Söndagsbilden - Veckans korta text + foto
Här publicerar jag varje vecka en kort text och en bild. Det kan vara ett ögonblick fångat i flykten - som fåglarna på fotot från Ciudad Vieja i Panama city som lyfter - eller en reflektion kring en händelse i världen som fått mig att tänka till lite extra.
Stort kommer att varvas med smått, vackra bilder med fula och livets underbara poesi med den smått groteska verklighet som driver på krig, naturförstörelse, orättvisor och överflödskonsumtion.
Kort kommer det att vara och ambitionen är att ställa frågan, inte att presentera svaret.
Eftertanke, nyfikenhet och tolerans...
Bild 30 - Mötets betydelse
Vi lever i en tillvaro där vi ständigt bejakar krocken, polariseringen, konflikten och isoleringen.
Det kanske låter drastiskt, men titta hur vi beter oss och se hur saker och ting framställs i media. Inte ens väderleksrapporten, som annars är så lätt att somna till, går fri. Vilket väder som än väntar går det att framställa som ett hot. Minsta lilla snöfall och vi har ett problem för tågtrafiken. Trots att den teknik vi dyrkar ständigt åstadkommer nya underverk.
Och kanske är det just tekniken vi borde frukta? Inte generellt, men det är hög tid att fundera över varför vi ständigt skapar ting som för oss allt längre bort från den jord, från de sammanhang, vi är sprungna ur och att vi därför samtidigt blir allt mer sårbara för problem med den teknik som vi fått för oss ska lösa allt.
Teknik som gör det allt svårare att mötas.
Bild 29 - Mötet, sedan flykten
Det händer att jag får en upplevelse av att leva i en skyddad oas, avskärmad från övergreppen på naturen, krigen och upprustningen, köphetsen...
Allt mer sällan dock, men det händer.
Om morgonen när jag går ut strax efter soluppgången, lyfter tranorna, humlorna är många, en aurorafjäril fladdrar runt mellan de gamla husen liksom citronfjärilarna, en makaonfjäril har hittat till maskrosorna invid husväggen, sädesärlan stryker kring fötterna, svalorna demonstrerar sin flygkonst och uppe på takåsen ser jag för första gången någonsin sädesärlan och flugsnapparen tillsammans.
Det blir dock ett hastigt möte. Snart bråkar de om revir och flugsnapparen flyr (för att sedan komma tillbaka).
Jag vet inte riktigt vad det är jag betraktar. Är det någonting vackert? Är striden mellan de båda fåglarna bara naturens gång? Eller är det möjligen en tecken på att det börjar bli ont om plats i de delar av naturen där mångfalden ännu är tillåten?
Jag vet inte och överhuvudtaget känner jag att det är så lite jag förstå numera.
Vad är det vi människor ägnar oss åt och vad är det vi vill med våra liv? Vill vi verkligen bara bli förströdda av andra som leker åt oss på TV, medan alltmer sofistikerade maskiner uträttar åt oss det våra förfäder en gång tvingades göra med sina kroppar?
Jo, jag vet. Det är lite provocerande att uttrycka sig på det viset, men jag tänker att vi måste stanna upp och fundera igenom vårt ursprung, hur vi lever och vad vi har för tankar om framtiden.
Själv slits jag mellan hopp och förtvivlan. Mellan glädje och sorg. Mellan en vilja att orka mer och den resignation som innefattar att inte göra något alls. Jag har skrivit en bok tillsammans med den medförfattare jag helst vill jobba med. Varje morgon när jag går ut häpnas jag av den skönhet naturen serverar mig. Jag har människor jag tycker om i min närhet. Nyfikenheten har jag i behåll och jag kan under stundom verkligen känna att det är gott att leva.
Ändå... Lyfter jag blicken har den skogen jag älskar blivit ett ödelagt slagfält. Den nedrustning jag hoppades på har blivit till krig, polarisering och resursslöseri med vapen, vapen och ännu mer vapen. Tilltron till ny teknik är så absurd att den avskärmar oss från förlusten av naturen och delaktighet i det stora hela.
Jag landar i ett par av frågorna i vår bok. Vad är utveckling och vem bestämmer vad som är utveckling?
Är det ens någon som bryr sig längre.
Sedan tänker jag på flugsnapparen och sädesärlan igen och vad vackert och betydelsefullt det är med möten och hur viktigt det är att fundera över vad det är man ser och upplever.
Det är tid för möten, tid för lyssnande, tid för frågor, tid för reflektion, tid för handling.
Och med det sagt; vi måste återerövra den tid vi blir bestulna på.
Bild 28 - Sedan följer tystnaden
Så tystnar rösterna.
Jag hinner inte mer än skriva ner de tre orden, innan jag börjar fundera över hur olika tystnaden kan låta.
Åtminstone inuti.
I natt, efter en kväll med många av de människor jag tycker mest om, och sömnen sedan vägrade infinna sig var den full av saknad, fina minnen, tomhet och en del oro.
I skogen däremot när jag går ut sent om kvällen i mörkret, efter en dag i ensamhet, är den välkomnande och trygg och utan det brus som gör att tystnaden i staden egentligen inte är någon tystnad.
Allt eftersom sömnen dröjer smyger sig existentiella framtidstankar på. Funderingar där jag försöker smyga in hopp, men som likaväl landar i en undran över hur en tystnad utan människor på vår jord skulle te sig.
Varm som i min skog? Eller belamrad med en övergivenhet som blott minnet av en förlorad epok kan ge.
