den avskärmar oss från förlusten av naturen och delaktighet i det stora hela.

Jag landar i ett par av frågorna i vår bok. Vad är utveckling och vem bestämmer vad som är utveckling?
Är det ens någon som bryr sig längre.
Sedan tänker jag på flugsnapparen och sädesärlan igen och vad vackert och betydelsefullt det är med möten och hur viktigt det är att fundera över vad det är man ser och upplever.

Det är tid för möten, tid för lyssnande, tid för frågor, tid för reflektion, tid för handling.
Och med det sagt; vi måste återerövra den tid vi blir bestulna på.

Bild 28 - Sedan följer tystnaden

Så tystnar rösterna.
Jag hinner inte mer än skriva ner de tre orden, innan jag börjar fundera över hur olika tystnaden kan låta.
Åtminstone inuti.

I natt, efter en kväll med många av de människor jag tycker mest om, och sömnen sedan vägrade infinna sig var den full av saknad, fina minnen, tomhet och en del oro.

I skogen däremot när jag går ut sent om kvällen i mörkret, efter en dag i ensamhet, är den välkomnande och trygg och utan det brus som gör att tystnaden i staden egentligen inte är någon tystnad.

Allt eftersom sömnen dröjer smyger sig existentiella framtidstankar på. Funderingar där jag försöker smyga in hopp, men som likaväl landar i en undran över hur en tystnad utan människor på vår jord skulle te sig.
Varm som i min skog? Eller belamrad med en övergivenhet som blott minnet av en förlorad epok kan ge.

Sedan följer tystnaden. Om bara tystnad finns förresten, vet man då ens om den?

Tack alla ni som deltog i releasefesten igår för vår bok. Tystnaden är påtaglig idag, minnet är vackert och varmt och nu följer fortsättningen.

Bild 27 - "En vänligare och vildare värld"

På inbjudan till releasefesten den 13 maj för Nettes och min nya bok "Mellan oss skapas värld - känslor och tankar om vår jord" kan man läsa att vi vill ha en vänligare och vildare värld.
Jag tänker på dessa ord när jag tar del av nyheten att landsbygdsminister Petter Kullgren, i radions lördagsintervju, sagt att regeringen vill minska vargstammen kraftigt; från dagens 465 djur till någonstans mellan 170 och 270.

Det låter varken vilt eller vänligt.

På det foto som blev omslaget till vår bok har en flock vargar korsat sjön en vacker vinterdag. Jag minns fortfarande glädjen över att få syn på dem. Vetskapen om det vildas existens. Samma sak känner jag när jag ser spår av älg, rådjur, rävar eller ekorrar och fåglar.
Möten även om det inte är öga mot öga vid dessa tillfällen..

Jag jämför känslan med den jag upplever när jag får upptäcker ännu ett kalhygge när jag vandrar i det som återstår av skogarna hemmavid.
Sorgen.
Uppgivenheten inför människans brist på omsorg över den helhet vi alla tillhör och är beroende av.

En vänligare och vildare värld. Det borde vara en självklarhet. Istället ser vi människor oss så märkvärdiga och så viktiga att vi tar oss rätten att omskapa och förgöra en fungerande harmoni för att rädda ett ekonomiskt system och ett sätt att leva som varken är hållbart, rättvist eller gör oss lyckliga.

Jag har svårt att förstå den dynamik som driver den utveckling vi ser idag mer än att det är själva systemet som föder fram ståndpunkter som den landsbygdsministern ger uttryck för i intervjun.

1821 var den senaste tillfället då en människa dödades av en vild varg i Sverige och den vargen var dessutom född i fångenskap.
Frågan är hur länge det dröjer till den sista vargen dödas i vårt land.
Om och när det sker lär det inte dröja länge innan människans vandring på vår enda jord är ett minne blott.

Bild 26 - Om anpassning (vad är vi rädda för och varför)

En av människan stora styrkor sägs vara att vi anpassar oss. Det är vår förmåga till anpassning som gjort att vi överlevt såväl de klimatförändringar som inträffat utan vår förskyllan som den utveckling vi själva skapat.

Och det ligger förstås något i detta. Drygt fem år med ryggsäck i Syd- och Centralamerika har lärt mig hur bra man kan ha det utan en massa onödiga prylar att sköta om.
Samtidigt behöver man inte tänka särskilt länge för att inse hotet som denna anpassningsförmåga rymmer. Vi tycks redo att acceptera i stort sett vad som helst och ju snabbare utvecklingen går desto fortare anpassar vi oss till det som alldeles nyss var otänkbart.

Tankarna kommer till mig när en nötskrika slår sig ner alldeles intill oss när vi tar en lördagspromenad ute på Djurgården. Till synes orädd. Hemma i skogen är just nötskrikan den första att fly fågelbordet med solrosfrön om jag gör den minsta oförsiktiga rörelse inne i köket. Här tycks den inte ens bry sig om vår närvaro.

