Stefan Strömberg - Författare och föreläsare 

Skriver om utvecklingsfrågor, Latinamerika, ishockey, Bergslagen, naturen och skogen och en hel del annat 

 


      Söndagsbilden - Veckans korta text + foto


Här publicerar jag varje vecka en kort text och en bild. Det kan vara ett ögonblick fångat i flykten - som fåglarna på fotot från Ciudad Vieja i Panama city som lyfter - eller en reflektion kring en händelse i världen som fått mig att tänka till lite extra.
Stort kommer att varvas med smått, vackra bilder med fula och livets underbara poesi med den smått groteska verklighet som driver på krig, naturförstörelse, orättvisor och överflödskonsumtion.
Kort kommer det att vara och ambitionen är att ställa frågan, inte att presentera svaret.
Eftertanke, nyfikenhet och tolerans...


Bild 13 - Utvandrarna

Besöket vid Klasatorpet - Korpamoen som det heter i Vilhelm Mobergs bok - får tankarna att vandra från förr till nu och så tillbaka igen.

Det finns inget givet på vår jord. Ständigt nya folkförflyttningar, migration med och utan problem, erövringar, kamp om jorden, egoism och generositet.

Jag tänker vidare idag när jag snörar av mig skridskorna på en bänk invid isbanan efter att ha åkt en dryg halvtimme. Bredvid mig på ena sidan talas det spanska. På den andra sitter en familj med rötterna i Asien och jämte den anar jag ett afrikanskt ursprung hos en pappa och hans dotter.

Före en stund glömmer jag alla problem, alla krockar och all rasism och främlingsfientlighet. Här på isbanan möts vi och trivs en stund tillsammans på det sätt som borde vara det givna.

Vi är alla människor som fötts med lika värde och med samma rätt till ett anständigt liv.

Så landar jag hos Moberg igen. Vandrar mot Klasatorpet och känner historiens vingslag. Utan att ha en aning vad som väntar i framtiden. Men jag känner hopp. Tror på det goda. Åtminstone just i den stunden.

Det kan gå.


Bild 12 -Behovet av att mötas


I tider som dessa är behovet av att mötas större än någonsin. Lyssna och försöka förstå, istället för att fördöma och stöta bort.

Jag ser inget annat sätt att komma vidare än att ta vägen via förlåtelse, försoning och tolerans. I stort som i smått. Mellan människor. Mellan nationer. Mellan människan och naturen.
Det kan låta pretentiöst. Rent av naivt, men vi behöver visioner som sträcker sig bortom egoism, hämndlystnad, förstörelse och hat.
Ja, det är tid för möten och tid för att våga ifrågasätta sina egna åsikter och välkomna andras åsikter, drömmar och visioner.

(Blir ni nyfikna på fler söndagsbilder med kort text är ni välkomna till min hemsida. Klicka på länken så hittar ni dem. Kolla även in min författarsida här på facebook)




Bild 11 - När dog den livsbejakande naiviteten?

När dog människans naivitet? Funderingen växer sig allt starkare ju mer jag ser av utställningen med 100 års pressbilder på Fotografiska muséet i Stockholm.

Till slut kommer jag fram till att det ägde rum i november 1989 när Berlinmuren föll. Aldrig har väl den globala glädjen varit större sedan dess. Aldrig har väl besvikelsen över det som följde varit större.

Nu står vi där med pågående krig, en natur som förstörs och en värld där klyftorna ökar istället för minskar.
Hur kunde det bli så? Vad är människan för en märklig varelse som inte ens klarar av att se till sitt eget bästa?

Ett par dagar efter min vandring bland fotografier på allt från andra världskriget förintelse och Vietnamkrigets brutalitet till omläggningen till högertrafik och den första människan på månen, möter jag tre ekorrar som far fram mellan träden.
För en stund vistas jag tillsammans med dem i det innevarande ögonblicket och glömmer det som var och det som komma skall.

Jag saknar den naiva hoppfullhet jag kände som ung och jag längtar efter harmoni.




Bild 10 - Människan, dekadensen och vårt obegripliga högmod

Jag ser det i stort och i smått. Naturligtvis också hos mig själv. Hur vi väljer den sanning som passar oss bäst. Blundar för det som skaver och lever vidare i en slags naiv tilltro på att vi kan konsumera oss bort från olycka, elände och dystopiska framtidsscenarier.