Sedan följer tystnaden. Om bara tystnad finns förresten, vet man då ens om den?
Tack alla ni som deltog i releasefesten igår för vår bok. Tystnaden är påtaglig idag, minnet är vackert och varmt och nu följer fortsättningen.
Bild 27 - "En vänligare och vildare värld"
På inbjudan till releasefesten den 13 maj för Nettes och min nya bok "Mellan oss skapas värld - känslor och tankar om vår jord" kan man läsa att vi vill ha en vänligare och vildare värld.
Jag tänker på dessa ord när jag tar del av nyheten att landsbygdsminister Petter Kullgren, i radions lördagsintervju, sagt att regeringen vill minska vargstammen kraftigt; från dagens 465 djur till någonstans mellan 170 och 270.
Det låter varken vilt eller vänligt.
På det foto som blev omslaget till vår bok har en flock vargar korsat sjön en vacker vinterdag. Jag minns fortfarande glädjen över att få syn på dem. Vetskapen om det vildas existens. Samma sak känner jag när jag ser spår av älg, rådjur, rävar eller ekorrar och fåglar.
Möten även om det inte är öga mot öga vid dessa tillfällen..
Jag jämför känslan med den jag upplever när jag får upptäcker ännu ett kalhygge när jag vandrar i det som återstår av skogarna hemmavid.
Sorgen.
Uppgivenheten inför människans brist på omsorg över den helhet vi alla tillhör och är beroende av.
En vänligare och vildare värld. Det borde vara en självklarhet. Istället ser vi människor oss så märkvärdiga och så viktiga att vi tar oss rätten att omskapa och förgöra en fungerande harmoni för att rädda ett ekonomiskt system och ett sätt att leva som varken är hållbart, rättvist eller gör oss lyckliga.
Jag har svårt att förstå den dynamik som driver den utveckling vi ser idag mer än att det är själva systemet som föder fram ståndpunkter som den landsbygdsministern ger uttryck för i intervjun.
1821 var den senaste tillfället då en människa dödades av en vild varg i Sverige och den vargen var dessutom född i fångenskap.
Frågan är hur länge det dröjer till den sista vargen dödas i vårt land.
Om och när det sker lär det inte dröja länge innan människans vandring på vår enda jord är ett minne blott.
Bild 26 - Om anpassning (vad är vi rädda för och varför)
En av människan stora styrkor sägs vara att vi anpassar oss. Det är vår förmåga till anpassning som gjort att vi överlevt såväl de klimatförändringar som inträffat utan vår förskyllan som den utveckling vi själva skapat.
Och det ligger förstås något i detta. Drygt fem år med ryggsäck i Syd- och Centralamerika har lärt mig hur bra man kan ha det utan en massa onödiga prylar att sköta om.
Samtidigt behöver man inte tänka särskilt länge för att inse hotet som denna anpassningsförmåga rymmer. Vi tycks redo att acceptera i stort sett vad som helst och ju snabbare utvecklingen går desto fortare anpassar vi oss till det som alldeles nyss var otänkbart.
Tankarna kommer till mig när en nötskrika slår sig ner alldeles intill oss när vi tar en lördagspromenad ute på Djurgården. Till synes orädd. Hemma i skogen är just nötskrikan den första att fly fågelbordet med solrosfrön om jag gör den minsta oförsiktiga rörelse inne i köket. Här tycks den inte ens bry sig om vår närvaro.
Och så huggormen för en dryg vecka sedan på grusvägen. Vacker med sitt zick-zackmönster.
En sådan vill vi inte ha hemma på gräsmattan. Varken den eller en varg som håller till i den närliggande skogen.
Däremot köper vi gärna en robotgräsklippare som snaggar gräsmattan till ett sterilt utställningsföremål och omöjliggör livet för livsnödvändiga växter och insekter vilket hotar våra ekosystem och i förlängningen - tillsammans med alla andra verkliga faror vi ignorerar till förmån för dem vi inte behöver vara rädda för - vår existens.
I vintras stod jag så framför en bild av av människans utveckling på Naturhistoriska muséet i Stockholm och försökte smälta det jag betraktade och lägga det till mina erfarenheter av världen.
Vad är det som gör människan till människa? Vad är det som får oss att inbilla oss att vi är viktigare än allt annat i tillvaron? Och vad är det som gör att vi är rädda för huggormar och vargar, men inte för eskalerande militär upprustning, överutnyttjande av naturresurser eller en teknologi vars innebörd och förmåga är bortom vår kapacitet att fatta?
I morgontidningen ser jag sedan en stort uppslagen artikel med rubriken "här är största faran med att ha rymdsex" och läser att det inte är helt okomplicerat att bli gravid i rymden.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över att det läggs energi på något sådant när världen ser ut idag.
Det är tid som skäl våra liv (eller något liknande), skaldade John Holm en gång och det kanske är sant. Och det är, med en liknande logik, bristen på tid att tänka och reflektera som gör att vi i en allt snabbare takt anpassar oss till det som slutgiltigt och en gång för alla kommer att stjäla våra liv.
Bild 25 - En stor dag
Jag erkänner utan omsvep att jag sovit sämre än jag brukar. Vaknat och tänkt på den kommande dagen. Förväntan och tvivel.
En slags målgång som allra mest är en start på nästa etapp.
Jag sitter på gårdsplan och väntar på Nette. Vi ska förbereda oss en stund inför boksläppet om några timmar (som ska komma att bli mycket lyckat tack vare arrangörer, moderator, åhörare och oss).