Och så huggormen för en dryg vecka sedan på grusvägen. Vacker med sitt zick-zackmönster.
En sådan vill vi inte ha hemma på gräsmattan. Varken den eller en varg som håller till i den närliggande skogen.
Däremot köper vi gärna en robotgräsklippare som snaggar gräsmattan till ett sterilt utställningsföremål och omöjliggör livet för livsnödvändiga växter och insekter vilket hotar våra ekosystem och i förlängningen - tillsammans med alla andra verkliga faror vi ignorerar till förmån för dem vi inte behöver vara rädda för - vår existens.

I vintras stod jag så framför en bild av av människans utveckling på Naturhistoriska muséet i Stockholm och försökte smälta det jag betraktade och lägga det till mina erfarenheter av världen.
Vad är det som gör människan till människa? Vad är det som får oss att inbilla oss att vi är viktigare än allt annat i tillvaron? Och vad är det som gör att vi är rädda för huggormar och vargar, men inte för eskalerande militär upprustning, överutnyttjande av naturresurser eller en teknologi vars innebörd och förmåga är bortom vår kapacitet att fatta?

I morgontidningen ser jag sedan en stort uppslagen artikel med rubriken "här är största faran med att ha rymdsex" och läser att det inte är helt okomplicerat att bli gravid i rymden.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att det läggs energi på något sådant när världen ser ut idag.

Det är tid som skäl våra liv (eller något liknande), skaldade John Holm en gång och det kanske är sant. Och det är, med en liknande logik, bristen på tid att tänka och reflektera som gör att vi i en allt snabbare takt anpassar oss till det som slutgiltigt och en gång för alla kommer att stjäla våra liv.

Bild 25 - En stor dag

Jag erkänner utan omsvep att jag sovit sämre än jag brukar. Vaknat och tänkt på den kommande dagen. Förväntan och tvivel.
En slags målgång som allra mest är en start på nästa etapp.

Jag sitter på gårdsplan och väntar på Nette. Vi ska förbereda oss en stund inför boksläppet om några timmar (som ska komma att bli mycket lyckat tack vare arrangörer, moderator, åhörare och oss).

Det är vår i luften. Nästan en aning om försommar. Som vanligt gör sädesärlorna mig sällskap till frukost och jag gläds åt nymornade humlor.
Så hör jag ett läte jag känner igen.
Och där är den.
Årets första svala och som alltid är den ensam. Sedan brukar det dröja ett par dagar innan de övriga kommer och fyller gårdsplan med liv och rörelse. Ibland även rummen inomhus när jag lämnat ytterdörren öppen.

Efter en stund slår sig svalan ner på ledningen och jag får tid att studera den en stund.
Jag ser hur den liksom jobbar med fjädrarna. Rengör och piffar upp sig. Kanske stolt över att ha klarat den långa resan också detta år.

En slags målgång som allra mest är en start på nästa etapp.

Bild 24 - Möten som berör

Nu minns jag inte exakt vad jag funderade på när jag under gårdagen vandrade fram på de stigar jag ofta söker mig till. Men plötsligt stod hon där, älgkon med sin fjolårskalv. Studerade nog mina rörelser.

Vaksam.
Kalven upptäckte jag inte till att börja med. Det var inte förrän jag något senare tog några kliv bakåt för att visa att jag inte utgjorde något hot, som jag upptäckte den. När älgkon liksom slappnade av och långsamt lufsade iväg när mot sankmarken.
En fin stund i det som återstår av skogen.

Senare på dagen sitter jag i det bibliotek i Smedjebacken, där Nette Wermeld Enström och jag ska presentera vår nya bok om en knapp vecka (22 april), tillsammans med en vän jag inte träffar på länge och lyssnar till Ulf Lundéns (kulturchef på Dala-Demokratens) och Göran Greiders samtal om poeten Werner Aspenström.
Det är spännande och intressant. Inte minst på grund av Aspenströms samhällskritik. En kritik som sedan Greider fyller ut med tankar om den nödvändiga freden och betydelsen av att värna naturen. Samtidigt som han kritiserar det offentliga samtal som alltför ofta är polariserat och där man omedelbart hamnar i ett fack och inte sällan stigmatiseras om man uttrycker fel åsikt.

Efter samtalet ger jag Greider vår bok och jag hoppas förstås att han, och många andra, ska läsa den. För jag känner släktskapet i det vi skriver med det jag just lyssnat till.
Betydelsen av lyssnande och reflektion. Nödvändigheten av att förstå sammanhangen. Och så kanske det allra mest avgörande: vi måste sakta ner så att vi inte släpper loss än starkare krafter än vad som redan är fallet krafter som förstör och förgör.

Innan jag tar kväller ger mig så ut på ännu en skogsvandring och möter ett par vackra rådjur som på ett behagligt sätt sammanfattar den dag som väl egentligen skulle vara vilsam, men som istället fått nya tankar att skjuta fart.
Och det är min starka övertygelse att det är just fler möten som är nödvändiga om vi ska lyckas i vår strävan att skapa en vackrare värld och en framtid fylld av hopp och inte bara teknologisk utveckling.