Att säga att människan allt snabbare avlägsnar sig från verkligheten kan ju låta befängt i en tid då den samlade kunskapsmängden är mer omfattande än någonsin, samtidigt som oändligheten blir allt mer vidsträckt och miljard läggs till miljard när evigheten mäts i alltfler år.

Men jag tycker att det förhåller sig så här; ju mer vi vet, desto mer förnekar vi. Samtidigt målar vi in oss i ett hörn där klyftorna i samhället ökar och de globala orättvisorna likaså. Naturen har vi klivit ur och nu inbillar vi oss att träden i skogen har som främsta syfte att förse människan med råvaror och att rovdjur som vargen är skadedjur och inte nödvändiga varelser i en harmoni som är så mycket vackrare än den enformighet vi själva åstadkommer med vårt inbilska kontrollbehov.

Inte ens i vår strävan mot undergången är vi unika. Människor i alla tider i alla kulturer är sig lika när utvecklingen skenar. Ena gången bygger vi pyramider, nästa tar vi till människooffer och en annan konsumerar vi oss bort från möjligheten att överleva.
Allt inbäddat i den falska drömmen om att lyckan är det överflöd som bara är möjligt för den elit som utplånar sitt eget värde som människa med en livsstil som blir allt mer dekadent.

Blickar vi bakåt i historien slutar alla högkulturer och imperier med någon form av dekadens, även om det naturligtvis har sett väldigt väldigt ut.
Förhoppningen i dessa dagar måste vara att vårt sätt all leva når en ände innan vi uppfunnit vapen och annan teknik som förgör möjligheten att leva på vår underbara planet.
Nej, hoppet är inte, som jag ser det, att det här ekonomiska systemet ska överleva och att konsumtionshysterin ska fortsätta i all evighet.
Hoppet är precis som förut, det som kommer sedan. När dekadensens tid ännu en gång är förbi och människan återgår till att vara en del av det sammanhang som är förutsättningen för allt liv på jorden.


Bild 9 - Konsumtionen, ett fördärv

Mellan 2001 och 2021 ökade hushållens konsumtions med 46 procent.
En helt grotesk siffra om jag får säga det själv. Nu tycker vi synd om  oss själv när vi måste minska på detta, av det ekonomiska systemet framkallade, hetshandlande.

För att upprätta hålla detta makabra överflöd som inte ens gör oss lyckliga förstör vi naturen, minskar biståndet till dem som verkligen skulle behöva konsumera mer och stänger in oss i rikemansklubbar som vi anser oss ha rätt att tillhöra.

Vi strömlinjeformas i ett kontrollsamhälle där de unga tappar hoppet och allt färre tycks veta vad människan har här på jorden att göra.

Så kan vi inte ha det!

Låt oss inleda detta 2023 med att reflektera kring förändring och att försöka pussla ihop ord som rimlig konsumtion, rättvisa, en levande natur och lycka till ett sammanhang.

"Det är sent på jorden", sjöng Peps Persson. Nu har vi kommit dithän att han fick rätt.
Låt det inte också bli "för sent".

   Låt oss göra 2023 till ett förändringens år

Fotot är från Chichicastenango i Guatemala. En plats jag älskar och som rymmer lycka, elände, möten, krockar, våld, skönhet, fattigdom, kamp och mycket mer än då.)




Bild 8 - Näbbmusen

Plötsligt var den bara där. Alldeles intill. Den lilla näbbmusen. Det starkaste minnet har jag tyvärr ingen bild på, men det var när den höll på med en daggmask och en groda dök upp och stannade till vid min sida.
Tillsammans bevittnade vi sedan fascinerat kampen mellan näbbmus och mask.

(På min författarsida på facebook hittar du några fler möten med djur när jag skriver om biologisk mångfald och en natur i harmoni.
  
Stefan Strömberg | Facebook   )


Bild 7 - Ett vackert minne som får mig att tänka på solidaritet

Det kom ett foto från Peguche i Ecuador häromdagen. Ett minne från en måltid som vi lagade tillsammans för några år sedan och därefter åt ihop.
Jag betraktar fotot och saknar dem alla. Vännerna från mitt andra hem uppe i Anderna.

Vänskap. Öppna hem. Välkomnande. Flera gånger har jag fått höra att "nu är jag en del av familjen".
Det var så jag tänkte mig Sverige förut. Ett rikt land, med öppna gränser som solidariskt hjälpte människor i nöd.