Det är vår i luften. Nästan en aning om försommar. Som vanligt gör sädesärlorna mig sällskap till frukost och jag gläds åt nymornade humlor.
Så hör jag ett läte jag känner igen.
Och där är den.
Årets första svala och som alltid är den ensam. Sedan brukar det dröja ett par dagar innan de övriga kommer och fyller gårdsplan med liv och rörelse. Ibland även rummen inomhus när jag lämnat ytterdörren öppen.
Efter en stund slår sig svalan ner på ledningen och jag får tid att studera den en stund.
Jag ser hur den liksom jobbar med fjädrarna. Rengör och piffar upp sig. Kanske stolt över att ha klarat den långa resan också detta år.
En slags målgång som allra mest är en start på nästa etapp.
Bild 24 - Möten som berör
Nu minns jag inte exakt vad jag funderade på när jag under gårdagen vandrade fram på de stigar jag ofta söker mig till. Men plötsligt stod hon där, älgkon med sin fjolårskalv. Studerade nog mina rörelser.
Vaksam.
Kalven upptäckte jag inte till att börja med. Det var inte förrän jag något senare tog några kliv bakåt för att visa att jag inte utgjorde något hot, som jag upptäckte den. När älgkon liksom slappnade av och långsamt lufsade iväg när mot sankmarken.
En fin stund i det som återstår av skogen.
Senare på dagen sitter jag i det bibliotek i Smedjebacken, där Nette Wermeld Enström och jag ska presentera vår nya bok om en knapp vecka (22 april), tillsammans med en vän jag inte träffar på länge och lyssnar till Ulf Lundéns (kulturchef på Dala-Demokratens) och Göran Greiders samtal om poeten Werner Aspenström.
Det är spännande och intressant. Inte minst på grund av Aspenströms samhällskritik. En kritik som sedan Greider fyller ut med tankar om den nödvändiga freden och betydelsen av att värna naturen. Samtidigt som han kritiserar det offentliga samtal som alltför ofta är polariserat och där man omedelbart hamnar i ett fack och inte sällan stigmatiseras om man uttrycker fel åsikt.
Efter samtalet ger jag Greider vår bok och jag hoppas förstås att han, och många andra, ska läsa den. För jag känner släktskapet i det vi skriver med det jag just lyssnat till.
Betydelsen av lyssnande och reflektion. Nödvändigheten av att förstå sammanhangen. Och så kanske det allra mest avgörande: vi måste sakta ner så att vi inte släpper loss än starkare krafter än vad som redan är fallet krafter som förstör och förgör.
Innan jag tar kväller ger mig så ut på ännu en skogsvandring och möter ett par vackra rådjur som på ett behagligt sätt sammanfattar den dag som väl egentligen skulle vara vilsam, men som istället fått nya tankar att skjuta fart.
Och det är min starka övertygelse att det är just fler möten som är nödvändiga om vi ska lyckas i vår strävan att skapa en vackrare värld och en framtid fylld av hopp och inte bara teknologisk utveckling.
Ja, det är tid att mötas. Tid att stanna upp. Tid att lyssna. Tid att skapa inkluderande visioner istället för den accelererande utveckling som inte har något annat syfte än skapa vinst och mer kontroll som gynnar somliga på andras bekostnad.
Bild 23 - Mod
Jag hittar en bild som måste vara från början av 1990-talet. Det är tagen utanför presidentpalatset i Buenos Aires, Plaza de Mayo.
Att det är torsdag är jag säker på, eftersom jag pratar med en av "de galna mödrarna" (eller möjligen mormödrarna) som demonstrerar för att få reda på sanningen om sina försvunna barn och barnbarn.
Ja, det var många som försvann, torterades och mördades i diktaturerna i Argentina, Chile och Uruguay. I Argentina hade militären makten mellan 1976 och 1983.
Tortyren var effektiv och det var ju inte så konstigt eftersom man utbildats av experter från USA i Panamas kanalzon.
När jag hör ordet "mod" kommer jag ofta att tänka på mödrarna som jag träffade den där torsdagen i den argentinska huvudstaden. Redan under brinnande diktatur började de sina demonstrationer för att får reda om på om deras försvunna barn var döda eller om de kidnappats och adopterats av anhängare till diktaturen.
Fredligt och obevekligt. Varje torsdag. Lite som Greta Thunberg, fast med reellt hot mot sina liv.
Men vad är "mod" egentligen och hur ser mitt mod ut? Hur skulle jag reagera om jag var tvungen att göra något som satte min existens på spel?
Jag vet inte. Nej, jag gör verkligen inte det och jag hoppas att jag inte hamnar i en situation som liknar de galna mödrarnas i Buenos Aires.
Men jag försöker att stå för det jag tror på och jag försöker göra något åt det jag tycker är fel. Med Skorpans ord - han i Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta ni vet - gör jag vad jag kan för att inte vara en "liten lort".
Bild 22 - Hoppet, hur ser det ut?
Blå himmel, solen värmer, en spillkråka går i gång på att det är vår och jag har packat ryggsäcken med en termos kaffe och ett par äggmackor med kaviar.
Ändå.
Det skaver. Utvecklingen i världen skenar och hastigheten är så hög att vi inte tycks märka vad som sker.
Ingen, eller i alla fall väldigt få, ställer de nödvändiga frågor som skulle kunna få oss att sakna ner och reflektera åtminstone något lite?
- Hur mycket måste jag sopsortera för att kompensera för ett enda
av alla de granatgevär vi exporterar?
- Varför ägnar vi så mycket tid att åt konsekvenser av felaktiga
beslut och negativ samhällsutveckling istället för att förebygga
och skapa något gott?