Ja, det är tid att mötas. Tid att stanna upp. Tid att lyssna. Tid att skapa inkluderande visioner istället för den accelererande utveckling som inte har något annat syfte än skapa vinst och mer kontroll som gynnar somliga på andras bekostnad.

Bild 23 - Mod

Jag hittar en bild som måste vara från början av 1990-talet. Det är tagen utanför presidentpalatset i Buenos Aires, Plaza de Mayo.
Att det är torsdag är jag säker på, eftersom jag pratar med en av "de galna mödrarna" (eller möjligen mormödrarna) som demonstrerar för att få reda på sanningen om sina försvunna barn och barnbarn.

Ja, det var många som försvann, torterades och mördades i diktaturerna i Argentina, Chile och Uruguay. I Argentina hade militären makten mellan 1976 och 1983.
Tortyren var effektiv och det var ju inte så konstigt eftersom man utbildats av experter från USA i Panamas kanalzon.

När jag hör ordet "mod" kommer jag ofta att tänka på mödrarna som jag träffade den där torsdagen i den argentinska huvudstaden. Redan under brinnande diktatur började de sina demonstrationer för att får reda om på om deras försvunna barn var döda eller om de kidnappats och adopterats av anhängare till diktaturen.
Fredligt och obevekligt. Varje torsdag. Lite som Greta Thunberg, fast med reellt hot mot sina liv.

Men vad är "mod" egentligen och hur ser mitt mod ut? Hur skulle jag reagera om jag var tvungen att göra något som satte min existens på spel?

Jag vet inte. Nej, jag gör verkligen inte det och jag hoppas att jag inte hamnar i en situation som liknar de galna mödrarnas i Buenos Aires.
Men jag försöker att stå för det jag tror på och jag försöker göra något åt det jag tycker är fel. Med Skorpans ord - han i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta ni vet - gör jag vad jag kan för att inte vara en "liten lort".

Bild 22 - Hoppet, hur ser det ut?

Blå himmel, solen värmer, en spillkråka går i gång på att det är vår och jag har packat ryggsäcken med en termos kaffe och ett par äggmackor med kaviar.

Ändå.

Det skaver. Utvecklingen i världen skenar och hastigheten är så hög att vi inte tycks märka vad som sker.
Ingen, eller i alla fall väldigt få, ställer de nödvändiga frågor som skulle kunna få oss att sakna ner och reflektera åtminstone något lite?
- Hur mycket måste jag sopsortera för att kompensera för ett enda
  av alla de granatgevär vi exporterar?
- Varför ägnar vi så mycket tid att åt konsekvenser av felaktiga
   beslut och negativ samhällsutveckling istället för att förebygga
   och skapa något gott?
- Varför envisas vi med att tro att allt går att lösa med teknik och
   hjärna när det är nödvändighet med känslor, empati och rättvisa
   om vi ska ha någon framtid?

Jag har fler frågor på lager, men jag nöjer mig med dessa, denna vackra söndagsmorgon och återvänder till gårdagen.
Det blev en behaglig vandring på några timmar. Visserligen inte mycket mer liv än ett par sångsvanar där isen gått upp, men skönt efter en vecka med mycket tänkande och kreativitet.

Och så fotot... Den lilla isbiten som liksom klamrar sig fast i granens barr ovanför den porlande bäcken. Solens strålar som återspeglas med en intensitet som förundrar.
Så ser min bild av hoppet ut när vintern långsamt övergår i vår.
Vackert, men hotat.
Inte särskilt stor, men det finns.

Ja. Hoppet finns och det lever.

Bild 21 - Den stillsamma lyckan

Så var vi där och en önskan gick i uppfyllelse. Himlen tycktes närmare och när maten från stormköket var uppäten njöt jag den ljusa kvällens välkomnande tystnad.

Ordet fulländning tycker jag man ska nyttja med ödmjuk försiktighet, men nog fanns den där i denna stund. En harmoni vars glädje jag fortfarande, ett par år senare, utan svårighet kan framkalla som ett vackert och synnerligen levande minne.

I benen kände jag av vandringen och stigningen. I magen den härliga mättnaden. I själen den där delaktigheten med och i helheten som då och då infinner sig i naturen.
Gemenskap.

Den stillsamma lyckan.



Bild 20 - Helheten

Upplevelsen drar iväg åt alla håll.
Inåt.
Utåt.
Tidens gång liksom upplöses i ett alltings närvaro.

Vrålapornas mäktiga och lätt skrämmande läte.
Fukten från grönskan i regnskogen.
Vetskapen om att jaguaren vandrar där någonstans.

En gång var Tikal Mayaimperiets centrum och nav. Mer än 1000 år har gått sedan dess.
Nu känner jag närvaron av ett folk och en kultur som skådade rymden, byggde pyramider och som anlade sinnrika vattenkanaler.

Men jag funderar också över vilka de egentligen var och vad jag har gemensamt med dem. Hur tänkte de? Vad drömde de om? Hur reagerade de när hoten mot deras kultur växte?
Ja, hur tänkte de när maten inte längre räckte, när skogarna höggs ner, klimatet förändrades och krigen raserade friden?
Trodde de sig om att kunna lösa problemen eller kastade de sig, likt dagens mänsklighet, ut i en förintande och meningslös dekadens?