Så annorlunda det är nu. En liten flicka från Nicaragua visas ut trots att föräldrarna får vara kvar. Biståndet ska gå till länder i närområdet och dessutom gynna svenska företag. Flyktingmottagandet begränsas till ett minimum.

Hur kunde det bli så?

Jag tittar på fotot igen. Som jag saknar er. Men jag känner värmen och vänskapen trots avståndet.
Peguche... Ja, det är verkligen mitt andra hem och jag har lärt mig så mycket om livet i denna lilla stad, som ligger "kant i kant" med Otavalo där skolan vi stödjer och den berömda marknaden finns.

Till sist; låt oss väcka liv i solidariteten igen. Låt inte egoismen bli det nya "normala".



Bild 6 - Munch, Ångesten, människan och naturen

Nog visste jag en del om den norske konstnären Edvard Munch förut, men efter besöket på muséet i Oslo är jag fullständigt omtumlad och uppfylld av alla möjliga känslor.
Från ångest till en glädje som gränsar till eufori.

Jag älskar livet mer än jag fruktar döden. Det har jag tänkt många gånger förut, men i Munchs sällskap blir det uppenbart hur betydelsefull just den insikten och känslan är för att man ska våga möta andra människor, ny kultur och allt som finns i naturen med nyfikenhet.

Med vårt maniska behov av kontroll stänger mänskligheten in sig i allt trängre burar av rädsla för allt från sjukdomar till sådant vi istället borde vara nyfikna på. Och ju räddare vi är och ju mer likformad vår önskan är att bli lyckad istället för lyckliga, desto lättare blir vi för makthavarna att styra.

När jag efter några intensiva timmar lämnar Munch-muséet har David Attenborough tagit plats i mina tankar och gör den norske konstnären sällskap.
Vi behöver mer av det vilda, mer av den ohämmade nyfikenheten och mer av upplevelser som vi inte vet i förväg hur de kommer att bli.



Söndagsbild 5 - Ode till det vilda

Det är många tankar som föds i mitt huvud där jag vandrar på den smala stigen som tålmodigt slingrar uppför berget. Nyss har jag lämnat ännu ett kalhygge bakom mig. Strax ska jag ännu en gång blicka ut över det vackra, men sargade, skogslandskap jag älskar.

Vad är det vi människor håller på med? Vi inbillar oss att vi står över sammanhangen och förstör i allt snabbare takt det som är förutsättningen för själva livet. Vi tror att vi kan styra och bestämma över allt, men ju mer vi försöker öka kontrollen desto mindre återstår det att kontrollera.

Jag känner en djup sorg i bröstet över förlusten av det vilda och räds tanken att framtida generationer inte kommer att sörja detta vilda eftersom de inte vet vad det innebär att ta sig fram genom en natur som inte styrs av människans behov.

Svetten rinner längs med ryggen och jag känner hur pulsen stiger när jag viker av från stigen och tar mig upp för branten i den snö som blir allt djupare ju högre upp jag kommer.
För första gången någonsin stöter jag inte på några spår efter älg när jag bestiger det som är den högsta punkten i närheten av mitt hus. En ekorre, en hackspett och en förskrämd orre är vad ja möter i djurväg på min lördagsvandring.

Längst upp plockar jag fram ett äpple ur fickan, tar ett bett, njuter av utsikten och den luft som är så skön att andas. Ännu kan jag få en upplevelse av det vilda. Ännu finns det hopp. Ja faktiskt och jag... jag älskar det vilda. 


Söndagsbild 4 - Människan, kulturen och livet (Christer Strömholm på Nationalmuseum)

Det kan möjligen tyckas konstigt att det är orden jag lyfter fram efter att har besökt fotoutställningen med Christer Strömholms porträtt från Paris på Nationalmuseum i Stockholm.
Men så får det bli.

I konsten, i musiken och i litteraturen är vi fria att tolka utifrån våra erfarenheter och vår fantasi.
Naturligtvis.
Så måste det vara och jag tänker att det är ett av de sätt som existerar för att ge näring åt det fria tänkandet och som öppnar våra sinnen för att, utan fördomar, ta del av andra människors berättelser, upplevelser och kultur.