- Varför envisas vi med att tro att allt går att lösa med teknik och
hjärna när det är nödvändighet med känslor, empati och rättvisa
om vi ska ha någon framtid?
Jag har fler frågor på lager, men jag nöjer mig med dessa, denna vackra söndagsmorgon och återvänder till gårdagen.
Det blev en behaglig vandring på några timmar. Visserligen inte mycket mer liv än ett par sångsvanar där isen gått upp, men skönt efter en vecka med mycket tänkande och kreativitet.
Och så fotot... Den lilla isbiten som liksom klamrar sig fast i granens barr ovanför den porlande bäcken. Solens strålar som återspeglas med en intensitet som förundrar.
Så ser min bild av hoppet ut när vintern långsamt övergår i vår.
Vackert, men hotat.
Inte särskilt stor, men det finns.
Ja. Hoppet finns och det lever.
Bild 21 - Den stillsamma lyckan
Så var vi där och en önskan gick i uppfyllelse. Himlen tycktes närmare och när maten från stormköket var uppäten njöt jag den ljusa kvällens välkomnande tystnad.
Ordet fulländning tycker jag man ska nyttja med ödmjuk försiktighet, men nog fanns den där i denna stund. En harmoni vars glädje jag fortfarande, ett par år senare, utan svårighet kan framkalla som ett vackert och synnerligen levande minne.
I benen kände jag av vandringen och stigningen. I magen den härliga mättnaden. I själen den där delaktigheten med och i helheten som då och då infinner sig i naturen.
Gemenskap.
Den stillsamma lyckan.
Bild 20 - Helheten
Upplevelsen drar iväg åt alla håll.
Inåt.
Utåt.
Tidens gång liksom upplöses i ett alltings närvaro.
Vrålapornas mäktiga och lätt skrämmande läte.
Fukten från grönskan i regnskogen.
Vetskapen om att jaguaren vandrar där någonstans.
En gång var Tikal Mayaimperiets centrum och nav. Mer än 1000 år har gått sedan dess.
Nu känner jag närvaron av ett folk och en kultur som skådade rymden, byggde pyramider och som anlade sinnrika vattenkanaler.
Men jag funderar också över vilka de egentligen var och vad jag har gemensamt med dem. Hur tänkte de? Vad drömde de om? Hur reagerade de när hoten mot deras kultur växte?
Ja, hur tänkte de när maten inte längre räckte, när skogarna höggs ner, klimatet förändrades och krigen raserade friden?
Trodde de sig om att kunna lösa problemen eller kastade de sig, likt dagens mänsklighet, ut i en förintande och meningslös dekadens?
När solen så letar sig upp på himlen uppfylls jag av en känsla av helhet. En hotad sådan. Regnskogen, mayatemplen och solen på himlen skapar tillsammans en berättelse om livet. En berättelse att lära av.
Jag tänker på jaguaren som finns här någonstans i närheten och hamnar sedan i de svenska skogarna när de vackra lodjuren nu jagas av ingen rimlig anledning alls, precis som vargen alldeles nyss.
Så går dagen I Tikal i Guatemala. Allt medan människan avlägsnar sig alltmer från den fantastiska helhet som vi så självklart är en del av.
Vi bygger murar både inåt och utåt. Kapslar in oss i en självgodhet som är förödande.
Jag finner det mycket sorgligt.
Bild 19 - Fladdermusen
I taket nere vid floden satt den.
Den och några till.
Just där båtarna lägger till.
Tortugero, Costa Rica.
Regnskog.
I skymningen gav den sig av på jakt efter föda.
Så gör fladdermöss.
Bild 18 - Ljuset
Jag har skrivit om saknad och jag har skrivit om ångest och rädsla. Min söndagsbild får därför frammana ljuset.
Det är kontrasterna som gör livet levande. Ja, enligt min uppfattning förstås. Andra må ha en annan åsikt.
Kanske skulle jag ha skrivit om modet också. Att våga möta både sig själv och andra. Världen förstås.
Våga fälla en tår över sin egen otillräcklighet.
Våga vara glad när den möjligheten kommer.
Min lilla sjö i gryningen. Älvorna dansar. Solen värmer den något kyliga morgonen.
Som jag älskar att vara där.
Jag är emellertid inte där just nu och jag både längtar och bär stunden på fotot inom mig.
Det är gott att leva. Smärtsamt gott. Det är därför vi försöker. Igen och igen.
Trots allt.
Bild 17 - Om fred, möten och krigspropaganda
Världen vi lever i är full av broar som vi inte lägger märke till. Det är min övertygelse.
Jag talar inte om de fysiska, som den på bilden, utan alla möjligheter till möten som vi rusar förbi. Förblindande av vår eget välstånd och förträfflighet. Manipulerade av makthavare, av skrupellösa storföretagare och ibland också av media.
Det må låta konspiratoriskt, men om man försöker följa åsiktsbildningens glidande och förskjutningen av den vi kallar "normalt" blir det uppenbart. Det som igår var en sanning är idag en lögn och tvärtom.
Titta på migrationspolitken. Följ diskussionerna om kärnkraft och kärnvapen. Försök reda ut argumenterande kring Nato-medlemskapet och vår lands militära upprustning.
Åsiktskarusellen snurrar allt fortare
"Att verka för fredsförhandlingar under rådande styrkeförhållanden riskerar endast att frysa konflikten, framhöll den polskamerikanska historikern Anne Applebaum i Agenda (19/2).