När solen så letar sig upp på himlen uppfylls jag av en känsla av helhet. En hotad sådan. Regnskogen, mayatemplen och solen på himlen skapar tillsammans en berättelse om livet. En berättelse att lära av.

Jag tänker på jaguaren som finns här någonstans i närheten och hamnar sedan i de svenska skogarna när de vackra lodjuren nu jagas av ingen rimlig anledning alls, precis som vargen alldeles nyss.

Så går dagen I Tikal i Guatemala. Allt medan människan avlägsnar sig alltmer från den fantastiska helhet som vi så självklart är en del av.
Vi bygger murar både inåt och utåt. Kapslar in oss i en självgodhet som är förödande.

Jag finner det mycket sorgligt.



Bild 19 - Fladdermusen

I taket nere vid floden satt den.
Den och några till.
Just där båtarna lägger till.
Tortugero, Costa Rica.
Regnskog.
I skymningen gav den sig av på jakt efter föda.
Så gör fladdermöss.

Bild 18 - Ljuset

Jag har skrivit om saknad och jag har skrivit om ångest och rädsla. Min söndagsbild får därför frammana ljuset.
Det är kontrasterna som gör livet levande. Ja, enligt min uppfattning förstås. Andra må ha en annan åsikt.

Kanske skulle jag ha skrivit om modet också. Att våga möta både sig själv och andra. Världen förstås.
Våga fälla en tår över sin egen otillräcklighet.
Våga vara glad när den möjligheten kommer.

Min lilla sjö i gryningen. Älvorna dansar. Solen värmer den något kyliga morgonen.
Som jag älskar att vara där.

Jag är emellertid inte där just nu och jag både längtar och bär stunden på fotot inom mig.

Det är gott att leva. Smärtsamt gott. Det är därför vi försöker. Igen och igen.
Trots allt.

Bild 17 - Om fred, möten och krigspropaganda

Världen vi lever i är full av broar som vi inte lägger märke till. Det är min övertygelse.
Jag talar inte om de fysiska, som den på bilden, utan alla möjligheter till möten som vi rusar förbi. Förblindande av vår eget välstånd och förträfflighet. Manipulerade av makthavare, av skrupellösa storföretagare och ibland också av media.

Det må låta konspiratoriskt, men om man försöker följa åsiktsbildningens glidande och förskjutningen av den vi kallar "normalt" blir det uppenbart. Det som igår var en sanning är idag en lögn och tvärtom.

Titta på migrationspolitken. Följ diskussionerna om kärnkraft och kärnvapen. Försök reda ut argumenterande kring Nato-medlemskapet och vår lands militära upprustning.
Åsiktskarusellen snurrar allt fortare

"Att verka för fredsförhandlingar under rådande styrkeförhållanden riskerar endast att frysa konflikten, framhöll den polskamerikanska historikern Anne Applebaum i Agenda (19/2).
Den ryska krigsmakten skulle ges möjlighet att omgruppera och sedan invadera på nytt.
Det är ingen lösning, det är direkt farligt.
Det enda sättet att säkra freden i Europa är att ge ukrainarna bästa möjliga förutsättningar att fortsätta slåss."

Så skriver man på vår största morgontidnings ledarsida idag (26/2-2023)
Det är alltså "direkt farligt" att verka för fredsförhandlingar och enda sättet att säkra freden är att "fortsätta slåss".

Man får naturligtvis tycka som man vill, men enligt min mening ska man alltid bli fundersam när någon använder uttryck som "enda sättet". Det är härskarteknik och inget annat.

Därför är min önskan denna tidiga söndagsmorgon att så många som möjligt reflekterar kring hur det kan vara livsfarligt att verka för fredsförhandlingar och vad det får för konsekvenser för vår framtiden, för vår planet, för mänskligheten och för naturen om vi på allvar tror att enda möjligheten är att "fortsätta slåss"...

Bild 16 - Människans famlande

Det är vägen som är meningen, inte att komma fram. Ja, det är det innevarande ögonblicket som är själva livet, inte det "sedan" som vi indoktrineras att sträva efter.

Man kan uttrycka det på många vis. Som att det är viktigare att älska livet, än att frukta döden.

Fängelser kan se väldigt olika ut. Rent konkret kan vi vara inlåsta i slutna rum. Vi kan vara psykisk torterade av en livspartner, föräldrar eller någon annan.
Det kan också vara själva konsumtionen. Fångade i en världsbild, en illusion, som säger oss att prylar, det yttre och att vara lyckade är värda alla umbäranden i stunden.

Människan famlar. Det är inget underligt i det. Men hur fria är vi i tanken? Vilka möjligheter har vi att välja? Lever vi verkligen så som vi vill leva och om vin nu gör det; varför skulle inte alla människor på vår jord ha samma rätt?