Men om vi däremot anammar det sätt att se på fotografier som Christer Strömholm uppmanar oss till när vi möter en annan människa blir det fel.
Ja, vi riskerar att missförstå det mesta om vi lägger våra erfarenheter och begränsade kunskap i den andres ord istället för att lyhört försök förstå en annan människas historia.
Kan vi inte kliva ut ur vår egen begränsade kunskapsbur och inse att verkligheten kan upplevas på olika vis med varierande förslag på lösningar har vi snart konflikten där.
Och jag tror att samma sak gäller såväl individer som nationer.

Kanske låter det något högtravande, men jag skulle vilja uttrycka det som att vi med våra kulturupplevelser som vi är fria att tolka efter hur våra sinnen reagerar ökar våra möjligheter att ödmjukt lyssna till, förstå och ta in det som i förstone ter sig obegripligt, främmande och rent av farligt.

Det var i alla fall det jag fick med mig efter att ha vandrat omkring en stund bland Christer Strömholms svart-vita porträtt på ett välbesökt museum. Det och en växande nyfikenhet på det bohemliv som författare, konstnärer, filosofer och andra levde i den franska huvudstaden i mitten av förra seklet.

(Vill ni ta den av fler söndagsbilder och betraktelser hittar ni dem på min hemsida och för att ta er dit klickar ni på länken nedan.) 


Söndagsbild 3 - Tack Mikael Wiehe

Jag ligger kvar under dubbla duntäcken och lyssnar på radions söndagsintervju med Mikael Wiehe.
Vemod.
Minnen.
Glädje.
Den första text jag fick publicerad var en intervju med Wiehe i lokaltidningen.
Vi möttes igen när jag skrev min bok om Chile.
Sedan har vi stött på varandra några gånger till.
Min mamma fick med sig den vackra "Vad bryr sig kärleken om gränsen" till himlen. Den sista låt hon lyssnade på.
Senast sågs vi i Falun på en fantastisk konsert på den avskedsturné som nu är avslutad.
På radion berättar han om sin karriär, om vänskapen med Björn Afzelius, om turnerandet och om det politiska engagemanget. Hans tålamod när journalisten ställer frågor om Kuba är beundransvärt och jag känner igen mig. Själv har jag, som jag berättat i många sammanhang, blivit kallad både kommunist och USA-lakej när jag talat om mina erfarenheter från Kuba.

Så jag säger tack Mikael Wiehe. För musiken. För engagemanget. För tålamodet. Ja, till och med i denna söndagsintervju hittar jag saker att inspireras av.

Allt gott till dig.

(Bilden är tagen av min gode vän Patrik Wesser och vill ni se fler söndagsbilder med en kort text till klickar ni på länken till min hemsida.) 


Söndagsbild 2 - Dekadensen (Gryning i Tikal)

När jag hör den nytillträdda regeringen sabotera alla försök till anständig klimatpolitik för att istället hänge sig att världsfrånvänd dyrkan av ett nedgånget ekonomiskt system kommer jag att tänka på mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala.
Alla högkulturer går under.
Hur det sker varierar.
Slutar gör det med någon form av tunnelseende dekadens.
I Tikal föregicks dekadensen av att för många människor på ett begränsad utrymme överutnyttjade naturen vilket skapade alltmer osämja och fruktlösa åtgärder för att blidka maktlösa gudar.
Som här.
Som nu.
Regeringen leder oss in i dekadensens förrädiska känsla av kontroll och lust. Att det är lika framgångsrikt som att kissa ner sig för att hålla värmen när det är kallt ute struntar man i.
Dekadens och förnekelse är intimt bundna till varandra, precis som vi ser nu i såväl regeringsförklaring som i ministrars märkliga uttalanden.
"Hopp förtjänar man", skriver Greta Thunberg i en ny bok.
Så låt oss då förtjäna det. 



Söndagsbild 1 - Människans fåfänga försök att tämja naturen




 
I den vackra kolonialstaden Antigua i Guatemala tog jag "av misstag" ett foto som jag tycker väl illustrerar människans fåfänga försöka att tämja naturen.
Min tanke var att ha duvorna på fontänen som förgrund till den aktiva vulkanen Fuego när den spottar ut rök från sin innandöme. När jag sedan tittade på bilden upptäckte jag att den nästan ser ut som om man med vatten försöker stilla den hetta som vulkanen rymmer.
Det jag nu såg blev ännu en av många tankeställare som fick mig att reflektera över mänsklig hybris och vår fantastiska planets inneboende krafter.