Den ryska krigsmakten skulle ges möjlighet att omgruppera och sedan invadera på nytt.
Det är ingen lösning, det är direkt farligt.
Det enda sättet att säkra freden i Europa är att ge ukrainarna bästa möjliga förutsättningar att fortsätta slåss."
Så skriver man på vår största morgontidnings ledarsida idag (26/2-2023)
Det är alltså "direkt farligt" att verka för fredsförhandlingar och enda sättet att säkra freden är att "fortsätta slåss".
Man får naturligtvis tycka som man vill, men enligt min mening ska man alltid bli fundersam när någon använder uttryck som "enda sättet". Det är härskarteknik och inget annat.
Därför är min önskan denna tidiga söndagsmorgon att så många som möjligt reflekterar kring hur det kan vara livsfarligt att verka för fredsförhandlingar och vad det får för konsekvenser för vår framtiden, för vår planet, för mänskligheten och för naturen om vi på allvar tror att enda möjligheten är att "fortsätta slåss"...
Bild 16 - Människans famlande
Det är vägen som är meningen, inte att komma fram. Ja, det är det innevarande ögonblicket som är själva livet, inte det "sedan" som vi indoktrineras att sträva efter.
Man kan uttrycka det på många vis. Som att det är viktigare att älska livet, än att frukta döden.
Fängelser kan se väldigt olika ut. Rent konkret kan vi vara inlåsta i slutna rum. Vi kan vara psykisk torterade av en livspartner, föräldrar eller någon annan.
Det kan också vara själva konsumtionen. Fångade i en världsbild, en illusion, som säger oss att prylar, det yttre och att vara lyckade är värda alla umbäranden i stunden.
Människan famlar. Det är inget underligt i det. Men hur fria är vi i tanken? Vilka möjligheter har vi att välja? Lever vi verkligen så som vi vill leva och om vin nu gör det; varför skulle inte alla människor på vår jord ha samma rätt?
Bild 15 - Ögonblick att leva för
En morgon för några år sedan när jag klev upp och rullade upp rullgardinen möttes jag av en en som stod och tittade på mig. Länge blev vi båda stående, liksom frysta i ögonblicket och lika förvånade.
I somras fastnade jag i stolen ute på gårdsplan efter en måltid, helt fascinerad av en energisk liten näbbmus som kämpade med en daggmask.
Bredvid mig satt en groda, lika uppslukad av det som försiggick som jag.
En annan gång satt jag blickstilla och betraktade tranornas ankomst invid den lilla, nästan igenvuxna sjön som jag ofta söker mig till. Och en sommar åt jag mina måltider nedanför farstubron i sällskap med en flugsnapparfamilj.
Rådjuret glömmer jag aldrig. Jag har sett många, men just det här mötet var ett sådant där evigt ögonblick, en slags gemenskap med det vilda, som jag aldrig kommer att glömma.
När jag skriver dessa rader, samtidigt som jag tittar på bilderna, känner jag både glädje och sorg.
Glad och tacksam över vad jag fått uppleva. Sorgsen över att ögonblick som dessa snart riskerar att tillhöra en svunnen tid om inte människan besinnar sig i sin iver att äga, kontrollera och tillskansa sig makt.
Bild 14 - Lågt står solen på himlen (om oförmågan att förstå sammanhangen)
Reflexmässigt slår jag på morgonradion när jag vaknar och ömsom sovande och ömsom vaken tar jag del av det utbud som sorglig tyngd bekräftar människans oförmåga att förstå och uppskatta den nödvändiga helheten och sammanhangen på vår vackra planet.
Dagen före vandrade jag uppför berget, med chokladmjölk och äggmackor i ryggsäcken, och njöt av en lågt stående februarisol som värmde åtminstone något lite.
Konstrasterna mellan det underbara och det av enfald präglade hemska avslöjas i all sin övertydliga nakenhet.
Om jag hör rätt kan bara 1,5 procent av 4000 avverkningsanmälningar i den fjällnära skogen kontrolleras på grund av bristande resurser. De allra flesta ärendena blir helt enkelt liggande tills långt efter att skogen är avverkad.
Så mycket för skyddet av den svenska skogen och den biologiska mångfalden.
Lite senare kommer en inslag om ålens fantastiska liv och hur den under sin livstid - den kan bli upp till 80 år - simmar fram och tillbaka mellan Sargassohavet (Atlanten) och de svenska älvarna. Den är viktig både som rovdjur och som föda, men beståndet har minskat avsevärt sedan 1950-talet.
Ett förslag som någon, uppfattar inte vem, har lagt är att man ska transportera ålar med lastbil förbi de hinder som finns i svenska älvar. Det låter förstås helt galet, men känns helt i linje med svenska makthavares övertro på sig själva och fyrkantiga syn på naturen.
Mycket lastbil blir det. Förre näringsministern ville ju transportera renar med lastbil när nya gruvor skar av de naturliga vandringslederna för renarna. Och jag förmodar att det är lastbilar som ska till när nya vargar ska sättas in för att hålla en kraftigt minskad vargstam frisk.
Det är inte utan man börjar tro att den svenska lastbilsindustrins framtid är bra mycket säkrare än den biologiska mångfalden...
Det blev en lång text den här och den skulle kunnat ha blivit ännu längre, för i morgontidningen (DN 5/2 2023) läser jag sedan att ett av de projekt som stoppas i det svenska miljöarbetet är övervakningen av de hotade vilda pollinatörerna, som humlor och bin. Men vem vet, kanske finns det en "lastbilslösning" här också.