Bild 15 - Ögonblick att leva för

En morgon för några år sedan när jag klev upp och rullade upp rullgardinen möttes jag av en en som stod och tittade på mig. Länge blev vi båda stående, liksom frysta i ögonblicket och lika förvånade.

I somras fastnade jag i stolen ute på gårdsplan efter en måltid, helt fascinerad av en energisk liten näbbmus som kämpade med en daggmask.
Bredvid mig satt en groda, lika uppslukad av det som försiggick som jag.

En annan gång satt jag blickstilla och betraktade tranornas ankomst invid den lilla, nästan igenvuxna sjön som jag ofta söker mig till. Och en sommar åt jag mina måltider nedanför farstubron i sällskap med en flugsnapparfamilj.

Rådjuret glömmer jag aldrig. Jag har sett många, men just det här mötet var ett sådant där evigt ögonblick, en slags gemenskap med det vilda, som jag aldrig kommer att glömma.

När jag skriver dessa rader, samtidigt som jag tittar på bilderna, känner jag både glädje och sorg.
Glad och tacksam över vad jag fått uppleva. Sorgsen över att ögonblick som dessa snart riskerar att tillhöra en svunnen tid om inte människan besinnar sig i sin iver att äga, kontrollera och tillskansa sig makt.



Bild 14 - Lågt står solen på himlen (om oförmågan att förstå sammanhangen)

Reflexmässigt slår jag på morgonradion när jag vaknar och ömsom sovande och ömsom vaken tar jag del av det utbud som sorglig tyngd bekräftar människans oförmåga att förstå och uppskatta den nödvändiga helheten och sammanhangen på vår vackra planet.

Dagen före vandrade jag uppför berget, med chokladmjölk och äggmackor i ryggsäcken, och njöt av en lågt stående februarisol som värmde åtminstone något lite.

Konstrasterna mellan det underbara och det av enfald präglade hemska avslöjas i all sin övertydliga nakenhet.
Om jag hör rätt kan bara 1,5 procent av 4000 avverkningsanmälningar i den fjällnära skogen kontrolleras på grund av bristande resurser. De allra flesta ärendena blir helt enkelt liggande tills långt efter att skogen är avverkad.
Så mycket för skyddet av den svenska skogen och den biologiska mångfalden.

Lite senare kommer en inslag om ålens fantastiska liv och hur den under sin livstid - den kan bli upp till 80 år - simmar fram och tillbaka mellan Sargassohavet (Atlanten) och de svenska älvarna. Den är viktig både som rovdjur och som föda, men beståndet har minskat avsevärt sedan 1950-talet.
Ett förslag som någon, uppfattar inte vem, har lagt är att man ska transportera ålar med lastbil förbi de hinder som finns i svenska älvar. Det låter förstås helt galet, men känns helt i linje med svenska makthavares övertro på sig själva och fyrkantiga syn på naturen.

Mycket lastbil blir det. Förre näringsministern ville ju transportera renar med lastbil när nya gruvor skar av de naturliga vandringslederna för renarna. Och jag förmodar att det är lastbilar som ska till när nya vargar ska sättas in för att hålla en kraftigt minskad vargstam frisk.

Det är inte utan man börjar tro att den svenska lastbilsindustrins framtid är bra mycket säkrare än den biologiska mångfalden...

Det blev en lång text den här och den skulle kunnat ha blivit ännu längre, för i morgontidningen (DN 5/2 2023) läser jag sedan att ett av de projekt som stoppas i det svenska miljöarbetet är övervakningen av de hotade  vilda pollinatörerna, som humlor och bin. Men vem vet, kanske finns det en "lastbilslösning" här också.

Bild 13 - Utvandrarna

Besöket vid Klasatorpet - Korpamoen som det heter i Vilhelm Mobergs bok - får tankarna att vandra från förr till nu och så tillbaka igen.

Det finns inget givet på vår jord. Ständigt nya folkförflyttningar, migration med och utan problem, erövringar, kamp om jorden, egoism och generositet.

Jag tänker vidare idag när jag snörar av mig skridskorna på en bänk invid isbanan efter att ha åkt en dryg halvtimme. Bredvid mig på ena sidan talas det spanska. På den andra sitter en familj med rötterna i Asien och jämte den anar jag ett afrikanskt ursprung hos en pappa och hans dotter.

Före en stund glömmer jag alla problem, alla krockar och all rasism och främlingsfientlighet. Här på isbanan möts vi och trivs en stund tillsammans på det sätt som borde vara det givna.

Vi är alla människor som fötts med lika värde och med samma rätt till ett anständigt liv.

Så landar jag hos Moberg igen. Vandrar mot Klasatorpet och känner historiens vingslag. Utan att ha en aning vad som väntar i framtiden. Men jag känner hopp. Tror på det goda. Åtminstone just i den stunden.

Det kan gå.

Bild 12 -Behovet av att mötas

I tider som dessa är behovet av att mötas större än någonsin. Lyssna och försöka förstå, istället för att fördöma och stöta bort.

Jag ser inget annat sätt att komma vidare än att ta vägen via förlåtelse, försoning och tolerans. I stort som i smått. Mellan människor. Mellan nationer. Mellan människan och naturen.
Det kan låta pretentiöst. Rent av naivt, men vi behöver visioner som sträcker sig bortom egoism, hämndlystnad, förstörelse och hat.
Ja, det är tid för möten och tid för att våga ifrågasätta sina egna åsikter och välkomna andras åsikter, drömmar och visioner.

(Blir ni nyfikna på fler söndagsbilder med kort text är ni välkomna till min hemsida. Klicka på länken så hittar ni dem. Kolla även in min författarsida här på facebook)



Bild 11 - När dog den livsbejakande naiviteten?

När dog människans naivitet? Funderingen växer sig allt starkare ju mer jag ser av utställningen med 100 års pressbilder på Fotografiska muséet i Stockholm.

Till slut kommer jag fram till att det ägde rum i november 1989 när Berlinmuren föll. Aldrig har väl den globala glädjen varit större sedan dess. Aldrig har väl besvikelsen över det som följde varit större.

Nu står vi där med pågående krig, en natur som förstörs och en värld där klyftorna ökar istället för minskar.
Hur kunde det bli så? Vad är människan för en märklig varelse som inte ens klarar av att se till sitt eget bästa?

Ett par dagar efter min vandring bland fotografier på allt från andra världskriget förintelse och Vietnamkrigets brutalitet till omläggningen till högertrafik och den första människan på månen, möter jag tre ekorrar som far fram mellan träden.
För en stund vistas jag tillsammans med dem i det innevarande ögonblicket och glömmer det som var och det som komma skall.

Jag saknar den naiva hoppfullhet jag kände som ung och jag längtar efter harmoni.

Bild 10 - Människan, dekadensen och vårt obegripliga högmod

Jag ser det i stort och i smått. Naturligtvis också hos mig själv. Hur vi väljer den sanning som passar oss bäst. Blundar för det som skaver och lever vidare i en slags naiv tilltro på att vi kan konsumera oss bort från olycka, elände och dystopiska framtidsscenarier.

Att säga att människan allt snabbare avlägsnar sig från verkligheten kan ju låta befängt i en tid då den samlade kunskapsmängden är mer omfattande än någonsin, samtidigt som oändligheten blir allt mer vidsträckt och miljard läggs till miljard när evigheten mäts i alltfler år.

Men jag tycker att det förhåller sig så här; ju mer vi vet, desto mer förnekar vi. Samtidigt målar vi in oss i ett hörn där klyftorna i samhället ökar och de globala orättvisorna likaså. Naturen har vi klivit ur och nu inbillar vi oss att träden i skogen har som främsta syfte att förse människan med råvaror och att rovdjur som vargen är skadedjur och inte nödvändiga varelser i en harmoni som är så mycket vackrare än den enformighet vi själva åstadkommer med vårt inbilska kontrollbehov.

Inte ens i vår strävan mot undergången är vi unika. Människor i alla tider i alla kulturer är sig lika när utvecklingen skenar. Ena gången bygger vi pyramider, nästa tar vi till människooffer och en annan konsumerar vi oss bort från möjligheten att överleva.
Allt inbäddat i den falska drömmen om att lyckan är det överflöd som bara är möjligt för den elit som utplånar sitt eget värde som människa med en livsstil som blir allt mer dekadent.

Blickar vi bakåt i historien slutar alla högkulturer och imperier med någon form av dekadens, även om det naturligtvis har sett väldigt väldigt ut.
Förhoppningen i dessa dagar måste vara att vårt sätt all leva når en ände innan vi uppfunnit vapen och annan teknik som förgör möjligheten att leva på vår underbara planet.
Nej, hoppet är inte, som jag ser det, att det här ekonomiska systemet ska överleva och att konsumtionshysterin ska fortsätta i all evighet.
Hoppet är precis som förut, det som kommer sedan. När dekadensens tid ännu en gång är förbi och människan återgår till att vara en del av det sammanhang som är förutsättningen för allt liv på jorden.

Bild 9 - Konsumtionen, ett fördärv

Mellan 2001 och 2021 ökade hushållens konsumtions med 46 procent.
En helt grotesk siffra om jag får säga det själv. Nu tycker vi synd om  oss själv när vi måste minska på detta, av det ekonomiska systemet framkallade, hetshandlande.

För att upprätta hålla detta makabra överflöd som inte ens gör oss lyckliga förstör vi naturen, minskar biståndet till dem som verkligen skulle behöva konsumera mer och stänger in oss i rikemansklubbar som vi anser oss ha rätt att tillhöra.

Vi strömlinjeformas i ett kontrollsamhälle där de unga tappar hoppet och allt färre tycks veta vad människan har här på jorden att göra.

Så kan vi inte ha det!

Låt oss inleda detta 2023 med att reflektera kring förändring och att försöka pussla ihop ord som rimlig konsumtion, rättvisa, en levande natur och lycka till ett sammanhang.

"Det är sent på jorden", sjöng Peps Persson. Nu har vi kommit dithän att han fick rätt.
Låt det inte också bli "för sent".