Bild 13 - Utvandrarna
Besöket vid Klasatorpet - Korpamoen som det heter i Vilhelm Mobergs bok - får tankarna att vandra från förr till nu och så tillbaka igen.
Det finns inget givet på vår jord. Ständigt nya folkförflyttningar, migration med och utan problem, erövringar, kamp om jorden, egoism och generositet.
Jag tänker vidare idag när jag snörar av mig skridskorna på en bänk invid isbanan efter att ha åkt en dryg halvtimme. Bredvid mig på ena sidan talas det spanska. På den andra sitter en familj med rötterna i Asien och jämte den anar jag ett afrikanskt ursprung hos en pappa och hans dotter.
Före en stund glömmer jag alla problem, alla krockar och all rasism och främlingsfientlighet. Här på isbanan möts vi och trivs en stund tillsammans på det sätt som borde vara det givna.
Vi är alla människor som fötts med lika värde och med samma rätt till ett anständigt liv.
Så landar jag hos Moberg igen. Vandrar mot Klasatorpet och känner historiens vingslag. Utan att ha en aning vad som väntar i framtiden. Men jag känner hopp. Tror på det goda. Åtminstone just i den stunden.
Det kan gå.
Bild 12 -Behovet av att mötas
I tider som dessa är behovet av att mötas större än någonsin. Lyssna och försöka förstå, istället för att fördöma och stöta bort.
Jag ser inget annat sätt att komma vidare än att ta vägen via förlåtelse, försoning och tolerans. I stort som i smått. Mellan människor. Mellan nationer. Mellan människan och naturen.
Det kan låta pretentiöst. Rent av naivt, men vi behöver visioner som sträcker sig bortom egoism, hämndlystnad, förstörelse och hat.
Ja, det är tid för möten och tid för att våga ifrågasätta sina egna åsikter och välkomna andras åsikter, drömmar och visioner.
(Blir ni nyfikna på fler söndagsbilder med kort text är ni välkomna till min hemsida. Klicka på länken så hittar ni dem. Kolla även in min författarsida här på facebook)
Bild 11 - När dog den livsbejakande naiviteten?
När dog människans naivitet? Funderingen växer sig allt starkare ju mer jag ser av utställningen med 100 års pressbilder på Fotografiska muséet i Stockholm.
Till slut kommer jag fram till att det ägde rum i november 1989 när Berlinmuren föll. Aldrig har väl den globala glädjen varit större sedan dess. Aldrig har väl besvikelsen över det som följde varit större.
Nu står vi där med pågående krig, en natur som förstörs och en värld där klyftorna ökar istället för minskar.
Hur kunde det bli så? Vad är människan för en märklig varelse som inte ens klarar av att se till sitt eget bästa?
Ett par dagar efter min vandring bland fotografier på allt från andra världskriget förintelse och Vietnamkrigets brutalitet till omläggningen till högertrafik och den första människan på månen, möter jag tre ekorrar som far fram mellan träden.
För en stund vistas jag tillsammans med dem i det innevarande ögonblicket och glömmer det som var och det som komma skall.
Jag saknar den naiva hoppfullhet jag kände som ung och jag längtar efter harmoni.
Bild 10 - Människan, dekadensen och vårt obegripliga högmod
Jag ser det i stort och i smått. Naturligtvis också hos mig själv. Hur vi väljer den sanning som passar oss bäst. Blundar för det som skaver och lever vidare i en slags naiv tilltro på att vi kan konsumera oss bort från olycka, elände och dystopiska framtidsscenarier.
Att säga att människan allt snabbare avlägsnar sig från verkligheten kan ju låta befängt i en tid då den samlade kunskapsmängden är mer omfattande än någonsin, samtidigt som oändligheten blir allt mer vidsträckt och miljard läggs till miljard när evigheten mäts i alltfler år.
Men jag tycker att det förhåller sig så här; ju mer vi vet, desto mer förnekar vi. Samtidigt målar vi in oss i ett hörn där klyftorna i samhället ökar och de globala orättvisorna likaså. Naturen har vi klivit ur och nu inbillar vi oss att träden i skogen har som främsta syfte att förse människan med råvaror och att rovdjur som vargen är skadedjur och inte nödvändiga varelser i en harmoni som är så mycket vackrare än den enformighet vi själva åstadkommer med vårt inbilska kontrollbehov.
Inte ens i vår strävan mot undergången är vi unika. Människor i alla tider i alla kulturer är sig lika när utvecklingen skenar. Ena gången bygger vi pyramider, nästa tar vi till människooffer och en annan konsumerar vi oss bort från möjligheten att överleva.
Allt inbäddat i den falska drömmen om att lyckan är det överflöd som bara är möjligt för den elit som utplånar sitt eget värde som människa med en livsstil som blir allt mer dekadent.
Blickar vi bakåt i historien slutar alla högkulturer och imperier med någon form av dekadens, även om det naturligtvis har sett väldigt väldigt ut.
Förhoppningen i dessa dagar måste vara att vårt sätt all leva når en ände innan vi uppfunnit vapen och annan teknik som förgör möjligheten att leva på vår underbara planet.
Nej, hoppet är inte, som jag ser det, att det här ekonomiska systemet ska överleva och att konsumtionshysterin ska fortsätta i all evighet.
Hoppet är precis som förut, det som kommer sedan. När dekadensens tid ännu en gång är förbi och människan återgår till att vara en del av det sammanhang som är förutsättningen för allt liv på jorden.
Bild 9 - Konsumtionen, ett fördärv
Mellan 2001 och 2021 ökade hushållens konsumtions med 46 procent.