   Låt oss göra 2023 till ett förändringens år

Fotot är från Chichicastenango i Guatemala. En plats jag älskar och som rymmer lycka, elände, möten, krockar, våld, skönhet, fattigdom, kamp och mycket mer än då.)

Bild 8 - Näbbmusen

Plötsligt var den bara där. Alldeles intill. Den lilla näbbmusen. Det starkaste minnet har jag tyvärr ingen bild på, men det var när den höll på med en daggmask och en groda dök upp och stannade till vid min sida.
Tillsammans bevittnade vi sedan fascinerat kampen mellan näbbmus och mask.

(På min författarsida på facebook hittar du några fler möten med djur när jag skriver om biologisk mångfald och en natur i harmoni.
  Stefan Strömberg | Facebook   )

Bild 7 - Ett vackert minne som får mig att tänka på solidaritet

Det kom ett foto från Peguche i Ecuador häromdagen. Ett minne från en måltid som vi lagade tillsammans för några år sedan och därefter åt ihop.
Jag betraktar fotot och saknar dem alla. Vännerna från mitt andra hem uppe i Anderna.

Vänskap. Öppna hem. Välkomnande. Flera gånger har jag fått höra att "nu är jag en del av familjen".
Det var så jag tänkte mig Sverige förut. Ett rikt land, med öppna gränser som solidariskt hjälpte människor i nöd.

Så annorlunda det är nu. En liten flicka från Nicaragua visas ut trots att föräldrarna får vara kvar. Biståndet ska gå till länder i närområdet och dessutom gynna svenska företag. Flyktingmottagandet begränsas till ett minimum.

Hur kunde det bli så?

Jag tittar på fotot igen. Som jag saknar er. Men jag känner värmen och vänskapen trots avståndet.
Peguche... Ja, det är verkligen mitt andra hem och jag har lärt mig så mycket om livet i denna lilla stad, som ligger "kant i kant" med Otavalo där skolan vi stödjer och den berömda marknaden finns.

Till sist; låt oss väcka liv i solidariteten igen. Låt inte egoismen bli det nya "normala".

Bild 6 - Munch, Ångesten, människan och naturen

Nog visste jag en del om den norske konstnären Edvard Munch förut, men efter besöket på muséet i Oslo är jag fullständigt omtumlad och uppfylld av alla möjliga känslor.
Från ångest till en glädje som gränsar till eufori.

Jag älskar livet mer än jag fruktar döden. Det har jag tänkt många gånger förut, men i Munchs sällskap blir det uppenbart hur betydelsefull just den insikten och känslan är för att man ska våga möta andra människor, ny kultur och allt som finns i naturen med nyfikenhet.

Med vårt maniska behov av kontroll stänger mänskligheten in sig i allt trängre burar av rädsla för allt från sjukdomar till sådant vi istället borde vara nyfikna på. Och ju räddare vi är och ju mer likformad vår önskan är att bli lyckad istället för lyckliga, desto lättare blir vi för makthavarna att styra.

När jag efter några intensiva timmar lämnar Munch-muséet har David Attenborough tagit plats i mina tankar och gör den norske konstnären sällskap.
Vi behöver mer av det vilda, mer av den ohämmade nyfikenheten och mer av upplevelser som vi inte vet i förväg hur de kommer att bli.

Söndagsbild 5 - Ode till det vilda

Det är många tankar som föds i mitt huvud där jag vandrar på den smala stigen som tålmodigt slingrar uppför berget. Nyss har jag lämnat ännu ett kalhygge bakom mig. Strax ska jag ännu en gång blicka ut över det vackra, men sargade, skogslandskap jag älskar.

Vad är det vi människor håller på med? Vi inbillar oss att vi står över sammanhangen och förstör i allt snabbare takt det som är förutsättningen för själva livet. Vi tror att vi kan styra och bestämma över allt, men ju mer vi försöker öka kontrollen desto mindre återstår det att kontrollera.

Jag känner en djup sorg i bröstet över förlusten av det vilda och räds tanken att framtida generationer inte kommer att sörja detta vilda eftersom de inte vet vad det innebär att ta sig fram genom en natur som inte styrs av människans behov.

Svetten rinner längs med ryggen och jag känner hur pulsen stiger när jag viker av från stigen och tar mig upp för branten i den snö som blir allt djupare ju högre upp jag kommer.
För första gången någonsin stöter jag inte på några spår efter älg när jag bestiger det som är den högsta punkten i närheten av mitt hus. En ekorre, en hackspett och en förskrämd orre är vad ja möter i djurväg på min lördagsvandring.

Längst upp plockar jag fram ett äpple ur fickan, tar ett bett, njuter av utsikten och den luft som är så skön att andas. Ännu kan jag få en upplevelse av det vilda. Ännu finns det hopp. Ja faktiskt och jag... jag älskar det vilda. 