En helt grotesk siffra om jag får säga det själv. Nu tycker vi synd om oss själv när vi måste minska på detta, av det ekonomiska systemet framkallade, hetshandlande.
För att upprätta hålla detta makabra överflöd som inte ens gör oss lyckliga förstör vi naturen, minskar biståndet till dem som verkligen skulle behöva konsumera mer och stänger in oss i rikemansklubbar som vi anser oss ha rätt att tillhöra.
Vi strömlinjeformas i ett kontrollsamhälle där de unga tappar hoppet och allt färre tycks veta vad människan har här på jorden att göra.
Så kan vi inte ha det!
Låt oss inleda detta 2023 med att reflektera kring förändring och att försöka pussla ihop ord som rimlig konsumtion, rättvisa, en levande natur och lycka till ett sammanhang.
"Det är sent på jorden", sjöng Peps Persson. Nu har vi kommit dithän att han fick rätt.
Låt det inte också bli "för sent".
Låt oss göra 2023 till ett förändringens år
Fotot är från Chichicastenango i Guatemala. En plats jag älskar och som rymmer lycka, elände, möten, krockar, våld, skönhet, fattigdom, kamp och mycket mer än då.)
Bild 8 - Näbbmusen
Plötsligt var den bara där. Alldeles intill. Den lilla näbbmusen. Det starkaste minnet har jag tyvärr ingen bild på, men det var när den höll på med en daggmask och en groda dök upp och stannade till vid min sida.
Tillsammans bevittnade vi sedan fascinerat kampen mellan näbbmus och mask.
(På min författarsida på facebook hittar du några fler möten med djur när jag skriver om biologisk mångfald och en natur i harmoni.
Stefan Strömberg | Facebook )
Bild 7 - Ett vackert minne som får mig att tänka på solidaritet
Det kom ett foto från Peguche i Ecuador häromdagen. Ett minne från en måltid som vi lagade tillsammans för några år sedan och därefter åt ihop.
Jag betraktar fotot och saknar dem alla. Vännerna från mitt andra hem uppe i Anderna.
Vänskap. Öppna hem. Välkomnande. Flera gånger har jag fått höra att "nu är jag en del av familjen".
Det var så jag tänkte mig Sverige förut. Ett rikt land, med öppna gränser som solidariskt hjälpte människor i nöd.
Så annorlunda det är nu. En liten flicka från Nicaragua visas ut trots att föräldrarna får vara kvar. Biståndet ska gå till länder i närområdet och dessutom gynna svenska företag. Flyktingmottagandet begränsas till ett minimum.
Hur kunde det bli så?
Jag tittar på fotot igen. Som jag saknar er. Men jag känner värmen och vänskapen trots avståndet.
Peguche... Ja, det är verkligen mitt andra hem och jag har lärt mig så mycket om livet i denna lilla stad, som ligger "kant i kant" med Otavalo där skolan vi stödjer och den berömda marknaden finns.
Till sist; låt oss väcka liv i solidariteten igen. Låt inte egoismen bli det nya "normala".
Bild 6 - Munch, Ångesten, människan och naturen
Nog visste jag en del om den norske konstnären Edvard Munch förut, men efter besöket på muséet i Oslo är jag fullständigt omtumlad och uppfylld av alla möjliga känslor.
Från ångest till en glädje som gränsar till eufori.
Jag älskar livet mer än jag fruktar döden. Det har jag tänkt många gånger förut, men i Munchs sällskap blir det uppenbart hur betydelsefull just den insikten och känslan är för att man ska våga möta andra människor, ny kultur och allt som finns i naturen med nyfikenhet.
Med vårt maniska behov av kontroll stänger mänskligheten in sig i allt trängre burar av rädsla för allt från sjukdomar till sådant vi istället borde vara nyfikna på. Och ju räddare vi är och ju mer likformad vår önskan är att bli lyckad istället för lyckliga, desto lättare blir vi för makthavarna att styra.
När jag efter några intensiva timmar lämnar Munch-muséet har David Attenborough tagit plats i mina tankar och gör den norske konstnären sällskap.
Vi behöver mer av det vilda, mer av den ohämmade nyfikenheten och mer av upplevelser som vi inte vet i förväg hur de kommer att bli.
Söndagsbild 5 - Ode till det vilda
Det är många tankar som föds i mitt huvud där jag vandrar på den smala stigen som tålmodigt slingrar uppför berget. Nyss har jag lämnat ännu ett kalhygge bakom mig. Strax ska jag ännu en gång blicka ut över det vackra, men sargade, skogslandskap jag älskar.
Vad är det vi människor håller på med? Vi inbillar oss att vi står över sammanhangen och förstör i allt snabbare takt det som är förutsättningen för själva livet. Vi tror att vi kan styra och bestämma över allt, men ju mer vi försöker öka kontrollen desto mindre återstår det att kontrollera.
Jag känner en djup sorg i bröstet över förlusten av det vilda och räds tanken att framtida generationer inte kommer att sörja detta vilda eftersom de inte vet vad det innebär att ta sig fram genom en natur som inte styrs av människans behov.
Svetten rinner längs med ryggen och jag känner hur pulsen stiger när jag viker av från stigen och tar mig upp för branten i den snö som blir allt djupare ju högre upp jag kommer.
För första gången någonsin stöter jag inte på några spår efter älg när jag bestiger det som är den högsta punkten i närheten av mitt hus. En ekorre, en hackspett och en förskrämd orre är vad ja möter i djurväg på min lördagsvandring.
Längst upp plockar jag fram ett äpple ur fickan, tar ett bett, njuter av utsikten och den luft som är så skön att andas. Ännu kan jag få en upplevelse av det vilda. Ännu finns det hopp. Ja faktiskt och jag... jag älskar det vilda.
Söndagsbild 4 - Människan, kulturen och livet (Christer Strömholm på Nationalmuseum)
Det kan möjligen tyckas konstigt att det är orden jag lyfter fram efter att har besökt fotoutställningen med Christer Strömholms porträtt från Paris på Nationalmuseum i Stockholm.
Men så får det bli.
I konsten, i musiken och i litteraturen är vi fria att tolka utifrån våra erfarenheter och vår fantasi.
Naturligtvis.
Så måste det vara och jag tänker att det är ett av de sätt som existerar för att ge näring åt det fria tänkandet och som öppnar våra sinnen för att, utan fördomar, ta del av andra människors berättelser, upplevelser och kultur.
Men om vi däremot anammar det sätt att se på fotografier som Christer Strömholm uppmanar oss till när vi möter en annan människa blir det fel.
Ja, vi riskerar att missförstå det mesta om vi lägger våra erfarenheter och begränsade kunskap i den andres ord istället för att lyhört försök förstå en annan människas historia.
Kan vi inte kliva ut ur vår egen begränsade kunskapsbur och inse att verkligheten kan upplevas på olika vis med varierande förslag på lösningar har vi snart konflikten där.
Och jag tror att samma sak gäller såväl individer som nationer.
Kanske låter det något högtravande, men jag skulle vilja uttrycka det som att vi med våra kulturupplevelser som vi är fria att tolka efter hur våra sinnen reagerar ökar våra möjligheter att ödmjukt lyssna till, förstå och ta in det som i förstone ter sig obegripligt, främmande och rent av farligt.
Det var i alla fall det jag fick med mig efter att ha vandrat omkring en stund bland Christer Strömholms svart-vita porträtt på ett välbesökt museum. Det och en växande nyfikenhet på det bohemliv som författare, konstnärer, filosofer och andra levde i den franska huvudstaden i mitten av förra seklet.
(Vill ni ta den av fler söndagsbilder och betraktelser hittar ni dem på min hemsida och för att ta er dit klickar ni på länken nedan.)
Söndagsbild 3 - Tack Mikael Wiehe
Jag ligger kvar under dubbla duntäcken och lyssnar på radions söndagsintervju med Mikael Wiehe.
Vemod.
Minnen.
Glädje.
Den första text jag fick publicerad var en intervju med Wiehe i lokaltidningen.
Vi möttes igen när jag skrev min bok om Chile.
Sedan har vi stött på varandra några gånger till.
Min mamma fick med sig den vackra "Vad bryr sig kärleken om gränsen" till himlen. Den sista låt hon lyssnade på.
Senast sågs vi i Falun på en fantastisk konsert på den avskedsturné som nu är avslutad.
På radion berättar han om sin karriär, om vänskapen med Björn Afzelius, om turnerandet och om det politiska engagemanget. Hans tålamod när journalisten ställer frågor om Kuba är beundransvärt och jag känner igen mig. Själv har jag, som jag berättat i många sammanhang, blivit kallad både kommunist och USA-lakej när jag talat om mina erfarenheter från Kuba.
Så jag säger tack Mikael Wiehe. För musiken. För engagemanget. För tålamodet. Ja, till och med i denna söndagsintervju hittar jag saker att inspireras av.
Allt gott till dig.
(Bilden är tagen av min gode vän Patrik Wesser och vill ni se fler söndagsbilder med en kort text till klickar ni på länken till min hemsida.)
Söndagsbild 2 - Dekadensen (Gryning i Tikal)
När jag hör den nytillträdda regeringen sabotera alla försök till anständig klimatpolitik för att istället hänge sig att världsfrånvänd dyrkan av ett nedgånget ekonomiskt system kommer jag att tänka på mayaimperiets övergivna tempelstad Tikal i Guatemala.
Alla högkulturer går under.
Hur det sker varierar.
Slutar gör det med någon form av tunnelseende dekadens.
I Tikal föregicks dekadensen av att för många människor på ett begränsad utrymme överutnyttjade naturen vilket skapade alltmer osämja och fruktlösa åtgärder för att blidka maktlösa gudar.
Som här.
Som nu.
Regeringen leder oss in i dekadensens förrädiska känsla av kontroll och lust. Att det är lika framgångsrikt som att kissa ner sig för att hålla värmen när det är kallt ute struntar man i.
Dekadens och förnekelse är intimt bundna till varandra, precis som vi ser nu i såväl regeringsförklaring som i ministrars märkliga uttalanden.
"Hopp förtjänar man", skriver Greta Thunberg i en ny bok.
Så låt oss då förtjäna det.
Söndagsbild 1 - Människans fåfänga försök att tämja naturen
I den vackra kolonialstaden Antigua i Guatemala tog jag "av misstag" ett foto som jag tycker väl illustrerar människans fåfänga försöka att tämja naturen.
Min tanke var att ha duvorna på fontänen som förgrund till den aktiva vulkanen Fuego när den spottar ut rök från sin innandöme. När jag sedan tittade på bilden upptäckte jag att den nästan ser ut som om man med vatten försöker stilla den hetta som vulkanen rymmer.
Det jag nu såg blev ännu en av många tankeställare som fick mig att reflektera över mänsklig hybris och vår fantastiska planets inneboende krafter.