Söndagsbild 4 - Människan, kulturen och livet (Christer Strömholm på Nationalmuseum)

Det kan möjligen tyckas konstigt att det är orden jag lyfter fram efter att har besökt fotoutställningen med Christer Strömholms porträtt från Paris på Nationalmuseum i Stockholm.
Men så får det bli.

I konsten, i musiken och i litteraturen är vi fria att tolka utifrån våra erfarenheter och vår fantasi.
Naturligtvis.
Så måste det vara och jag tänker att det är ett av de sätt som existerar för att ge näring åt det fria tänkandet och som öppnar våra sinnen för att, utan fördomar, ta del av andra människors berättelser, upplevelser och kultur.

Men om vi däremot anammar det sätt att se på fotografier som Christer Strömholm uppmanar oss till när vi möter en annan människa blir det fel.
Ja, vi riskerar att missförstå det mesta om vi lägger våra erfarenheter och begränsade kunskap i den andres ord istället för att lyhört försök förstå en annan människas historia.
Kan vi inte kliva ut ur vår egen begränsade kunskapsbur och inse att verkligheten kan upplevas på olika vis med varierande förslag på lösningar har vi snart konflikten där.
Och jag tror att samma sak gäller såväl individer som nationer.

Kanske låter det något högtravande, men jag skulle vilja uttrycka det som att vi med våra kulturupplevelser som vi är fria att tolka efter hur våra sinnen reagerar ökar våra möjligheter att ödmjukt lyssna till, förstå och ta in det som i förstone ter sig obegripligt, främmande och rent av farligt.

Det var i alla fall det jag fick med mig efter att ha vandrat omkring en stund bland Christer Strömholms svart-vita porträtt på ett välbesökt museum. Det och en växande nyfikenhet på det bohemliv som författare, konstnärer, filosofer och andra levde i den franska huvudstaden i mitten av förra seklet.

(Vill ni ta den av fler söndagsbilder och betraktelser hittar ni dem på min hemsida och för att ta er dit klickar ni på länken nedan.) 

Söndagsbild 3 - Tack Mikael Wiehe

Jag ligger kvar under dubbla duntäcken och lyssnar på radions söndagsintervju med Mikael Wiehe.
Vemod.
Minnen.
Glädje.
Den första text jag fick publicerad var en intervju med Wiehe i lokaltidningen.
Vi möttes igen när jag skrev min bok om Chile.
Sedan har vi stött på varandra några gånger till.
Min mamma fick med sig den vackra "Vad bryr sig kärleken om gränsen" till himlen. Den sista låt hon lyssnade på.
Senast sågs vi i Falun på en fantastisk konsert på den avskedsturné som nu är avslutad.
På radion berättar han om sin karriär, om vänskapen med Björn Afzelius, om turnerandet och om det politiska engagemanget. Hans tålamod när journalisten ställer frågor om Kuba är beundransvärt och jag känner igen mig. Själv har jag, som jag berättat i många sammanhang, blivit kallad både kommunist och USA-lakej när jag talat om mina erfarenheter från Kuba.

Så jag säger tack Mikael Wiehe. För musiken. För engagemanget. För tålamodet. Ja, till och med i denna söndagsintervju hittar jag saker att inspireras av.

Allt gott till dig.

(Bilden är tagen av min gode vän Patrik Wesser och vill ni se fler söndagsbilder med en kort text till klickar ni på länken till min hemsida.) 

Söndagsbild 2 - Dekadensen (Gryning i Tikal)

När jag hör den nytillträdda regeringen sabotera alla försök till anständig klimatpolitik för att istället hänge sig att världsfrånvänd dyrkan av ett nedgånget ekonomiskt system kommer jag att tänka på mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala.
Alla högkulturer går under.
Hur det sker varierar.
Slutar gör det med någon form av tunnelseende dekadens.
I Tikal föregicks dekadensen av att för många människor på ett begränsad utrymme överutnyttjade naturen vilket skapade alltmer osämja och fruktlösa åtgärder för att blidka maktlösa gudar.
Som här.
Som nu.
Regeringen leder oss in i dekadensens förrädiska känsla av kontroll och lust. Att det är lika framgångsrikt som att kissa ner sig för att hålla värmen när det är kallt ute struntar man i.
Dekadens och förnekelse är intimt bundna till varandra, precis som vi ser nu i såväl regeringsförklaring som i ministrars märkliga uttalanden.
"Hopp förtjänar man", skriver Greta Thunberg i en ny bok.
Så låt oss då förtjäna det. 

Söndagsbild 1 - Människans fåfänga försök att tämja naturen

 
I den vackra kolonialstaden Antigua i Guatemala tog jag "av misstag" ett foto som jag tycker väl illustrerar människans fåfänga försöka att tämja naturen.
Min tanke var att ha duvorna på fontänen som förgrund till den aktiva vulkanen Fuego när den spottar ut rök från sin innandöme. När jag sedan tittade på bilden upptäckte jag att den nästan ser ut som om man med vatten försöker stilla den hetta som vulkanen rymmer.
Det jag nu såg blev ännu en av många tankeställare som fick mig att reflektera över mänsklig hybris och vår fantastiska planets inneboende krafter.